onsdag 20 januari 2016

Avskaffa betygen, för kunskapens skull!

Kunskapen och lärandet måste sättas i fokus mer, inte bara i skolan. Hela samhället måste ändra fokus, från form till innehåll. Från norm till praktik, från spekulation till handfast, pragmatisk vardag. Kultur handlar det om, och den går aldrig att detaljstyra eller kontrollera. Den insikten måste inte bara accepteras, den måste sjukna in och göras verkstad av. Och ett sätt att göra det är att anpassa skolan till verkligheten genom att avskaffa betygen.

Jag håller med Per Kornhall (författare och skolutvecklare), Peyman Vahedi (rektor Ådalsskolan Kramfors) och Oscar Semb (biträdande rektor Trollhättan) om att det svenska betygssystemet har havererat. Och inte bara det, den syn på människan som hela betygstänkandet vilar på har redan förött politiken som nu mer är ett spel för gallerierna, vilket framförallt intresserar klicklystna mediebolag som indignerat kastar sig från än det ena än det andra, och kallar det nyheter. Och politikerna spelar med. Debatterna avlöser varandra för att locka väljare. Makten är allt, nästa mandatperiod är vad som står i fokus. Just nu diskuterar oppositionen, inte om det är rimligt att väcka en misstroendeförklaring mot Margot Wallström (för det är det självklart inte), utan om det är taktiskt. Folket, framtiden och samhällets långsiktiga hållbarhet betyder inget. Politiken handlar om vem som vann, hur opinionssiffrorna ut och om börsen går upp eller ner. Skolan är enbart intressant om den kan användas i profileringssyfte. Annars ska den kosta så lite som möjligt och leverera ett väl sorterat och smakfullt paketerat utbud för landets företag att välja och vraka från.

Om det är detta som vi på allvar menar att dagens unga ska utbildas till är det inte att förvåna att det råder SKRIANDE brist på lärare, idag och ännu mer i morgon. Och jag förstår alla som väljer att inte söka sig till läraryrket, för det handlar allt mindre om lärande, och allt mer om att skapa underlag till bedömning, och om betygssättning av elever. Vad hände med kunskapen, lärandet och den mänskliga omsorgen? Hur gick det till när skolan blev ett iskallt, objektivt bedömningsinstrument, förfärande tomt på liv, lust och kreativitet? Betygen är naturligtvis inte den enda boven i dramat. Det handlar om komplexa samband och om tidsanda och kultur. Vi har alla ett ansvar, det är inte ens eller några fås fel att vi är där vi är eller att det ser ut som det gör. Betygen är dock en aspekt, en del av helheten med ovanligt mycket agens. Där finns någon vi kan göra för att försöka vända utvecklingen.
Betyg ska ge information om elevers kunskapsutveckling och fungera som verktyg för uttagning till högre utbildning. Ett betygssystem som upplevs rättvist och är likvärdigt är en viktig del av en fungerande skola. Dagens betygssystem har havererat; det som sker i skolorna är näst intill kaosartat med svårtolkade kunskapskrav, betygsinflation och olika marknadskrafter som påverkar betygsättningen.
Varför är detta självklart? Varför accepterar vi att betyg som "instrument" för uttagning till högre utbildning? Varför inte avskaffa betygen, och använda sig av antagningsprov, som man gör på konst- och teaterhögskolorna. Betyg är inte av Gud givna, det finns andra och långt bättre sätt att avgöra vem som är lämplig till vad. Betygen kostar mer än de smakar, för baksidan är att de tar fokus från det som är själva fundamentet för både utbildningssystemet och samhället: KUNSKAPEN och LÄRANDET. Inte bara betygssystemet har som sagt havererat, samhället håller på att kantra som en följd av att allt fler allt mer fokuserar på betygen mer än på innehållet. Att det saknas lärare är inte ett problem, det är ett sundhetstecken. Lärare vill lära, och när skolan inte längre handlar om lärande, när läraryrket handlar mer om bedömning av kunskap, istället för främjande av lärande, kastar så klart alla riktiga lärare in handduken och söker sig till andra yrken. Avskaffa betygen, för kunskapen och lärandets skull. Då ökar efterfrågan på lärarutbildningsplatserna och läraryrkets anseende. Det kan gå väldigt snabbt att uppnå förändring och vända allt till det bättre. Låt lärare lära! 
Svensk skola har i alla tider använt sig av någon form av bedömningssystem. Innan den svenska folkskolan infördes var det kyrkans uppgift att undervisa och kontrollera människors kunskaper. När den allmänna folkskolan infördes 1842 ersattes husförhören av betyg satta av den undervisande skolläraren. Betygssystemen har därefter avlöst varandra och frågan om betyg är bra eller inte blossar upp från tid till annan och få länder har som Sverige varit så fixerade vid betygsättning och bedömning.
Fast kunskap ska inte KONTROLLERAS, kunskap ska ANVÄNDAS! När kontrollen blir viktigare än användandet, den praktiska omsättningen av kunskapen i (samhällsbyggande) handling, sprider sig ett slags förlamning i samhället, som drabbar alla. Kunskapen måste släppas fri, och viljan att söka kunskap måste premieras och uppskattas. Idag är det bara betygen som betyder något, det som går att väga, mäta, dokumentera och jämföra. Utbildningssystemet och i förlängningen hela samhället dräneras på liv. Ett verkligt kunskapssamhälle handlar om form och innehåll i harmoni, inte om kalla siffror. Den instrumentella synen på utbildning är problemet, eller i alla fall en viktig del.
I de flesta länder är det något som läraren avgör på mer eller mindre bra grunder men i kombination med examensprov. Efter att ha haft ett absolut system (som utgick från tanken att det existerade en absolut kunskap som skulle föras över till eleverna) och ett relativt system (där man inte bara utvärderades för sin egen kunskaps skull utan även bedömdes mot andra elever) har vi idag ett mål- och kunskapsrelaterat sätt att utvärdera eleverna. Kunskaper och måluppfyllelse ska bedömas individuellt i relation till de nationellt ställda kraven. Det låter väldigt bra att varje elev ska bedömas utifrån sin egen kunskapsnivå och de mål hen uppnått. Men fungerar det? Svaret är nog tyvärr nej, och det handlar om så pass allvarliga brister att man bör ifrågasätta om systemet ska få fortsätta att existera. Det handlar till exempel om:

• Tolkning av kunskapskraven. Om inte behöriga och legitimerade lärare på samma skola klarar av att tolka kraven och kriterierna på ett likartat sätt, hur ska vi då någonsin få ett likvärdigt betygssystem?
Allt kommer förr eller senare att handla om tolkning av information. Därför går det inte att hitta ett helt igenom objektivt bedömningssystem. Och därför ska man akta sig för att göra sig och samhället allt för beroende av betyg som hänger med och påverkar individerna genom livet. Kunskap är dynamisk och lärande handlar om intresse, kontext, livssituation. Människan är ingen robot, lusten och förmågan att lära är inte konstant, det är en högst komplex och föränderlig mänsklig egenskap. Därför är inträdesprov att föredra, för de ger aktuell information om den sökandes aktuella status, i den kontext där utbildningen bedrivs. Och ett inträdesprov kan man göra igen och igen, tills man knäcker koden, gör vad som krävs eller ger upp. Betygen dömer eleven för livet, på subjektiva grunder dessutom! Tanken på ett LIKVÄRDIGT betygssystem är en kontradiktion, en omöjlig dröm.
• Betygsinflation på grund av att en skolas ekonomi baseras på antalet elever och då gäller det att attrahera många sökande. Ett sätt att göra det är genom att påvisa goda resultat.

• Betygsinflation på grund av styrning med New Public Management där en rektor utvärderas genom enkla nyckeltal som betyg.

• Betygsinflation av egoistiska skäl. För att inte halka efter status- och lönemässigt väljer lärare kanske att tolka kriterierna ”snällare” än tänkt.

• För sen återkoppling. Det finns de som tror att betyg är en form av återkoppling och något som ska motivera till fortsatta studier, men så är sällan fallet. I skolan borde vi arbeta mer med momentan återkoppling och ha en levande dialog med eleverna under läsårets gång.
Dessa ord och punkter talar för sig själv, redan misstanken att det möjligen skulle kunna ligga något i det som sägs här borde få alla att höja ett varningens finger, och ansvariga politiker att dra i nödbromsen. Betygen gör mer skada än nytta, särskilt eftersom de idag spelar en så enormt viktig roll. När jag gick i skolan hade vi också betyg, men då betydde siffrorna inte så mycket och det var inte där fokus i skoldebatten låg. Dessutom kunde man läsa upp betygen. Även om jag fick dåliga betyg kunde jag göra något åt saken senare, när jag mognat och visste vad jag ville. Och eftersom betygen heller inte överlämnades med det gravallvar som idag, och eftersom alla var överens om att det handlade om en subjektiv bedömning blev det inte så laddat åt något håll. 
• Betygsparadoxen. Paradoxalt nog är den skickliga läraren i arbetet med eleven inte i behov av ett betyg för att klargöra för eleven vad hen befinner sig i sin utveckling. Samtidigt som den mindre skickliga lärarens relation till eleven knappast hjälps av betyg som varken hen eller eleven säkert förstår.
Kunskapen talar för sig själv. Det behövs inga kontrollinstrument för att veta. Alla som kan och är intresserade känner igen kunskap när de ser den. Idag tvingas både lärare och elever att fokusera på betygen, istället för lärandet och kunskapen. Det är inte bara en paradox, det är ett tecken på att skolan behöver förändras i grunden. 
• Livslånga konsekvenser. Det betyg man får kan i mångt och mycket forma det kommande livet. Ska vi ha ett betygsystem måste likvärdighet bli ett ord som betyder något.

• Onödig tidsåtgång. All den tid som läggs ned på att tolka myndighetstexter och kriterier kan ifrågasättas. Är det rimligt att behöva lägga så mycket resurs på detta?
Inga kommentarer, det borde vara självklart och uppenbart för alla att dagens betygssystem har havererat och att skolan hotar att dra med sig samhället i fallet och konsekvenserna av kollapsen.
Ett av det mest anmärkningsvärda med det nuvarande betygssystemet är den process med vilket det togs fram. Skolverket har hela tiden på egen hand arbetat fram kriterier och system utan förankrad interaktion med forskning och i en process som inte har varit transparent.
Skakar på huvudet. Inte uppgivet, för jag tror på kunskapen, kvaliteten och människan. Skolan är aldrig förlorad och lärande kommer aldrig att förlora i betydelse. Det är bara så oerhört trist och frustrerande att tvingas se på medan det som en gång ansågs vara världens bästa skola idag raseras av människor som säger sig värna vetandet och kämpa för återupprättandet av kunskapsskolan.
En av Sveriges största anhängare av betyg, före detta utbildningsminister Jan Björklund, sade under sitt tal i Almedalen 2015 att betygets främsta syfte är möjliggöra att “identifiera och ge stöd och hjälp till de svaga men också för att ge utmaningar till de elever som lär sig snabbt”. Om vi kan komma överens om de brister som vi ser idag, är det sedan inte omöjligt att ta ett vidare steg och uppnå de syften som Jan Björklund men också nuvarande ansvariga ministrar kan enas om: tidig och skyndsam återkoppling till elever och vårdnadshavare och en skola som uppmärksammar kunskapsresultat.

Vi kan nog alla enas om att en tidig och skyndsam återkoppling är viktig för elevens, och i förlängningen Sveriges, kunskapsresultat. Det vi dock saknar är en kritisk diskussion om vilka negativa effekter ett betyg har för våra barn och ungdomars personliga utveckling. Man vet på gedigen grund att så unga människor inte klarar av att bearbeta den typen av feedback på ett sunt sätt. Man internaliserar antingen det goda eller dåliga resultatet, som bestäms av en bokstav, och det krävs ett stort arbete för att överhuvudtaget kunna bryta den självuppfyllande profetia som sätter in. Och detta gäller i högre grad de elever som har det svårare i skolan.
Alla som någon gång blivit betygssatta vet att detta stämmer, att det är så det fungerar i praktiken. Betygen sorterar och dömer. Det är inte en feedback, det handlar om betingning. Jag fick kämpa i åratal med dålig självkänsla efter att ha blivit betygsatt på ett uppenbarligen felaktigt sätt. För om betygen var rättvisande skulle jag inte vara docent idag, utan diversearbetare. Gör om, gör rätt. Avskaffa betygen och inför andra sätt att sortera människor på, som tar bättre hänsyn till dagens situation, de aktuella kunskaperna och viljan att göra vad som krävs för just den utbildning eller det arbete man vill söka.
En tidsenlig lösning på detta är att skapa nya och förbättrade förutsättningar för att arbeta strategiskt med elevers kunskapsutveckling genom digitaliserade diagnostiska test, som ställs till lärarkårens förfogande. Det kan ge data som används för att göra kloka och snabba analyser samtidigt som det synliggör lärandet för elever, lärare, vårdnadshavare, rektor, huvudman och staten. Men för att detta ska ske måste den här typen av data bli något som lärarkåren och skolans andra professioner kan använda utan att de korrumperas genom att användas som lönesättningsinstrument eller ger konkurrensfördelar. Skolans professioner måste få tillbaka mer makt över sitt arbete med elevernas kunskapsutveckling och den tjänsteutövning som betygssättning är ska inte vara en del av lönegrund eller ge förutsättningar för skolval.
Instämmer helt. Kloka ord! Viktiga ord! Kunskapen och lärande måste vara i fokus, och lärare måste få lära!
Det sägs att den svenska skolan behöver arbetsro, men det stämmer inte. Vi behöver ännu mer utveckling, förändring och progression. Vi ser gärna att arbetet med betygssystemet tas upp i det arbete som idag görs i skolkommissionen. Betygssystemet och arbetet med återkoppling på alla nivåer i skolsystemet ligger till bas för vårt dagliga arbete och är något vi och övriga samhället behöver utforma tillsammans.

När det är gjort lovar vi att göra vår del, och att göra den riktigt bra!
Det finns hopp för framtiden. Så länge det finns lärare och ledare i skolan som tänker som Kornhall, Vahedi och Semb, kan Sverige som kunskapsnation snabbt återhämta sig. Kunskapstillväxten går snabbt om bara miljön och det kulturella klimatet är gynnsamt. Därför har vi alla ett ansvar för skolan. Inser vi det och reflekterar vi över frågorna och problemen som här pekats på kan den negativa utvecklingstendensen snabbt brytas. Avskaffa betygen och inför externa bedömningen eller inträdesprov. Det är inte svårt, men att inse det är inte så enkelt.

4 kommentarer:

Venuskuriren sa...

Bra text, håller helt med dig!

Eddy sa...

Tack! Viktigt fråga, som borde belysas och diskuteras mer!

Lenny sa...

Länken nedan tangerar ditt blogginlägg - fast åt "fel" håll kanske?

http://www.expressen.se/nyheter/rad-vill-fangsla-hogskoleprovfuskare/

Eddy sa...

Högskoleprovet är ett bra prov, tycker jag. Alla gör samma, och det rättas centralt och utan att svaren "tolkas". Det är så nära en objektiv bedömning man kan komma, även om testets innehåll naturligtvis kan diskuterad på olika sätt och utifrån olika perspektiv och kunskapsintressen.

Vill vi bli av med fusket och rikta fokus mot kunskapen tror jag dock att provens betydelse måste förändras eller avskaffas. Det behövs andra metoder för att avgöra vem som kan vad. Och det finns inga enkla lösningar, det är den kanske viktigaste insikten!