Almedalen: Bilder, intryck och försök till födjupad analys

Idag inleds min semester. För första gången på länge är jag inte utmattad på gränsen till utbränd, och som det känns nu verkar jag inte behöva använda (som förra året) tre veckor av min ledighet för att komma till ro och för att känna att det verkligen är semester. Almedalen var arbete, men det blev som ett slags utfasning och final på arbetsåret.

I måndags vaknade jag i Guldheden när klockan ringde halv fem. Sista tidiga morgonen för det akademiska arbetsåret. Sedan promenerade jag i soluppgången genom en tom stad ner till stationen där jag tog flygbussen upp till Landvetter, där Forskningsrådet för interkulturell dialog strålade samman.

Vi flög till Bromma och sedan till Visby. Väl där hade vi en dag att bekanta oss med staden och arrangemanget. Jag tog tillfället i akt att vandra runt utan plan, utan krav och lät slumpen avgöra vart jag hamnade. Omgående märkte jag att Almedalen är så otroligt mycket mer än vad TV och medierna ger sken av. Det går inte att beskriva händelsen på något enkelt sätt. Alla som är där har sin bild och alla åker dit av olika anledningar. Alla, verkligen alla, är där, så kändes det. Kändistätheten är stor. Framförallt är det inte bara politiker och näringsliv som är där. Almedalen handlar inte om det, utan om att mötas och om utbyte av tankar. Det kunde samtalas mer, men seminarierna (jag hann så klart bara med att ta del av en liten, liten bråkdel av de över 3500 arrangemangen av varierande storlek, fokus och innehåll) handlar om att belysa olika aspekter av samhället. Jag ser, så här i backspegeln, Almedalen som ett öppet, demokratiskt forum. Ett unikt arrangemang, för allt är gratis och alla är välkomna. Almedalen ägs av ingen, det är en självorganiserad helhet som trotsar all beskrivning. Visst finns här konsulter och näringslivsföreträdare, men de är ABSOLUT inte i majoritet och det är inte dessa som sätter sin prägel på helheten. Almedalen blir vad man gör det till, det är mitt intryck och jag är väldigt glad att jag åkte dit. Jag kommer att bära med mig intrycken jag fick länge framöver.

Ett av seminarierna som sticker ut i mängden är det första seminariet jag gick på, i samma lokal som vårt seminarium hölls i dagen efter: Länsteatern, lite utanför den mest hektiska smeten. Seminariets titel var: Hot mot författare och konstnärer -- Vad kan samhället göra? Det var ett seminarium om öppenhetens pris och demokratins utmaning, om hotet mot samhället så som vi lärt oss känna det. Utgångspunkten för samtalet (som verkligen var ett samtal) var rapporten Hotad kultur? och även om det egentligen inte var några nyheter som presenterades tog sig orden innanför huden på mig. Bakom siffrorna som rapporten presenterar finns en bedrövlig verklighet. Hot om våld, riktat mot författare och konstnärer, är ingen ny företeelse, men det är oroväckande att se hur det växer fram ett förakt mot dessa grupper vars uppgift är att bearbeta kulturen och samhället vi lever i. Föraktet kommer underifrån och det späs på av populistiska partier och av den ekonomisering av samhället som gör allt och alla mäts i pengar. Demokratin, kunskapen och öppenheten kan dock aldrig mätas i pengar. Det handlar om nödvändiga kvaliteter, liksom ren luft, rent vatten och en natur som är levande. Allt detta hotas av det växande föraktet för konstnärer och författare. Rapporten visar att allt fler väljer att allt oftare vara tysta, av rädsla för sina liv och sin hälsa. Det är ALLVARLIGT. Självcensuren är påtaglig och det kanske verkar harmlöst och oproblematiskt, men sprider den sig är alla hotade, inte bara kulturen. Varför blir det så här? Vad är orsaken till känslan som är upphovet till hoten och hatet? I panelen diskuterade man om det kan vara så att allt fler människor förstår allt mindre av vad konst och kultur är, och jag tror det ligger väldigt mycket i den tanken. Det blir därför ytterligare ett argument för humaniora. Kulturvetenskap handlar om att skapa och sprida kompetens att förstå konst och litteratur, som är bearbetningar av samhället. När den analytiska kompetensen minskar och förståelsen för komplexitet utarmas i samhället kommer allt fler, allt oftare att provoceras av konst och litteratur som uppfattas som obegriplig. Hatet och hoten riktar sig mot individer, men är i själva verket ett angrepp på själva grunden för samhället. Försvarar vi inte författarna och konstnärerna kommer det förr eller senare att slå tillbaka på oss själva. Om och när konstnärer och författare vänjer sig vid trakasserierna eller anpassar sig efter den anonyma kritiken är vi alla ute på ett sluttande plan. Efter seminariet tumlade jag ut i solen, skakad. Och det får bli en illustration av att Almedalen är oändligt mycket mer än partiledarnas linjetal och rosévinsmingel.

Första dagen som varit lång för de flesta av oss i rådet slutade tidigt. Vi tog hyrbilen och körde till inkvarteringen i Tofta två mil söder om Visby för att äta kvällsmat och för att sova. Inte särskilt glamoröst ... Nästa morgon gick vi upp tidigt och diskuterade oss samman under frukosten och bilresan in till Visby och Länsteatern där vårt seminarium: Interkulturell dialog; ett nytt sätt att angripa en gammal utmaning? hölls. Det var välbesökt och av reaktionerna vi fått var det uppskattat. För den som vill titta finns en inspelning av hela seminariet (90 minuter) här. Har svårt att sammanfatta eller säga något kärnfullt om själva seminariet här och nu, av en hel massa olika skäl. Än så länge har vi inte riktigt formerat oss och hittat vår roll, och det pågår ständigt en kamp mellan uppdragsgivaren och forskarna om vad vi ska göra och vad som är möjligt. Även där sker alltså dialog, och det är nog så att det inte kan vara på något annat sätt. Forskningsrådet är ett nytt sätt att arbeta, både för oss och för regionen. Jag tycker dock att jag fick sagt det jag ville, utifrån förutsättningarna och vi som ingår i rådet kompletterar varandra väl och nu efter Almedalen har vi lärt känna varandra ännu mer, vilket är viktigt för att fortsättningen ska bli så bra som möjligt. På bilden nedan poserar vi efter insatsen.

Tisdagen ägnade jag åt att strosa runt och känna på staden, och jag lät slumpen styra vart jag hamnade. Vi lyssnade på Stefan Löfvéns tal och sedan var vi bjudna på mingel i samma lokal som seminariet hölls. Där bjöds det på snittar och vin och lokalen var full av kulturchefer och institutionsledare. Jag har svårt för att röra mig otvunget i sådana sammanhang så jag höll mig lite i utkanten och iakttog människorna. Stämningen var trevlig, men eftersom vi hade en buss att passa gick vi tidigt och var hemma innan 12. Det blev en öl och lite eftersnack och sen i säng.

På onsdagen träffade jag en gammal doktorandkompis från Umeå som bor i Visby och som guidade mig genom stan och berättade om husen och historien. 

Vi tog en tur med bilen och betraktade Visby lite på håll. Tystnaden utanför murarna blev påtaglig och det var skönt att kunna landa. Det regnade lite och var mulet, så det blev en mellandag på många olika sätt.

På kvällen blev vi bjudna på middag lite norr om stan, längs strandpromenaden. Och enligt VGR-regionens regler för representation var det maten man bjöd på. Vinet fick vi betala själva. En bra och enkel regel. Kvällen blev magisk när det klarnade upp och solen sakta dalade mot horisonten. Från Visby hördes musik och skratt och lite senare såg vi fyrverkerier. Onsdagen är kulmen på Almedalsveckan.

Efter middagen hade vi två och en halv timme att fylla med innehåll innan bussen till stugan gick. Rätt in i smeten och in på första bästa uteställe. Hög musik, fullsatt och uppsluppen stämning. Gott om kändisar och helt hopplöst att samtala. Som vanligt alltså. Fast inte riktigt. När jag tittade åt höger vid bardisken i väntan på drinken som bartendern blandade i takt till musiken ser jag Kent Ekeroth. Han ser ut som en helt vanlig kille, men vi har alla sett filmerna och hört honom tala. Demokratin och det öppna samhället är komplext och svårt. Jag valde att titta bort, men kommer aldrig att censurera mina ord eller anpassa mig efter hatare och hotare.

Torsdagen var sista dagen. Och vädret var strålande. Inte ett moln på himlen. Lite sovmorgon och långfrukost. Sedan tillbaka till Visby och seminarierna. Torsdagen var Sverigedemokraternas dag, och jag gick på ännu ett seminarium som tog sig under huden och hakade fast. Det var Populismen i Norden, som handlade om just SD och andra liknande partier. Panelen förklarade logiken bakom denna typ av partier vars "ideologi" kläddes av på ett effektivt sätt. Populism i Norden är enkelt uttryck nationalism + konservatism. Logiken som SD bygger sin politik på ser ut som följer: Det finns ett Vi (skötsamma, vanliga svenskar), ett hotfullt Dom (flyktingar och invandrare), och så finns det en Elit (politiker, feminister, akademiker och medierna) som mörkar sanningen, vilseleder allmänheten och som med berått mod låter strävsamma mor Agda tyna bort i en illa skött vårdapparat eftersom eliten prioriterar massinvandringen. SD och andra är dock populister och opportunister som vänder kappan efter vinden och som förhåller sig minst sagt okonventionellt till sanningen. Politiken bygger inte på fakta, utan på känsla(n av att systemet kollapsar och att "massinvandringen" växt "oss" över huvudet), och retoriken är nationalistisk och konservativ. Alla populistiska partier är antietablissemangspartier vilket blir en paradox när de försöker framställa sig som ansvarstagande och värda att rösta på. Agerandet efter Brexit talar dock sitt tydliga språk. Seminariet var bra på väldigt många olika sätt och gav också upphov till många tankar som det finns anledning att återkomma till. I publiken satt Agnes Wold som ställde följande fråga till panelen: Hur kommer det sig att SDs tydligt kvinnofientliga linje (antiabort och sambeskattning) inte uppmärksammas mer av övriga partier. Svaret som gavs av Daniel Poohl (Expo) manar till eftertanke: Politik handlar om konflikt, och övriga partier har valt att rikta in sig på andra frågor. Kvinnans roll och status i samhället anses uppenbarligen inte värd att ta strid för. Vi kan således sluta undra över varför kvinnor utsätts för övergrepp. Det handlar INTE om invandring, vilket Jimmie Åkesson på ett pinsamt sätt försökte hävda i Aktuellt igår. Här har övriga partier att stort ansvar, för där sitter man i samma båt som SD, utom V och FI som är tydliga med var de står och vilka värde de värnar.

Almedalen handlar om vilket samhälle vi har, vill ha och kan få. Almedalen är som demokratin, komplex och svår men nödvändig. Därför är det viktigt att värna öppenheten, och att vara kritisk mot ekonomiseringen av samhället. Almedalen är ett gratis arrangemang och ett led i folkbildningen, om vi vill att det ska vara det. Universitet och forskning har en självklar plats och en viktig roll att fylla där. En samhällsdebatt som inte bygger på kunskap ger luft åt populismen och utgör grogrunden för allt som hotar demokratin. Almedalen som började som ett rent politiskt arrangemang har idag vuxit över alla bredder och det kan komma att bli ett hot, men än så länge landar jag i att det är viktigt att det finns och får finnas. Dagspolitiken och partiernas tal som detta år handlat oroväckande mycket om svenska värderingar skrämmer mig dock, för det finns inga svenska värderingar. Det finns bra och dåliga värderingar i Sverige. Skillnaden är enorm, och oerhört viktig att upprätthålla och försvara, annars kommer människor som inte försvarar öppenheten, demokratin, konsten, litteraturen och den fria pressen att få makten över verkligheten.