Kultur är en process, och den måste vårdas. Kulturen måste vårdas som just process. Kultur är förändring, varken mer eller mindre. Men det handlar om en gradvis förändring, om kontinuitet i rörelse. Det handlar om ett oavslutat utbyte av komponenter, om ett kontinuerligt inflöde som sätts i samspel med det stationära. Utan kontinuitet finns ingen kultur, bara kaos. Men kontinuiteten kan och får inte ta överhanden, då dör processen. Rörelse och förändring är essentiellt. Kultur har med hastighet att göra, handlar om omsättning och variation. Detta är utgångspunkten för studier av kultur, som är ett fenomen i ständig rörelse. Förändring är vad man studerar som kulturvetare. Eller kanske samspelet mellan det rådande och det nya.
För att man skall kunna bege sig ut i världen och resa krävs att det finns platser att resa till. Och en plats, för att kunna kännas igen som en specifik plats måste vara sig lik, annars är det ju inte New York man besöker eller vad man nu är nyfiken på och vill uppleva. Platsers unika karaktär uppnås genom kontinuitet, genom att det finns individer som vill vara kvar och som vill upprätthålla det rådande. Även kontinuitet kräver rörelse, handling och görande. Att bevara är ett verb. Inget är, allt blir. Alla ställs alltid inför val. Ska jag fortsätta med, vad det nu är? Eller ska jag göra något annat? Och det är summan av dessa val, dessa handlingar, som ger upphov till kultur.
Men kultur består inte bara av tankar och mänskliga handlingar. Kultur består även av teknologier, materialtet och immateriella artefakter som traditioner, tysta överenskommelser, praxis och lagar. Kulturrörelser präglas således av en inneboende tröghet. Och det är denna tröghet som får en att se och uppfatta orörlighet där det bara finns förändring och tillblivelse. Hastighet måste tas med i beräkningen.
Kultur är med andra ord en synvilla. Den finns inte, inte som en storhet i eget namn. Likt en virvel i badkaret när vattnet tappas ut finns kultur bara så länge som processen tillförs komponenter och energi. Bara så länge som den utförs.
Detta är tankar som präglar alla mina studier, av jämställdhet, genus, makt, alkohol och droger och kunskap. Det är utgångspunkten för allt jag säger och hävdar om kultur. Viktigt att man förstår det, för gör man inte det då förstår man inte mitt ämne kulturvetenskap.
4 kommentarer:
Hmm, kultur som synvilla? Tror det finns en stor förvirring och ängslan i dagens samhälle kring vad kultur är. Men i min värld, efter att ha jobbat som projektledare i 20 länder i Afrika och Asien, är det essentiellt att jag har förmåga att tolka de lokala koderna, outtalade regler, människors tillit till varandra och landets samhällsinstitutioner och inte minst folks förhållande till auktoriteter. Dessa faktorer måste jag ta hemsyn till när jag leder projektgruppen där majoriteten är lokala medarbetare. Den enskild viktigaste faktorn syns för mig vara människors förhållande till auktoriteter som skiljer sig mycket åt från land till land. Jag har jobbat i Afghanistan, Indien, Bangladesh och Vietnam t.ex. och även om människorna i sig självklart i grunden är lika, skiljer sig de kulturella koderna åt - och det ger olika resultat. Förutom socialantropologi, har erfarenheterna väckt mitt intresse för religionshistoria, för att försöka förstå om det är samband mellan religiösa koder och värderingar och hur jag upplever att gruppdynamiken fungerar.
Visst finns det skillnader mellan människor som bor på olika platser. Viktigt dock att inse att kultur aldrig kan vara en förklaring. Kultur är det som ska förklaras, det som undersöks. Olyckligt om intresset för andra människor blir skuldbelagt, men detta att tala om nationalkaraktärer eller länderspecifika kulturer är problematiskt. Alla kan lära av varandra och i mötet mellan!
Det handlar inte om att skuldbelägga, utan att förstå eller att förklara som du säger. Kanske borde man säga värdesystem i stället för kultur. Anser man att det är skuldbeläggande att beskriva en grupps värdesystem som annorlunda har man hamnat i en Euro-centrisk fälla där beskrivning av det som fungerar annorlunda än den västerländska normen anses skam beläggande. Det handlar inte om nationalkaraktärer eller land specifika kulturer. I ett land som Afghanistan möter jag många med rationella "kosmopolitiska" värderingar samtidigt som majoriteten lever inom en klanidentitet där lojaliteten till klanen är viktiga. De är inte mindre värda för det, men det resulterar i en annorlunda samhällsorganisation med andra konsekvenser. Därför måste man lära av mötet för att göra världen bättre. Tyvärr verkar tanken att beskrivningen av andra samhälls strukturer än den västerländska normen är skam beläggande hindra detta mötet. Det är skam tänkandets återkomst så att säga. Resultatet blir att t.ex bistånd och näringsliv prackar på västerländska system i en omgivning där detta krockar med lokala normer. En utmärkt skildring av vad brist på på förståelse av "kultur" eller värdesystem kan föra till finns att läsa i boken: "Thieves of state - Why corruption Threatens global security" av Sarah Chayes.
Om du visste hur glad jag blir för att du delar med dig av dina tankar här! Jag har inte läst boken, men önskar att det var just så hår vi talade om kultur i samhället. Det finns absolut en massa rädslaoch oro, och den kan och får inte bejakas, samtidigt som den inte får ta överhanden och förlama. Vi måste kunna mötas, se och förstå varandra. Det är enda vägen till ett hållbart samhälle! Tack!
Skicka en kommentar