Kvalitet och bildning 1

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter och detta är den första.

Jag läste boken som det handlar om: Zen och konsten att sköta en motorcykel, på 1990-talet, när jag var student och hungrade efter att läsa ikapp mig på all skönlitteratur jag missat av olika anledningar. Jag minns inte så mycket, mer än att den fascinerade. Kanske borde jag läsa om den? Fast som den verkar har tiden förändrats och boken verkar tala till ett annat samhälle. Lika oundvikligt som det är, lika sorgligt är det att konfronteras med kulturens förändring. Ute på torget här hemma sitter det tonåringar idag som när jag var ung, men där vi talade med varandra sitter de tysta, fokuserade vid sina skärmar och väntar på Pokemons. Det var inte bättre förr, men det är ändå sorgligt att se hur lättvindigt det gamla överges till förmån för det nya, helt utan hänsyn till kvalitet. Är det nytt är det bra, så har människan alltid resonerat. Fast ändå, ingenting säger att det är så man måste resonera och agera. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om och när tillräckligt många vill och gör vad de kan för att drömmen ska realiseras. Det betyder inte att det blir så, bara att möjligheten finns. 

Nej, jag hade aldrig trott att jag skulle läsa den här boken. Inget kunde vara pinsammare än den förra generationens kultklassiker. Ju mindre som sägs om dem, desto bättre. Det som gjorde att jag trots allt plockade upp den, lika misstrogen som förväntansfull, var att författaren visade sig ställa den fråga jag haft i bakhuvudet under så många år. En fråga som, åtminstone vissa dagar, framstår som nyckeln till så många av vår tids problem.

Boken är Robert M Pirsigs ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”, första gången utgiven 1974. Frågan är: Vad är kvalitet? Eller ännu enklare uttryckt: Vad är bra? Hur avgör vi vad som är bättre eller sämre än något annat? Sådana frågor ska man helst inte ställa. Undersöker man vad alltihop vilar på, möter man, i likhet med Pirsig, ”ett stort och skrämmande vakuum”. Det räcker med några få, envisa följdfrågor för att tvivla på att vi kan motivera varför något är bättre än något annat. Där vår idé om kvalitet skulle finnas är det tomt.

Kvalitet är ett begrepp som jag ständigt återkommer till. Likt kultur och bildning är det ett begrepp som inte går att hitta någon entydig definition till. Kvalitet är komplext, gäckande och föränderligt. Detta är vaga men viktiga egenskaper hos det som begreppen ska förklara och hjälpa till att förstå, det är inget problem. Förstår man bara det, att det man söker inte existerar i sinnevärlden, är halva jobbet gjort. Och kan vänja sig vid att leva med osäkerheten har man kommit en lång väg mot förståelse av denna typ av begrepp. Kulturvetenskapen jag vill vara med och utveckla handlar om detta, om att förstå kultur, bildning, kvalitet, hållbarhet och andra liknade saker. Det behövs verktyg, tolkning, kreativitet och tålamod för att uppnå kunskap om kultur. Svaret finns inte på en plats och det gäckar ständigt den som söker efter det. Exakthet går inte att få. Kvalitet är liksom bildning och kultur vaga egenskaper. Tvingar man fram en exakt definition är den alltid felaktig, för verkligheten är inte beskaffad på det sätt som många tror. Mänsklig vilja kan försätta berg, men den kan aldrig övervinna verklighetens inneboende lagar och begränsningar. Kvalitet är som den är, inte som människan vill att den ska vara. Genom att reflektera över begrepp som uppvisar dessa egenskaper vinner man något viktigt: Förmågan att SKAPA mening. Liksom kvalitet är meningen med livet gäckande, och det är vägen som är målet.

Just nu verkar alla ha tappat bort det ursprungliga syftet med sin egen verksamhet. Vi har kommersialiserade skolor och tidningsägare som är bättre på att dela ut bonusar till sig själva än på att göra tidning, vi har bisarra domstolsbeslut, rasistiska antirasister och antifeministiska feminister – var lite interaktiv och fortsätt uppräkningen själv! I det läget, vad kunde vara mer radikalt än att gå till botten med begreppet kvalitet? (Kvalitet är inte bara en patriarkal bluff. Fråga Klara Johanson om ni är osäkra.) Det kändes nästan som en liten motståndshandling att öppna Pirsigs bok – givetvis i en grisful och rosalila pocketutgåva.

Att läsa tryckta böcker i pappersutgåvor framstår idag allt mer som en motståndshandling, vilket för övrigt en annan intressant Understreckare handlar om (inte om motståndet, men om konsekvenserna av digitaliseringen). Att sysselsätta sig med frågan: Vad är kvalitet, som är en fråga utan givet svar kan betraktas som en meningslös syssla. Tyvärr är det så allt fler tänker idag, vilket gör att frågan om bildning och ämnet kulturvetenskap framstår som slöseri med tid. Om det inte finns ett svar, vad är då poängen? Varför ska man ägna sig åt frågan, när det finns så många andra viktiga frågor som pockar på uppmärksamhet? Den frågan är berättigad, men om svaret är givet och frågan retorisk blir det meningslöst att försöka diskutera saken. Värdet med humaniora, som här fungerar som samlingsterm för alla frågor utan givna svar, ligger inte i svaren utan i sökandet efter svar. Vägen fram är mödan värd, inte målet. Arbetet med begreppen och förmågan att hantera komplexitet som man får på köpet är viktiga egenskaper som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Är det enkla och tydliga svar man söker och om det är det enda man anser sig ha råd med lämnas fältet fritt för populism och starka ledare, vilket är orsaken till en lång rad av problemen vi just nu brottas med. Reflektioner över begreppet kvalitet ger egenskaper som gör det lättare att känna igen och uppskatta kvalitet, trots att det inte går att definiera kvalitet en gång för alla. Och det är kvalitetsdrivande, liksom arbetet med bildning och värnandet av humaniora och sökandet efter bildning.

Grundproblemet, som Pirsig uppfattar det, är åtskillnaden mellan rationalitet och känsla. Vi behöver ett ideal att sikta mot, en idé om vad som är gott, rätt, människovärdigt, meningsfullt, önskvärt – allt detta kallar Pirsig kvalitet. Kvalitet är något som aldrig kan beskrivas eller definieras på rationalitetens språk, och som riskerar att gå för­lorat om samhället inte organiseras efter några andra principer än rationalitetens. Tro för den skull inte att han är rädd för rationalitet. Han är en mycket ingenjörsmässigt tänkande person, som gärna försvarar rationaliteten mot orättvisa anklagelser. När teknologin har skilts från kvalitetens idé ”gör den, i blindo, fula saker helt oavsiktligt och blir avskydd för det.” Detta är vad bokens jagberättare har bestämt sig för att fundera över medan han kör sin motorcykel tvärs över USA, från Michigan till västkusten. Med sig på cykeln har han sonen Chris.

Tänk om det var kvalitet vi talade om, istället för svenska värderingar? Samtal om kvalitet är bildande, hållbarhetsfrämjande och leder till ökad kvalitet eftersom det inte finns några givna svar. Det går inte att avgöra frågan en gång för alla och sedan hasta vidare. Jämställdhet, öppenhet, frihet och medmänsklighet är egenskaper som har med kvalitet, med samhällets kvalitet att göra, och det är egenskaper som likt muskler måste hållas i trim för att kunna användas. Därför är humaniorastudier så viktigt, inte för svaren man får, utan för att studierna främjar tillväxten av mänskliga egenskaper.

Kvalitet finns mellan rationalitet och känsla. Båda behövs för att det tredje ska uppstå. Därför är jag intresserad av samtal. Summan av delarna i en kreativ gemenskap är mer än de ingående delarna, och så är det med kvalitet också. Kvalitet uppstår i ömsesidigt förändrande möten. Humaniora leder lika lite som naturvetenskap till kvalitet, lika lite som förnuft ensamt gör det, eller enbart känsla. Det är i mötet mellan som det händer något. Kvaliteten är avhängig samspelet mellan båda, den finns inte på en bestämd plats. Rationalitet är lika viktigt som känsla och alla försök att få det ena att framstå som viktigare än det andra hotar kvaliteten. Båda är ömsesidigt beroende av varandra.

I början av boken har de sällskap av vännerna John och Sylvia. En idé om vad som är gott, rätt eller önskvärt måste vara någorlunda gemensam för att vara menings­full. I brist på gemensamma värderingar faller vi tillbaka till det mest grundläggande. Därför har vi fått argumentet JAG KÄNNER. Underförstått: ”Jag måste få som jag vill, för jag har ju ont!” Om alla människor inte känner likadant i vissa viktiga frågor skulle det kunna sluta illa, men lyckligtvis är världen så förnuftigt inrättad att mina känslor är mer värda än dina. Jaså inte? Ja, då har vi ett problem.

Det är ur gemenskapen som ett hållbart samhälle växer fram. Gemenskapen är det som garanterar samhällets långsiktiga överlevnad. Därför är talet om svenska värderingar förödande för kvaliteten i samhället man säger sig värna. Ett samhälle som värnar vi och våra värderingar, mot ett hotfullt dom är ett samhälle byggt på rädsla, och den som är rädd tar aldrig kloka beslut. Rädsla och okunskap göder fördomar som underblåser rädslan. Vi måste därför lyssna på varandra och försöka förstå. Alla kan alltid lära sig något och allt kan alltid bli bättre. Det svenska är och har aldrig varit statiskt eller unikt. Svensk kultur är liksom alla annan kultur komplex, föränderlig och i rörelse. Kultur skapas mellan människor och den kan vara inkluderande eller exkluderande, öppen eller stängd. Kultur kan bygga på delaktighet och nyfikenhet, eller på repression, kontroll och fördömande av allt som är annorlunda. Ska den vara levande och hållbar måste den dock förändras. Därför borde vi tala om kvalitet, bildning, hållbarhet och värderingar, i obestämd form plural, istället för i bestämd form singular. Vi måste inte vara eller komma överens, det enda som behövs för att uppnå kvalitet är att hålla samtalet igång och nyfikenheten vid liv.

En konflikt där kontrahenterna inte har något annat att stödja sig på än sina känslor (”Jag har mer ont än du, därför måste jag få som jag vill!”) kan inte avgöras av argument. Den kommer att handla om status. Vems känslor som räknas avgörs av deras plats i hierarkin. Därför har vi fått en offentlig debatt som, om man lyssnar noga, handlar om att upprätta en hierarki. 1800- och 1900-talens stora gräl om målsättningar och idéer är över; våra gräl handlar om att man tilldelar sig själv och sina mot­ståndare en plats i hierarkin.
För tillfället är det bäst att befinna sig några snäpp nedanför toppen, så att man kan anklaga motståndarna för att tillhöra en privilegierad elit, medan man själv hör hemma i en grupp som knappt tillåts ha en röst (”Men det får man väl inte säga i det här landet!”). Offerstatus är vår guldmyntfot – varje populist gör anspråk på den, från höger till vänster. Det är värt att minnas att långt ifrån alla former av underläge låter sig växlas in i en användbar offerroll. Det är inte säkert att den som har mest ont skriker högst. Alla badvakter vet att det barn som inte hörs är det barn som håller på att drunkna.

Argument är viktigt. Ett argument kan bemötas. Känslor kan bara mötas med andra känslor. Rädslan för det okända är en känsla, men samtal om svensk lag, bildning, kvalitet och humaniora bygger på och slipar fram goda argument. Argument som är transparenta och som går att kontrollera, analysera och vrida och vända på. Donald Trump och Jimmie Åkesson talar till känslorna och fördömer argument. Varför då? För att det inte finns några hållbara ARGUMENT för att rösta på den politik de söker mandat för, som bygger på rädsla, fördomar och enkla lösningar. Argument är grunden för alla hållbara samhällen och kunskapsnationer, men för att kunna förstå och hantera argument, för att uppnå kvalitet, krävs en kollektiv och väl utvecklad förmåga att hantera argument. Därför behövs humaniora och därför är bildning så viktigt, för att arbetet med den typen av frågor leder till kvalitet och gör samhället hållbart.