Ibland när man rör sig inom akademin kan man få uppfattningen att det bara finns ett enda sätt att bedriva vetenskap, ett enda rätt sätt att besvara frågor och lösa problem på. Sanning eller lögn, rätt eller fel. Och att det överallt, alltid, enkelt går att avgöra vad som är vad. Att ha rätt. Det finns en olycklig men väl spridd uppfattning om att vetenskap handlar om ägande av sanning och när alla tänker så skapas inte bara en falsk och bedrägling trygghet, det skapas även avvikare. Precis som i övriga samhället. Det som inte gör som alla andra får problem. Akademin är som samhället i stort, och utövare av vetenskap är som forlk i allmänhet.
Alla frågor lämpar sig emellertid inte för det formatet, och detta fyrkantiga tänkande för med sig en hel massa negativa konsekvenser. När frågor om kultur, till exempel, pressas genom en sådan kvarn resulterar det paradoxalt nog i att svaren blir platta och meningslösa, de förlorar sitt förklaringsvärde. Plötsligt framstår den fabricerade föreställningen om att ämnet är överflödigt som självklar. Humaniora ser ut att vara något man utan problem kan göra sig av med, om det betraktas med sådana glasögon.
Inget kunde vara mer felaktigt. Hur enkelt det än är att för mig som kulturvetare förstå logiken som lett fram till dessa tankar så kvarstår fakta. Slutsatsen och uppfattningen är fel! Nedläggningarna av humaniorautbildningar på landets högskolor och universitet, som är en följd av denna uppfattning, ser på pappret ut som ekonomiskt försvarbara beslut. Finns ingen efterfrågan på kunskapen, varför satsa dyrbara resurser? Pengarna behövs på annat håll. Det tänkandet är att likna vid att kissa i sängen för att det är kallt, eller elda upp huset för att få värme. Neddragningarna inom humaniora utarmar skyddet mot och förståelsen för allt det som sker när människor kommer samman. Den kortsiktiga vinst som avskaffandet ger riskerar att på sikt bli mycket kostbar.
Ni får skylla er själva som inte kan inordna er i ledet och leverera de svar som efterfrågas. Att er utbildning inte är attraktiv är ert fel, att samhället och arbetsmarknaden inte efterfrågas er kunskap är ert, inte samhällets fel. Det är så det kan låta, mellan raderna i alla fall, när man får förklarat för sig varför utbildningen försvinner. Nerläggningen ses som ett ekonomiskt, personaladministrativt problem, inte som ett samhällsproblem.
Ställer man detta mot vad som sker inom matematiken är skillnaden uppenbar. Där är också efterfrågan på kunskap låg, men eftersom mattematik utgör grunden för all kunskap som hålls högt i samhället och eftersom det är denna kunskap som genererar pengar, värnas följaktligen matten. Den dåliga efterfrågan på kunskap ses som allmänhetens problem, inte mattematikernas. Där satas alltså resurser. Ändå har man svårt att uppnå målen. Asien ligger långt före. Fast man uppfyller kraven på god vetenskap och levererar enkla, entydiga svar. Mattematiken är mönstervetenskapen mot vilken alla andra ämnen mäts. Det ligger prestige i att kunna frambringa goda mattematiker. Det anses vara ett tecken på välstånd. Trots det går det dåligt för Sverige, på den fronten.
Allt hänger ihop. Det är en gammal sanning inom humaniora. Människan är ett kollektivt fenomen och det som sker på en plats får återverkningar på en annan. Tänkandet är en komplex och många gånger motstridig process. Om detta och om konsekvenserna som denna inneboende kulturella egenskap har handlar humaniora och kulturvetenskap. Humaniora skapar vetande som kan användas för att förstå hur det går till när normer skapas och vilka mekanismer som reglerar processerna som leder till att något uppfattas som sant eller falskt. Den kunskapen som humanister och kulturvetare skapar kan användas för att förstå hur man skulle kunna skapa en bättre mattematikundervisning. Med fördjupad förståelse för hur människan fungerar som kollektiv varelse och som fenomen ökar chansen till att man kan skapa en bättre skola. Istället satsas alla resurser kortsiktigt på att jobba med symptomen. Allt hänger som sagt ihop.
Att ge rätt svar, eller peka på vägen som leder till ett svar som fungerar. Det är ett sätt att beskriva skillnaden i kunskapssyn mellan naturvetenskap (mönstervetenskapen) och kulturvetenskap (problembarnet i den akademiska familjen). Där, i den förklaringen, finns också nyckeln till problemet. Kunskapande i allmänhet och vetenskap i synnerhet är kollektivt kulturella processer, ett komplext samspel mellan en lång rad aktörer. Det finns således inga enkla svar. Därför är det bättre att peka på vägen som leder mot ett svar som fungerar, än att lägga alla ägg i en korg, satsa allt på ett kort. Som jag förstått saken är det så man gör i Asien när man undervisar i mattematik. Man ger inte de rätta svaren, man låter barnen försöka själva. Sedan samtalar man om hur det gick. Alla får berätta om hur de tänkte, vad de gjorde och hur det fungerade. Sedan förklarar läraren hur man eller hon gjort för att lösa problemet. Detta kollektiva problemlösande ger vid handen att det finns många sätt att lösa ett problem på, alla med sina för och nackdelar. Och det i sin tur leder till att studenterna får en förståelse för logiken som finns inbyggd i mattematiken. Och det leder till fördjupad förståelse. Detta sammantaget gör att studenterna, när de ställs inför ett helt nytt problem kan börja jobba med lösningen på egen hand och på det sättet ytterligare fördjupa förståelsen för mattematikens själ.
Precis så fungerar kultur, som ett problem utan en enda lösning. Därför går det inte att ge några enkla svar, av det enkla skälet att det inte finns något, ett enda svar. Bara olika förhållningssätt som fungerar mer eller mindre bra. Vill man förstå kultur kan man inte söka svaret, bara fördjupad förståelse för den underliggande logik som reglerar skeendet. Samtal om problemen är vägen fram, inte sökandet efter svar.
Humanioras kris är inte en kris i humaniora, det är ett symptom på den kris som samhället är mitt uppe i. Förstår man det, då har man hittat nyckeln även till problemen inom mattematiken. Det som ser ut som en kostnad, det vill säga satsningar på humaniora, är i själva verket en investering. Mycket talar således för att det man tjänar idag på att dra ner på humaniora, det får man betala i morgon, med dryg ränta. Om det inte är försent vill säga ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar