Kunskap, bildning och (svenska) värderingar

Bristen på bildning och oförmågan till reflektion är smärtsamt påtaglig i samhället. Och så länge debatten om skolan handlar om resultat, prestation, vinst och valfrihet finns ingen ljusning i sikte. Först sakta, sedan snabbare och snabbare utarmas grunden för demokratin och fältet lämnas allt mer fritt för LEDARE att ta över. Turkiet och Ryssland är varnande exempel, och i valet i USA ser ut att bli en rysare. Mot makten hjälper inte kunskap, bildning eller reflektion, för det är inte vapen. Kunskap är snarare ett handikapp om det är makt man är ute efter. Det är demokratins dilemma. Bildning är demokratins, folkets och kunskapsnationen Sveriges förutsättning. Drömmen om en stark ledare som ska göra vårt land stolt och framgångsrikt igen är en farlig dröm. Och talet om svenska värderingar är samma andas barn. Båda tankesätten är lika bildningsföraktande och ovärdiga en kunskapsnation. Om detta skriver Thomas Steinfeld i SvD. Än en gång påpekar han att värderingar är motsatsen till bildning, vilket behöver upprepas.

När påven blev ofelbar, år 1870 under första Vatikankonciliet, tyckte även många av den katolska kyrkans mesta anhängare, att beslutet gav uttryck för en naiv och överdriven tro. Motsatsen var fallet. Den katolska kyrkan befann sig i en djup kris: Liberalismen hade etablerat sig också söder om Alperna, folk slutade att tro, Rom höll på att bli huvudstaden för ett enat Italien och det var åtminstone oklart om den katolska kyrkan ännu förfogade över en egen stat, så liten den än måtte vara.

Tvivlet tärde på kyrkan. Anspråket på ofelbarhet var en reaktion mot denna växande osäkerhet: ett försök att en gång för alla bli av med ovisshetens oro, genom en viljans akt, genom att formellt utesluta alla frågor. Genom en dogm. Få händelser finns inom den katolska kyrkans historia som gav anledning till så många ytterligare tvivel.

I tider av osäkerhet känns det tryggt att luta sig mot det som är fast och säkert. Kanske är det därför som starka ledare efterfrågas i tider av ovisshet. Människans behov av trygghet är ett grundläggande behov och det är starkare än behovet av kunskap. Viljan att veta vinner därför över nyfikenheten. Den som säger sig ha rätt får makt över den som säger sig veta, för kunskap handlar alltid mer om tvivel än om säkerhet. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker en komplex verklighet. Samhället är enormt komplext och därför omöjligt att säga något säkert om. Politiskt går det att bestämma och komma överens om att nu gäller detta, även om det strider mot allt man vet. Det visar inte minst beslutet som togs under Vatikankonciliet 1870, och den typen av beslut har tagits gång på gång efter det, på andra platser och i andra sammanhang. Den gemensamma nämnaren är att besluten tagits i tider av osäkerhet. Paradoxalt nog är det när bildningen behövs som mest som den har svårast att vinna gehör, för bildning handlar om att förmågan att hantera komplexitet. Människan fungerar nu inte så, och andra behov är starkare. Därför gör man mot bättre vetande, gång på gång, saker som man i efterhand inser att man inte borde göra. Talet om svenska värderingar är en sådan sak.

De ”svenska kärnvärdena” skulle försvaras, krävde Anna Kinberg Batra, när hon för några veckor sedan öppnade en konkurrens om vilket svenskt parti som skulle framstå som det svenskaste av alla. Liksom påvens ofelbarhet verkar dessa ”kärnvärden” vara ett försök att fastslå visshet när allting verkar vara ovisst, i tilltagande mån. Och liksom dogmen tål dessa ”kärnvärden” inga frågor om deras faktiska innehåll.

Det som efterlyses är ju inte ett offentligt samtal om vad svenska värderingar är. Talet om svenska värderingar handlar om att återknyta kontakten med ett Sverige som anses hotat av utifrån kommande, främmande element. Det är ett annat sätt att ställa vi mot dem. Talet om svenska värderingar ser ut att vara harmlöst, men eftersom det anses vara okränkbara, unikt svenska värderingar som ska försvaras mot utifrån kommande hot är det tvärt emot vad som sägs ett steg bort ifrån demokratin, liksom för övrigt även gäller den nya asyllagen som är en eftergift för de krafter i samhället som desperat längtar efter trygghet, till varje tänkbart pris (så länge det inte går ut över mig). Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på rädsla! Dessutom, hur svenska är de svenska värderingarna egentligen, och vilka blir konsekvenserna om man hävdar dem?

Ty vari skulle ”svenska kärnvärden” bestå? Friheten nämner Anna Kinberg Batra, och likheten. Man borde, inte bara av historiska skäl, tillägga en tredje värdering: solidaritet (men den ägs kanske av socialdemokraterna och nämns därför inte, ”tillit” säger Ebba Busch Thor i stället). Det har redan skrivits i debatten om ”värderingar” att ingen av dessa värderingar är svenska: ”Jag förstår inte när och på vilket sätt de har blivit specifikt svenska” (Jonas Gardell). Med all rätt: Dessa värderingar delas av alla demokratiska länder, sedan mer än tvåhundra år.

”Staten garanterar likheten av människans och medborgarens rättigheter och friheter oberoende av kön, ras, nationalitet, språk, härkomst …”, heter det i artikel 19 i den ryska federationens författning. Menar Anna Kinberg Batra en annan frihet? Liknar den svenska likheten ingen annan likhet?

Dogmen om påvens ofelbarhet åberopades bara en gång, år 1950, gällande frågan om Maria flyttade till himlen med hela kroppen intakt. Den katolska kyrkan hade lärt sig snabbt att anspråket om ofelbarhet framför allt skapade nya tvivel: Anna Kinberg Batra och de andra anhängarna till ”värderingar” får ännu göra denna erfarenhet, att man måste vara försiktigt med det absoluta.

I människornas värd är inget absolut. Allt förändras och blir till. Kultur är komplexitet och rörelse mer än något annat. Talet om svenska värderingar låser fast det som borde vara föränderligt och tar död på det som måste vara levande. Det är en farlig väg att anträda. Det är lätt att förstå längtan som ligger bakom och människans behov av trygghet måste man ta på allvar. Faktum kvarstår dock: talet om svenska värderingar är och förblir en omöjlig dröm som vi gör bäst i att så snabbt som möjligt överge. Vad Sverige behöver är inte förment svenska värderingar, utan värderingar som fungerar och leder till något gott och hållbart. Nu mer än någonsin behövs interkulturell dialog, bildning och en utbredd förmåga att förstå och hantera komplexitet. Enkla lösningar leder till fler problem än de löser och gör att situationen som talet om svenska värderingar skulle ta oss ur förvärras.

Ty alla dessa ”värderingar” blir som jokrar så fort man försöker sätta dem i konkreta sammanhang: Hur långt får friheten gå? Täcker de hänsynslöst beteende också? Hur är det med likheten? Menas det verkligen att alla ska behandlas lika, utan respekt för en människas förmåga och egenart? Och så kan man fortsätta: Solidaritet? Också gentemot varje skurk? Demokrati? Mellan chef och underordnad, lärare och elev, dirigent och orkester? Och var det inte så att den franska revolutionen blev ett mycket blodigt företag, när ”Kommittén för allmän säkerhet” (”Välfärdsutskottet”) började driva genom demokratin med terroristiska medel? Det finns inga absoluta ”värderingar”, bara relativa. Och vad ”frihet” eller ”likhet” faktiskt är, det visar sig enbart i praktiken.

Den som i stället kräver ”kärnvärden” vill dock inte avväga, jämföra eller fundera. Historiska eller filosofiska reflektioner ter sig onyttiga för de nykonservativa profeterna. Denna ignorans beror på att talet om ”kärnvärden” inte är menad som en uppmaning till självgranskning, utan som ett rop till kamp. Därför möter man numera alla slags gengångare som för länge sedan tycktes vara förpassade till de gamla spökenas skuggvärld, allt ifrån folkdans som kulturell propaganda till den politiska barnatron om ”samhällskontraktet” som bärande grund för stat och samhälle (Lars Trädgårdh).

Avsaknaden av historisk och filosofisk bildning (om den beror på okunskap eller ovilja är en annan fråga) leder snabbt till en omvärdering av värderingarna: Hur ska det egentligen gå att bekänna sig till toleransen som ett ”kärnvärde” utan att motsäga dess innehåll? Ändå tycks det finnas allt fler radikalt intoleranta anhängare till toleransen.

Denna omvärdering av värderingarna måste vara fundamentalismens triumf: när även dess värsta motståndare börjar uppföra sig som fundamentalisterna själva. Den som förhåller sig till demokratins grundbegrepp så som om de vore trosartiklar (och talet om ”kärnvärden” är inget annat än det), har redan börjat sin karriär som sanningsfanatiker. Som så ofta är en sådan fanatiker en figur som svävar mellan tragedi och komik. Ty han – eller hon – befinner sig nödvändigtvis i ett hopplöst underläge.

Fundamentalismen har många olika ansikten. Därför behövs förmåga till kritisk analys, tid för eftertänksamhet, bildning. Vad Sverige behöver är öppna samtal om vart vi vill och vad vi verkligen behöver, alla vi som bor här. Talet om svenska värderingar är exkluderande, konserverande och hotar att spå på rädslan. Sverige är inte hotat! Hotet kommer inifrån för ett land är aldrig starkare än tron på dess existens och viljan att sluta upp bakom symboler som förenar. Om politikerna på förhand bestämmer vad man ska enas kring är det ett uttryck för fundamentalism, vad politikerna än säger. Det är samma andas barn som talet om svenska värderingar sägs bekämpa. Vi gräver vår egen grav genom att ha (förment) svenska värderingar som utgångspunkt för det samtal som alla samhällen ytterst vilar på och som är demokratins och det öppna samhällets förutsättning. Svensk kultur är den kultur som finns och förändras här, av alla som lever och verkar inom landets gränser. Kultur är inget i sig, den utförs och skapas gemensamt. Kulturen känner ingen skillnad, den skapas mellan människor och etniska svenskar har inte något tolkningsföreträde. Lika lite som påven kan bestämma att han är ofelbar kan svenska politiker besluta om vad som är svenska värderingar. Talet om värderingar som luftades i Almedalen är en enkel och omöjlig lösning på ett komplext problem. Ju förr vi inser det desto bättre.

För visst är det enklare att bekänna sig till en gud eller till ett heligt regelverk än att ta på sig självmotsägelsen att vörda frihet eller likhet som om de vore befallningar. Utsikterna för framgång är dessutom inte de bästa. I hela historien finns det inget religionskrig som vunnits av den ena eller andra sidan. Sådana konflikter känner inga fredsavtal, de brukar sluta genom allmän förblödning.

Har Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor eller någon annan framstående anhängare till ”svenska kärnvärden” tänkt på hur de vill fortsätta kampen? Nästa år eller om tio år? Eller till och med hur de vill vinna, när de själva alltmer liknar dem som de avskyr mest?

När talet om svenska värderingar förs från talarstolar och i syfte att samla massorna, när syftet är att skydda oss mot dem, handlar det om helt andra värden än det som gjort Sverige till det Sverige fortfarande i hög grad är idag. Vi finns bara i huvudet på människor. Sanningen är att det inte finns några gränser mellan människor, murarna som byggs, byggs av människor, av rädda och fega människor. Det bildningen gör är att den ger perspektiv och mod att hantera osäkerheten som alla tillstånd av ovisshet leder till. Att Sverige och västvärlden befinner sig i ett ovisst skede råder det inget tvivel om. Ingen förnekar det. Men just därför behövs andra och mer hållbara åtgärder än de som föreslås och debatteras i Sverige idag. Framförallt behövs ett helt annat samtalsklimat. Bildning och hållbarhet, liksom värderingar, är inte saker man kan enas om. Det handlar om ömtåliga kulturella kvaliteter som måste värnas ömsesidigt. Det handlar om en oundviklig komplexitet som bara kan hanteras, aldrig upplösas. Mångkultur är svårt men nödvändigt. Tror man att mångkultur är lösningen är man lika naiv som den som tror att talet om svenska värderingar är vägen fram. Det finns ingen LÖSNING, bara olika vägar fram. Övertygelsen om att man först måste enas och sedan arbeta tillsammans är fel, för det är bara genom gemensamt arbete man kan enas. Dessutom ...

Talet om ”värderingar” ska inte ena. De åberopas enbart för att dela – infödingarna från nyanlända, före detta kristna från troende muslimer, välbärgade från nödställda. De har uppfunnits för att utesluta dem som inte är beredda att vara med på att hylla frihet och likhet och trygghet och individualism. Det är därför som ”värderingar” är motsatsen till bildning. Bildning fungerar tvärtom. Den blir bara bättre när så många som möjligt är med. Den förutsätter en gemensam erfarenhet, helst under samma tid och under samma villkor – så som i ett klassrum.

För att bra och hållbara värderingar ska kunna växa fram i ett samhälle krävs en skola som fungerar och en kultur där kunskapen sätts i centrum. Kunskapen i centrum är dock ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet. Kunskap i centrum stor inte i opposition till någon eller något. Bildning är något man möts kring och gemensamt utvecklar, inte något man använder för att skapa motsättningar eller bygga murar. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det byggs murar och skapas klyftor, vilket talet om svenska värderingar leder till. Ekonomifokus bygger dock på och hämtar kraft därifrån, klyftor innebär att det går att öka vinsten (Jfr talet om behovet låglönejobb ...). Därför är jag kritisk till ekonomin, inte som sådan, det är ett kraftfullt verktyg, men till ekonomin i centrum. För den bryr sig inte om några andra konsekvenser än ökad rikedom (för etniska svenskar mitt i livet). Kunskapen i centrum bryr sig om vetandet, och med bättre vetande och mer utbredd bildning ökar möjligheterna till bättre administration av och omsorg om inte bara samhällsekonomin och värderingarna utan varandra. Kunskap växer ju mer den delas och sprids, och samma gäller för inkluderande värderingar.

De borgerliga ”värderingarna”, om man nu verkligen ska tala om dem (bortom dem förgudligade abstraktionerna som Anna Kinberg Batra har i sinnet), fungerar bäst när man inte tror på dem, utan när man lever i deras anda. De trivs, när de betraktas som ett redskap för kritik, i motsats till en dogm som man förväntas bekänna sig till. ”Värderingarna” frihet och jämlikhet hade sina bästa tider när de skulle hävdas emot ett herravälde av aristokrater och präster, och inte nu, när man kallar dem till hjälp för att bli av med fattigt folk från Mellanöstern eller Nordafrika. Att de fortfarande duger väl för att gestalta varje människans liv, i praktisk mening är det bästa man kan säga om dem.

Bildning handlar om att göra sig medveten om allt man inte kan eller vet. Och för att Sverige ska bli ett hållbart land behöver fler blotta sig och visa sin okunskap oftare. Det viktiga är inte det vi vet, utan det vi inte vet och hur vi hanterar okunskap, ovisshet och rädsla för det okända. Och vad det är, är aldrig någonsin givet. I en kultur där man har något att förlora på att avslöja sin okunskap kommer vetandet och lärandet att påverkas av den inställningen. Där blir det viktigare att andra uppfattar en som kompetent och att man ser lärd ut och där skapas efterfrågan på tydligt ledarskap och handlingskraftiga ledare. I en mer nyfiken kultur betraktas okunskapen och det som är annorlunda som en möjlighet, som en dörr till andra världar. Det är när man inte vet som man är mest uppmärksam, och nyfikenhet är en bättre förändringsmotor än instrumentell rationalism och tal om svenska värderingar. Därför är det viktigt att inte försvarar kunskap eller leda något i bevis. Bildningens roll är att öva förmågan att tänka, vilket bara är möjligt via insikten om sin egen ofullständighet. Alla kan alltid bli bättre, det gäller både svenskar, invandrare och värderingar.