Relativism, nationalism och en sommar att fylla med innehåll

Ute regnar det. Och igår vann Portugal, genom en verklig laginsats, fotbolls EM. Almedalsveckan är slut för denna gång. Semestern är här på allvar. Tar dagen som den kommer och följer minsta motståndets lag. Att tänka och skriva är en del av ledigheten. Även om det är mitt jobb är det inget jag kan ta ledigt från. Det är ett av alla dilemman som livet är fyllt av. För mig är det yttre krav och tvingande regler som tröttar och utgör jobbet. Kravlöshet och anarki är inget jag önskar. Frihet handlar för mig om att ställa upp egna krav, och om att följa meningsfulla regler.

Hittar en text i DN som är kort men fylld med tankar om den tid som är vår. Det är  Leonidas Aretakis som skriver och jag tänker vidare med orden.

I Almedalen diskuteras ”svenska värderingar” friskt.

Sverige rör sig oroväckande fort i en riktning jag aldrig kan acceptera. Rasismens fula ansikte finns överallt, just under ytan, men i sommar har den kravlat sig upp över ytan, ut i solen och där omfamnats av makthungrande politiker utan ryggrad. Idag är det inte väljarna som söker kloka politiker med visioner man kan ställa upp på, idag jagar politiker väljarna. Och i kampen om opinionssiffror är snart sagt vilka medel som helst tillåtna. Trots att det luktar tyskt 30-tal flörtar snart sagt alla ledande politiker med nationalismens bruna tankar. Det skrämmer och gör mig beklämd, men jag orkar just nu inte fortsätta debattera den frågan. Jag tar paus, för att inte bränna ut mig. Det finns inga svenska värderingar, lika lite som det finns raser.

Framför ett enormt blågult korsbanér lanserade Ebba Busch Thor idén om en ”klassikerlista” för elever. Lärarnas riksförbund suckade över att som vanligt få se sin auktoritet underminerad av klåfingriga symbolpolitiker – vars favoritåtgärd är ”listor” utan tillhörande budgetpost.

En bild av Sverige idag. Symboler och yta, förpackade budskap och säljande slogans. Så bygger man inte ett land. På en sådan grund kan inget varaktigt vila. Populism är ingen politik, det handlar bara om opinionssiffror och jakt på uppmärksamhet. Brexit visar med all önskvärd tydlighet vad löften utan täckning, ord utan innehåll och kamp utan mening är värda. Ingenting! Vi får de politiker vi förtjänar. Från talarstolen, framför massorna, går det att lova saker. Bildning handlar dock inte om politiskt fastslagna och korrekta listor. Och en skola värd namnet kan aldrig styras politiskt, den växer fram underifrån och mellan människor som sätter kunskapen i centrum. Man får det man betalar för, och KD visar genom sitt förslag hur man ser på skolan och vad den är värd. Kanske lurar man någon och möjligen ger det utslag i väljarundersökningarna som kommer tätare och tätare, men det går inte att bygga något varaktigt på ord och löften utan substans eller mening. Likt resultatet i skolan spelar det ingen roll hur siffrorna ser ut, det är inte kartan som gäller utan verkligheten.

Men tanken om litteratur som integrationsverktyg är inte dum i sig; frågan är bara vad den skulle innehålla.

Här har vi något att fundera över, håller med om det. Litteraturens kraft är stor, men rörelsen går inte att styra mot ett mål eller i en bestämd riktning. Kultur är en komplex helhet som lever sitt eget liv. Tänk om det var böcker, konst, filosofi som diskuterades i partiledarnas tal, istället för känslor och farhågor. Tänk om politik handlade om vad man vill, istället för om hur det "är" eller om andras syn på läget istället för den egna uppfattningen. Tänk om politiker läste böcker och reflekterade över innehållet, stället för läste innantill ur partistrategernas manus. Tänk om samhällsdebatten handlade om saker som debattörerna verkligen trodde på, brann för och faktiskt var beredda att försvara i praktiken. Litteraturens och konstens betydelse är kraftigt underskattad idag.

Ett förslag är Ola Larsmos kommande roman ”Swede Hollow”, som utspelar sig i en Minnesotaslum där svenska migranter intressant nog kodades som icke-vita. Arbetet att ta fram listan borde inledas med närläsning av Benedict Andersons ”Imagined communities”, som förklarar hur idéer om gemenskap konstrueras.

Bildning, brukar man säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Benedict Andersons klassiska bok är ett exempel på det. Jag läste den som student på 1990-talet och den påverkar mig fortfarande, men trots att jag under de senaste dagarna debatterat frågan om svenska värderingar med utgångspunkt i just den bokens kloka innehåll har författarens namn inte aktualiserats. Så fungerar kunskap. Det är bildning. Humanioras värde handlar också om detta, för mycket av kunskapen som förmedlas genom studier av humaniora är indirekt och vag, men inte mindre värdefull för det.

Överraskande dock att Busch Thor verkar ha köpt den relativistiska idén om nationen som något politiker ska konstruera.

Politiker har makt och makt korrumperar, det är en annan humanvetenskaplig insikt. Kunskap och makt är vidare två sidor av samma mynt. Den som har makt bestämmer över kunskapen och behöver inte bry sig om verkligheten. Därför är det följdriktigt att Jimmie Åkesson visar en bild från Indien när han talar om svenska förorter. Relativismen håller på att förvandlas till sanningen, men för att fullfölja det tankevarvet måste man undanröja kritikerna. Det är i alla fall en förklaring till varför makten går så hårt åt dem som ägnar sig åt reflektion, analys och kritisk granskning. Hur mycket politikerna än tror och vill är det dock så att samhället växer fram mellan och underifrån, inte uppifrån. Visst går det att dirigera massorna från talarstolen, men det går inte att bygga ett samhälle därifrån.