Kunskapen eller ekonomisk vinst i centrum; vad är bäst för skolan?

Skolan debatteras för fullt dessa heta sommardagar. Det är bra och viktigt. Kunskapsnationen Sverige tar inte ledigt bara för att lärare och andra njuter av sin välbehövliga semester. Hur drivs utbildning bäst egentligen? Bara för att det finns problem i kommunalt driven skolverksamhet betyder inte att privata aktörer per definition är bra, och om skolan debatteras med utgångspunkt i åsikter istället för i kunskap är vi verkligen illa ute. Hur är det, egentligen, vad säger forskningen? Bo Rothstein ger Henrik Jordahl svar på tal, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Han skriver:

Henrik Jordahls jämförelse av hur privata friskolor och kommunala skolor arbetar med kvalitetsarbete (DN Debatt 22/7) är intressant och det finns säkerligen fog för hans slutsatser att de kommunala skolorna brister härvidlag. Däremot måste man ställa sig tvivlande till hans slutsats att vinstutdelning är nödvändigt för att uppnå effektivitet genom konkurrens.

Det råder inga som helst tvivel om att den svenska skolan har problem, men ska vi kunna komma tillrätta med problemen måste vi, som jag skrev igår, diskutera rätt saker, på rätt sätt. Det gör inte Jordahl och det gör heller inte politikerna på högerkanten som reflexmässigt försvarar rätten att ta ut vinst i alla verksamheter, utan att anföra några som helst vetenskapliga argument för sin sak. Rothstein är dock forskare, liksom Blomqvist, och argumenten som forskarna för fram talar mot vinstuttag i utbildningsverksamhet. Rothstein skriver vidare:

Världens mest ansedda och framgångsrika privata utbildningsinstitutioner anses allmänt de amerikanska och brittiska spetsuniversiteten (till exempel Cambridge, Cornell, Duke, Harvard, Oxford, Princeton, Stanford och Yale). De arbetar alla i skarp konkurrens om både studenter, forskningsanslag och forskare/lärare och detta är med all sannolikhet en orsak till att de når exceptionell kvalitet. Men de har aldrig delat ut någon vinst till några ägare eller investerare eftersom de helt enkelt inte har några. De strävar och lyckas nästan alltid gå med överskott, men detta används antingen för att investera i ny infrastruktur, stipendier till studenter som inte kan bekosta kursavgifterna själva eller så fonderas det.

De mest framgångsrika utbildningsinstitutionerna i världen av vilka de flesta finns i världens mest marknadsinriktade land har aldrig sysslat med vinstutdelning. Det finns vad jag vet inte något framgångsrikt universitet som drivs efter den vinstutdelningsmodell som Jordahl förespråkar. De vinstutdelande högskolor som opererar i USA har också granskats, bland annat av USA:s kongress, och i stora stycken fått svidande kritik för att lura in studenter på för dem kostsamma utbildningar av låg kvalitet. Jordahls argument, att vinstutdelning är nödvändigt för effektivitetsdriven konkurrens, saknar således bäring.

Inte någonstans i hela världen finns det skolor som delar ut vinst utan att det påverkar kvaliteten i verksamheten. En skolas och ett utbildningssystems uppgift är att främja lärande och bidra till kunskapsutvecklingen i landet, det är skolans enda uppgift. Därför är det kunskapen som ska stå i centrum, ingenting annat. Om skolan tvingas fokusera på annat än kunskapen, om lärarna arbetar på kapitalägares uppdrag istället för samhällets och den långsiktiga hållbarhetens är det på sikt förödande för kunskapskvaliteten i landet. Att USA som är ett av världens mest genomekonomiserade länder valt att inte driva skolor med fokus på vinst är ett mycket tungt vägande argument och ett empiriskt belägg för att det är en dålig väg att gå. Detta är vad skoldebatten måste handla om, kunskapen och sättet att organisera och driva verksamheten. Det är ovärdigt ett land som säger sig vara en kunskapsnation att inte argumentera skolan med stöd i vetenskapliga argument, att utgå från tyckanden och svepande, ogrundade åsikter eller personangrepp. Antingen fungerar det väl att ta ut vinst, eller också gör det inte det. Kartan måste anpassas efter verkligheten istället för tvärtom.

Även Per Kornhall (oberoende författare och forskare på Mälardalens högskola) svarar Jordahl med vetenskapliga argument i en replik i DN. Han menar att förtroendet för skolan måste återuppbyggas innan den kan börja fungera som en skola ska fungera igen, och jag instämmer.

Henrik Jordahl från Institutet för näringslivsforskning menar att den kommunala skolans styrning är ett större problem än vinsterna och att kritik mot vinster i skolan därför är missriktad (DN Debatt 22/7). Det finns ett antal problem med detta. För det första är det väl känt att kommunaliseringen var ett stort misstag och att bristen på styrning varit ett problem. Detta visar kommunaliseringsutredning, OECD:s rapport om det svenska skolsystemet och Skolkommissionens första delbetänkande. Men den frågan hör inte ihop med frågan om vinster i välfärden. Jordahl har i sin skönmålning av de vinstdrivna koncernerna också utelämnat John Bauer-konkursen, de otaliga skandalerna kring Praktiska AB och den mångfald övriga skolskandaler vi sett. Och – ja – det är stötande när Academedias ägare på en dag tjänar 2 miljarder kronor på att bedriva svensk skattefinansierad skola.

Den som vill bevisa sin tes kan alltid göra det, genom att peka på studier och belägg som stödjer tesen och bortse från det som talar mot. Men den som verkligen vill förstå vad som är bäst för kunskapskvaliteten i det svenska utbildningssystemet kan och får aldrig debattera på det sättet. Det gör nu Jordahl och många andra, för att försöka pressa in verkligheten i den karta man valt att orientera sig efter. Bara för att den kommunala skolan inte fungerar optimalt betyder inte att privata vinstdrivande skolor är lösningen, det är ett absurt och verklighetsfrämmande argument. Märk väl att jag endast vänder mig mot argumentationen. Jag tar inte ställning och driver ingen egen linje här, jag lägger endast märke till att de som samtalar intellektuellt hederligt om skolan med stöd i forskning inte verkar finna några stöd för tesen att vinstuttag inte påverkar kvaliteten (vad det nu är, vilket är en annan fråga som också behöver samtalas om) i skolans verksamhet. Tar man ut två miljarder ur verksamheten och delar ut den till ägarna innebär det att skolan får två miljarder mindre, det är ett faktum. Och med två miljarder kan man göra mycket. Fast det är inte det som är Kornhalls argument, det är bara en reflektion.

Frågan om vinster handlar om något helt annat. Det handlar om grundläggande drivkrafter i skolsystemet. Kommunalisering, skolpeng, skolval och en nästan fri etableringsrätt har tillsammans skapat ett skolsystem som är oerhört svårt att hantera och styra. Systemet fungerar inte. Skolpengen leder till att det viktigaste för en rektor, huvudman eller lärare på alla skolor är att på något sätt locka till sig elever. För de vinstdrivande de elever som man kan tjäna pengar på. De svenska friskolorna har i grundskolan ett oerhört positivt urval av elever med starka förutsättningar med sig hemifrån. Dessa kan undervisas med färre lärare och det är där vinsten uppstår. Om man tar hänsyn till elevers förutsättningar finns det däremot inga skillnader mellan skolresultat mellan fristående skolor och kommunala. Vilket motsäger hela det resonemang Jordahl för. De små skillnader mellan kommuner med många eller få friskolor som Jordahl använder i sin artikel är också väldigt små jämfört med den systemkollaps som Sverige upplever. Vad den svenska, extrema marknadsmodellen skapat i hela systemet är ökad olikvärdighet, ökade skillnader mellan skolor och segregation, och det leder till korruption och en brist på förtroende i systemet.

Detta är argumenten mot, inte bara vinstuttag, utan hela ekonomiseringen av utbildningssystemet som tar fokus från kunskapen. Man kan tycka en hel massa om skolan, men en skola värd namnet och ett samhälle byggt på kunskap kan och får aldrig vila på åsikter och ovetenskaplig grund. Skolan är själva fundamentet för hela samhället. Skolan är den plats där den uppväxande generationen får kunskaper och övar sig i färdigheter som är nödvändiga för att demokratin och det öppna samhället ska kunna värnas mot allehanda hot så som fundamentalism och dumhet. Om debatten om skolan handlar om fel saker, om den bedrivs på felaktigt sätt, utgår från åsikter eller bygger på ohållbara och felaktiga grundantaganden kommer problemen som frodas i skolan aldrig att kunna lösas. Om privata vinstintressen idag anses viktigare än det svenska samhällets långsiktiga framtid visar det bara hur långt kunskapsförfallet har tillåtits gå, och det är lika allvarligt som raset i Pisaundersökningarna. Frågan vi alla, från höger till vänster i politiken, måste ställs oss är: Vad sysslar vi med egentligen? Och sedan måste ett helt annat samtal inledas, ett samtal som verkligen är ett samtal, där frågan inte anses avgjord på förhand. Vad främjar kunskapsutveckling i ett land? Det är detta vi borde samtala om. Inte för eller mot vinst, och den som talar för vinst har massor att bevisa, vilket replikerna till Jordahl visar. Det finns en massa empiriskt underbyggda argument mot vinstuttag i skolan, men få som talar för. Och så länge man väljer att mörka problemen inom den modell man förespråkar är debatten om skolan ovetenskaplig och därför ovärdig, vilket aldrig kan leda till en skola värd namnet.

De första av dessa effekter försöker Jordahl och andra näringslivsaktörer ofta förminska samtidigt som de försöker profitera på det sistnämnda genom att sänka förtroendet för det offentliga skolsystemet. Detta är en klassisk taktik som kommer från USA där näringslivslobbyn ändrade taktik i mitten av 1970-talet. Genom att uppmåla det offentliga som dåligt och näringslivet som effektivt skulle den offentliga välfärden öppnas upp för näringslivet. Detta är en av bakgrunderna till att New public management svepte som en vind över hela västvärlden. Nu kommer det allt fler stora forskningsrapporter som visar att det sättet att styra offentlig verksamhet varken gör dessa bättre eller gör det billigare. Tvärtom.

Kartan gäller och verkligheten har att anpassa sig, trots att vetenskapen inte ger stöd åt åsikterna. Det är så det ser ut i politiken idag, och den utvecklingen får nu snabbt genomslag i allt fler delar av samhället. Även kunskapen påverkas, och förmågan att bedriva samtal som bygger på argument, vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. Ekonomiseringen påverkar tänkandet och förvrider synen, och det är svårt för skolan att värja sig. Skolans uppdrag är att främja kunskapsutvecklingen i landet,och det är en komplex och svår verksamhet. Företag har ett enda syfte, att generera vinst till ägarna. Därför är det inte förvånande att se hur företag fuskar och motverkar politiska beslut som hotar vinsten, vilket avslöjats här i sommar. The bussines of bussines is bussines, och det är vinsten som är i fokus, ingenting annat. Den logiken går på tvärs mot kunskapsskolans logik som går ut på att lära sig hur det är och fungerar, egentligen. Skolan är inte en verksamhet som andra, det är en verksamhet som skapar förutsättningar för produktion, vinst och förvaltning av samhället som helhet.

Internationellt sett är det också starka offentliga och centralt styrda skolsystem som skapar de riktigt höga skolresultaten, såsom i Ontario i Kanada, eller Singapore. Detta beror på att man där medvetet arbetar med skolors styrning, med rektorers ledarskap men framför allt med att lärare tillsammans utvecklar sin och sina kollegors undervisning. Det är svårt att göra i ett skolsystem som till sin innersta kärna bygger på konkurrens och där skolpeng korrumperar besluten på alla nivåer och där man måste bygga upp en kraftfull kontrollapparat för att komma tillrätta med dem som på grund av ekonomiska incitament vill sko sig på systemet.

De empiriska beläggen som talar mot vinstuttag i skolan är många, och beläggen som talar för är få. Redan detta faktum borde mana till eftertanke och försiktighet. Istället ser vi nu en intensifiering av lobbyverksamheten och en smutskastning av den kommunala skolan, allt för att skapa opinion för företagens vinstuttag. Det är inte bara ohederligt, utan dessutom cyniskt. En skola värd namnet kan bara bygga på kunskap, förtroende och hela utbildningssystemets anseende. Ställs skolor mot skolor kommer landet som helhet att förlora, bara genom att betrakta skolan som dels en helhet, dels en nationell angelägenhet kan ett utbildningssystem som fungerar skapas. Att låta några få privata aktörer plocka russinen ur kakan gynnar inte skattebetalarna, som får betala dyrt för reformen som dessutom inte verkar fungera. Att fortsätta tala om skolan på det sätt vi gör idag är förödande på sikt, för kunskapen och samhället som helhet.

Barn och lärare är inte tillgångar man ska tjäna pengar på och ska inte vara brickor i riskkapitalisters uppbyggande av personliga förmögenheter. Inga andra länder i världen tror att marknadens osynliga hand är en bra metod att skapa en gemensam framtid med. Skola är så mycket mer än vinstmaximerad produktion av kunskaper. Det är självklart att vi som alla våra grannländer inte ska tillåta vinster på skolverksamhet. Vi borde i stället göra som i Ontario – kraftfullt arbeta för att återuppbygga förtroendet för det offentliga skolsystemet. I det arbetet är det väldigt viktigt att inrätta en statlig likvärdig finansiering (som också skulle gynna friskolor) och bygga upp en effektiv medelnivå i det svenska skolsystemet och förändra svenska skolmyndigheters uppdrag så att alla lärare och rektorer på alla skolor kan arbeta i en professionellt ledd organisation.

Förtroende är en tillgång, en ovärderlig tillgång som krävs för att bygga en skola som fungerar. Hur företag hanterar den tillgången ser vi dagligen i nyhetsrapporteringen. Företag som Volkswagen, SCA och Europas lastbilstillverkare visar med all önskvärd tydlighet varför det finns skäl att vara skeptisk till vinster i välfärden, och det faktum att inget annat land i världen tillåter vinstuttag i skolan manar än mer till försiktighet. Kunskapen i centrum är inget politiskt slagord, det är ett forskningsunderbyggt argument för en skola värd namnet.