Skillnad mellan människor skapas av människor

Framtiden skapas idag. Just nu formas det som ska bli, utifrån historiens förutsättningar, av människors önskningar, med hänvisning till kunskap, förutfattade meningar, rena missförstånd, ignorans, engagemang och i handling. Så har det alltid varit. Och människans starka önskan att veta vad som ska hända är lika gammal som mänskligheten. Även om alla vet att framtiden inte existerar vinner viljan att veta hela tiden över förnuftet. Nyttan med humaniora handlar om att ständigt bevaka kulturen och hela tiden påminna samhället om vilka risker som finns med olika tankar, förslag och sätt att agera. Historien är en lärobok, men den ger oss inte facit. Historien är fylld av uppslag att tänka med för att förstå nuet och vilja möjliga vägar fram som finns. Humaniora har verktyg att göra riskbedömningar med för att undvika att göra samma gamla misstag om igen. Humanioras ekonomiska nytta är inte direkt, men indirekt. Det går inte att tjäna pengar på humanvetenskaplig kunskap, men man kan spara pengar genom att slippa göra kostsamma misstag. Tyvärr går det aldrig att bevisa hur mycket man man faktiskt sparat. Även där vinner tyvärr viljan att veta över förnuftet. Det är humanioras dilemma, men det är också samhällets och mänsklighetens gemensamma dilemma.

Nationalismen som växer fram i kölvattnet av flyktingströmmarna ekar skrämmande av tankegångar som för bara några decennier sedan så när höll på att störta hela mänskligheten i fördärvet. Sverige och svenska värderingar talas det om i Almedalen som om det vore nya fräscha, kloka och goda tankar som det går att bygga något vackert och hållbart på. Men det är en ulv i fårakläder, det är ännu ett av rasismens ansikten och tanken kan aldrig leda till något gott för någon. Vem tänker Anna Kindberg Batra på när hon säger att man inte ska kunna skolka sig in i det svenska samhället? Det är de där hotfulla andra, de där som inte hör hemma här. Hon gör skillnad mellan människor och för fram det som en lösning på vårt lands problem. De andra är parasiter, och svenskarna är strävsamma och gör rätt för sig. Jag skräms av den retoriken!

Jason Diakté skriver i DN om liknande saker utifrån skjutningarna i Dallas. Hans ord tar sig in och jag kan inte riktigt värja mig. Vi är alla människor, men detta att vara människa är aldrig givet. Människa blir man tillsammans med andra och det spelar roll vem man ser sig som och vem andra ser en som. Människan är ett resultat av kultur och kulturen är ett resultat av mänskliga handlingar. Kulturen känner inga gränser, den uppstår mellan och både formar och formas av det som görs och det som tänks.

”Snälla säg att han inte är död. Konstapeln, säg att du inte dödade honom. Snälla Gud, Jesus säg att han inte är död.” 

Den 6 juli livesänder Diamond ”Lavish” Reynolds pojkvännen Philando Castiles sista tid i livet med sin mobiltelefon från en bil i Falcon Heights, Minnesota. Hon är chockerande lugn, men upprepar orden gång på gång. 

Bredvid henne ligger hennes pojkvän, död. Den 32-årige skolarbetaren sköts med fyra skott när han sträckte sig efter legitimationen han nyss ombetts ta fram. 

I baksätet sitter Reynolds fyraåriga dotter. På filmen hörs hon inte, jag kan bara tänka mig vad den lilla flickan tänker. Hon har nyss fått höra de öronbedövande skott som tagit hennes styvfars liv. Hans varma kropp ligger och blöder framför henne. Mördaren skriker upprört. Polisen är uppenbarligen i chock över vad han nyss gjort. Han hörs upprepade gånger skrika svordomar medan han står och krampaktigt fortsätter rikta sitt vapen in i bilen. Den lilla flickan har ärrats för livet. Hon kommer att växa upp med en traumatiserad mamma. Fyra människors liv förändrade för alltid, för att en baklykta på bilen var trasig.
Hur kommer den lilla flickans liv att te sig efter detta? Hur kommer hon att växa upp? Kommer hon någonsin att kunna lita på poliser igen? Kommer hon rent av att plocka upp ett gevär och likt krypskytten Micah Johnson vilja skjuta ihjäl varje polis hon ser? Som blodshämnd.

Den som säger att det finns människor som skolkar sig in i det svenska samhället gör skillnad på människor och människor, bygger murar och demoniserar den andre. Det börjar alltid harmlöst men risken finns där hela tiden att det skapas sanningar, och när man anser sig veta hur vi är och vad som skiljer oss från dem har man lagt grunden för det som hände Philando Castiles. Det är föreställningen om den (hotfulle) andre som dödade honom. Dödsskjutningen är en konsekvens av kulturen som skapats i dagens USA där man gör skillnad mellan människor på grund av hudfärg. Talet om svenska värderingar bygger på samma logik som dödar i USA och som har dödat så många människor i historien. Kulturen är hela det sammanhang som ger upphov till konsekvenserna som sedan går att iaktta. Alla är offer för kulturen: Mannen som dog, hans flickvän, dotter (vänner och familj) är offer, men polisen och hans familj är också offer, liksom det amerikanska samhället. Vi är alla offer och det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Tragiken känner inga gränser, men det är ingen enskilds fel, det är allas fel.

Detta är ingen slump. Detta är inget nytt. På min farfars tid, ja, även i min pappas ungdom, var det ingen ovanlighet att svarta människor avrättades summariskt. Bilder på uppretade vita pöblar som lynchade oskyldiga svarta människor i USA är svårglömda minnen från en knappt avlägsen tid. 

I dag sköts lynchningen av svarta människor av lagens väktare. Och precis som under 1900-talet dokumenteras dessa mord oftast. 

Då samlades vita folkmassor för att bevittna hängningar av svarta människor, ibland såldes vykort av händelserna. Det skrevs och publicerades bilder i tidningarna dagen efter.
I dag fångas morden av mobilkameror. 

Nu som då gick merparten av förövarna fria.

Först kommer talet om den stolta nationen, sedan kommer oron för diffusa hot utifrån. Därefter rädslan för att det man har ska tas ifrån en. Och rädslan gör att den andre, den som inte ser ut som vi, framstår som hotet mot allt vi har och håller kärt. Talet om nationen skapar skillnad och skiljer ut och det som händer sedan kan ingen ingen kontrollera. Ingen vet vad som händer som en konsekvens av nationalismen, men historien är full av förfärande exempel på risker. Det gör mig rädd och den rädslan jag känner för nationalismen försvarare är starkare än rädslan för det okända. Trygghet och hållbarhet kan aldrig växa ur skillnadsskapade, bara ur kunskap, intresse, förståelse och tillit. Det är ingen enkel lösning, för någon sådan finns inte. Enkla lösningar låter förföriska, men är förrädiska. Talet om vi förutsätter ett dom, och det bygger murar som spär på fördomar, som riskerar att vändas mot oss. Hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån.

Två dagar senare vaknar jag av ett kort meddelande från en god vän i New York: ”Apropå Dallas (och det som ligger bakom Dallas).” 

Dallas? Meddelandet följs av en länk till en artikel från gårdagens New York Times, skriven av den afroamerikanska tänkaren och författaren Michael Eric Dyson. Bläcket glöder av ilska. 

”Ni kommer aldrig förstå hjälplösheten vi känner då vi ser dessa händelser utspela sig, våldsamt, i tid efter annan. Skakiga bilder som berättar historier mer omskakande än dina ögon är villiga att tro. Att svart liv kan betyda så lite.” 

Pojken har en vit dunväst och keps på sig. Jag ser videon på nätet. Han lyfter upp sin pistol med jämna mellanrum. Snön på gräsmattan har börjat smälta, fläckar av grönt gräs sticker fram här och var. På den suddiga övervakningsfilmen ser man hur han går under ett snötäckt tak vid tre campingbord. Det ser mer ut som en motorvägsrastplats än en park ämnad för lek. Uttråkad sätter sig pojken ner vid ett av campingborden, för att strax resa sig upp och höja sin pistol. 

Efter många minuter av avmätt lek syns en polisbil stanna bredvid pojken. Två fullvuxna poliser hoppar ur bilen och inom två sekunder ligger 12-åriga Tamir Rice på marken med ett skott i bröstet. Polisen gör inga ansatser att ge första hjälpen eller på något sätt försöka rädda pojken. I stället sätter man handklovar på hans 14-åriga syster och placerar henne i baksätet på polisbilen. Hon har försökt rusa fram till sin bror för att se hur det är med honom. Nästa dag dör Tamir Rice av sina skador. Han var svart, poliserna var vita.

Föreställningar dödar. Det är synen på den andre som gör att en svart pojke med en leksakspistol framstår som ett hot. Det är oviljan att förstå som ger upphov till konsekvenser. Tron försätter berg och i kombination med pistoler och en känsla av hot kan den döda. Detta är den yttersta konsekvensen av talet om nationen och nationsspecifika värderingar. Det finns bara vi och det är vi som gör skillnad på varandra. Det är vi som är privilegierade som känner oss hotade och om vi vägrar se komplexiteten och inte vill förstå kulturen som skapas av oss och som är med om att göra oss till dem vi blir gör vi oss skyldiga till skillnadsskapande som leder till konsekvenser. Jag som vit, heterosexuell, medelklassman med ett fast jobb har ett ansvar att se min egen privilegierade ställning. Jag är inte skyldig för att jag har det bra, men jag har ett ansvar att se det och förstå att min lycka och framgång inte enbart handlar om mig och det jag gör. Och som forskare har jag ett ansvar att sprida kunskap om kultur och konsekvenser av kultur. Den som skyller på den andre eller som utan att peka på konkreta exempel säger att det finns människor som skolkar sig in i samhället talar om föreställningar istället för fakta. Hen skapar skillnad som är grunden till rädslan som riskerar att döda. Även om det naturligtvis är värst för den som drabbas av fördomarna är vi alla offer, för grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle urholkas av att vi tänker och agerar på det sättet.

Det är lika osäkert att vara svart i dagens USA som det alltid har varit. Om du, som Sandra Bland, blir stoppad av polisen för att du inte använde blinkers vid ett filbyte kan det sluta med att du hittas död i din cell några timmar senare. Bara på grund av att du är svart. Om du, som Eric Garner, står och säljer cigaretter på gatan kan det sluta med att du kvävs till döds av flertalet poliser. Men bara om du är svart. Fråga bara Michael Brown, John Crawford, Ezell Ford, Tanisha Anderson, Akai Gurley, Walter Scott och Tamir Rice – människor vars enda gemensamma nämnare är att de alla var svarta och mördades av en yrkesgrupp vars svurna uppgift är att beskydda och hjälpa medborgarna.

Det är lätt att skylla på polisen, men det finns som sagt inga enkla lösningar på komplexa problem. Poliser är också människor och påverkas liksom alla andra av kulturen som skapas i samhället man lever. Poliserna håller i vapnet och poliserna skjuter, men det är fördomarna och skapandet av skillnad som dödar. Vi har alla ett ansvar och den som väljer att blunda eller som talar om annat bidrar till upprätthållandet av hatet och hotet som gror ur rädslan och okunskapen. Oviljan att förstå att talet om vi förutsätter ett dom, och att sådana föreställningar leder till skillnad som förr eller senare leder till rädsla för det okända, skrämmer. Ignorans är lika mycket ett hot mot Sverige som allt annat som just nu hotar samhället som vi lärt känna det.

För några månader sedan, i min fars vardagsrum i Malmö. Vi har nyss avslutat våra kalkonlår med sötpotatis då far plockar ner ett litet inramat svartvitt foto från bokhyllan och räcker det till mig. 

På bilden står han klädd i beige rock, hatt, skjorta och slips. Hans hand vilar på farmors axel. Hon sitter på en pall bredvid honom, även hon i beige rock. Hon har afrofrisyr. ”1964” står det med svart tusch längst ner på fotots vita passepartoutram. Detta var väl långt innan den silvriga peruken åkte på, tänker jag för mig själv. 

Farmor ler och ser ut att vara max 25 år gammal. Pappa ser sammanbiten ut, bägge två stirrar rätt in i kameran. 

– Bilden togs i en fotobutik på 14:e gatan på Manhattan, berättade pappa. Bara ett par månader innan upploppen i Harlem. 

– Vilka upplopp? 

Han slår sig ner i stolen igen och tittar frågande på mig: 

– Känner du inte till upploppen -64 i New York, Jason? 

– Nej pappa, berätta! 

– Det var i början av juli samma år som poliskonstapel Gilligan sköt ihjäl den obeväpnade 15-åriga afroamerikanska pojken James Powell i den vita medelklasstadsdelen Yorkville på Manhattan. Upploppen startade bara några minuter efter dödskjutningen, då flera andra ungdomar bevittnat händelsen. Harlem brann sedan i sex stekheta sommardygn. 

Att bägaren av förtryck med jämna mellanrum rinner över för USA:s svarta befolkning är inte något nytt. Upplopp är lika amerikanskt som baseboll, drönarkrigföring och oändliga situationskomediserier. Det har gång efter annan varit just mord på oskyldiga svarta människor som utlöst det kokande raseriet i svarta bostadsområden runt om i landet. Under första hälften av 1900-talet var det minst lika vanligt att vita människor, upprörda över den svarta befolkningens utbredning, gick till attack mot svarta människor, brände bilar, bostäder och svarta kroppar. Vredens pendel har slagit från olika håll de sista 120 åren.

Gång på gång händer det, och gång på gång söks efter förklaringar till det som skett som handlar om annat än om mitt och alla andras ansvar. De andra är lata, opålitliga, tar våra jobb, flickor och hotar allt vi står för och är stolta över. Det är deras fel, inte vårt. Utan dem blir allt bättre. Så länge den tanken inte utmanas och görs upp med en gång för alla kommer mönstret att upprepas. Murarna växer när minnen av hat och hot och död och misshandel läggs till listan av upplevelser som delar samhället i ett vi och ett dom. Stannar man upp och tänker efter är det plågsamt enkelt att se och förstå hur galna dessa tankar är, men det är först i efterhand man se och förstår och då är det för sent, då har ännu en dotter förlorat sin far och mannens familj och vänner har fått ännu en anledning att inte lita på oss som är privilegierade. Martin Luther King hade en dröm, liksom så många andra före och efter honom, en dröm om ett samhälle där alla kan finna sig själva och bidra till rivandet av murar och byggandet av hållbara, inkluderande system som inte gör skillnad på vi och dom. Först kommer föreställningen, sedan konsekvenserna och därefter den logiska förklaringen som friskriver oss från ansvar och skuldbelägger de andra. För att en hållbar förändring ska kunna realiseras och ett bättre samhälle byggas måste vi välja andra sätt att se på varandra. Det finns inga dom, bara vi och vi bygger vår värld tillsammans.

Men det organiserade motståndet, rösterna för lika rättigheter, har ljudit högre och räckt längre än upploppen. De har idogt förändrat och förbättrat det amerikanska samhället inkrementellt, millimetervis, över de gånga årtiondena. Under medborgarrättsrörelsens 1950- och 60-tal bojkottade, demonstrerade, sjöng och talade svarta människor till sig rösträtt, rätten att sitta var man ville på bussen, dricka ur samma vattenkranar och röra sig obehindrat i alla stadsdelar.

Den första meningen av andra paragrafen i den amerikanska oberoendeförklaringen från 1776 lyder: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal ...” Underförstått var att denna vackra tanke bara var applicerbar på landägande vita män. Ekot av den inställningen känns ännu i dag i USA.

De strukturella hindren som medborgarrättsrörelsen envetet rev har under de gångna åren byggts upp, gjorts om, återskapats. En av rörelsens absolut största segrar resulterade i en lag kallad The Voting Rights Act från 1965.

Mänskliga rättigheter är en kamp, en utmaning som ständigt måste försvaras mot nationalism, egoism, rasism och föreställningar om skillnad. Om alla människor verkligen är lika mycket värda, hur kan man då tala om olikhet i termer av ond och god? Vi är alla människor och samhället skapar vi tillsammans. Samhället kan bara bli hållbart om vi gör det som likar, och det är inget man varken kan eller ska behöva förtjäna. Människovärdet är allas personliga, självklara rättighet, det är inte en gåva som ges av nåd uppifrån av den eller dem som är privilegierade. Allt annat handlar på ett eller annat sätt om att skapa skillnad som leder till ... ja ni fattar. Vi måste se och ta den kunskapen till oss. Vi måste lära oss hur människan, samhället och kultur fungerar. Humaniora har verktygen och därför är satsningar på humaniora en investering i framtiden och hållbarhet.

På bara några år gick valdeltagandet bland den amerikanska söderns svarta befolkning från 1 till 35 procent. 2013 fastställdes genom ett prejudicerande domslut i USA:s Högsta domstol att delstater inte längre behöver få federalt tillstånd för att ändra vallagar. Detta har resulterat i att flera delstater har infört lagar som i praktiken utestänger fattiga och minoriteter från den amerikanska demokratin. I Alabama där man nu krävs på legitimation för att få rösta har 31 av 34 kontor som delar ut körkort och legitimation stängts.

Nu talas det i stället om återsegregering av Södern. Black Lives Matter-rörelsen är folkets reaktion på detta. Den svarta befolkningens svar på orättvisor, bestialiska brutaliteter och rena terror det amerikanska samhället utsatt den för.

För ett par veckor sedan stod jag i en myllrande bar i Brooklyn och samtalade med DeRay Mckesson. Han är en av frontfigurerna i Black Lives Matter. Hans budskap var enkelt: Svarta amerikaner måste organisera sig, kräva sina rättigheter och aldrig ge upp förrän målet är uppnått.

Liksom jämställdhet är jämlikhet en kamp i motvind. kampen förs mot de privilegierades föreställningar om att det finns skillnader mellan människor och mot tron på att framgång alltid handlar om individuella kvalifikationer och personliga ansträngningar. Jag som privilegierad har ett ansvar att se och förstå att mina privilegier och min framgång bara delvis handlar om egna val och ihärdigt arbete. Alla är inte sin egen lyckas smed. Mitt ibland oss finns människor som aldrig kommer att kunna lyckas hur mycket de än anstränger sig, eftersom vi som har makten inte låter dem lyckas. Vi är alla människor och skillnaden finns i våra huvuden. Jag vet inte hur det är att leva som svart i Sverige eller USA, men just därför måste jag lyssna på dem som har egna erfarenheter. Det finns massor av forskning som visar att det spelar roll, vilket namn man har, hur man ser ut och vilken hudfärg man har. Vi är alla människor, men alla är inte lika mycket värda. Inte i praktiken, det finns det otaliga exempel på för alla som vill och väljer att se.

Vi har drabbats av en global empatiebb. I synnerhet den politiska världen visar detta med oönskad tydlighet, dagligen. Inte bara goda råd verkar dyra i dag – även samarbetsvilja, dialog, förståelse och framför allt medmänsklighet har blivit alltför dyrköpta råvaror. Ett annat globalt fenomen är den endimensionella högerpopulismen vars ansikte vi ser i Sverige, England, på Filippinerna och såklart med mest pompa och histrionism i Donald Trumps presidentvalskampanj. Politiskt verkar världen ha svårt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Detta är speciellt beklämmande i tider då det komplexa världsläget kräver att vi håller minst två, ibland till och med fyra tankar i huvudet samtidigt.
Att allas liv är lika mycket värda borde vara den självklara utgångspunkten. Men i dagens USA måste det understrykas att svarta liv betyder något. Det amerikanska samhället har i 400 år signalerat att så inte är fallet och om svarta medborgare i USA någonsin ska ses och behandlas som fullvärdiga människor måste frasen upprepas och upprepas återigen. Svarta liv betyder något.

Allas liv betyder något! Ingen är mer värd än någon annan. Därför är talet om unika nationsspecifika värderingar, byggandet av murar och försvaret av gränser, varianter av ohållbara föreställningar om orimlig skillnad mellan människor. Det finns bara värderingar och värderingar kan man försvara eller kritisera. Värderingar leder till bra eller dåliga konsekvenser, men de känner inga gränser och det går aldrig att avgöra vem den andre är med ledning av hens hudfärg eller nationstillhörighet. Vi borde tala mer om värderingar, men inte om nationella värderingar utan om mänskliga värderingar och om hållbara värderingar. Värderingar vi tillsammans kan ställa oss bakom och gemensamt försvara. Alla människors lika värde är en sådan värdering.

Den sjunde juli var inte första gången tragedin slog till i Dallas.

1963 mördades president John F Kennedy framför sin familj och hela det amerikanska folket just här. Nyss mördades fem poliser som kulmen på en blodig tredagarsperiod. Att både poliser och männen Alton Sterling och Philando Castile mördats på mindre än en vecka pekar återigen på den infekterade relation som råder mellan människor med svart hud och folk med marinblå uniform i USA.

Jag kommer att tänka på Erykah Badu som är från Dallas och visar en mycket vackrare sida av staden än vad vi sett nyligen. Hennes låt ”Master Teacher” inleds med orden: ”I am known to stay awake, A beautiful world I’m trying to find”.

En mer hållbar och vackrare värld finns där ute, men den kommer aldrig att realiseras så länge vi väljer att blunda för kulturen som skapas mellan oss och som som både påverkas och påverkas. Vem är du, vem är jag? Levande charader! Det är är mitt land, det här är ditt land, och tillsammans gör vi det till vad det blir. Tillsammans, bara tillsammans kan ett mer hållbart samhälle byggas av oss alla vi som inte bara tror på oss själva utan som ser den andre som en människa som liksom vi har både brister och förtjänster.