Bilbyggarsamhällets paradoxer

Läser en intressant artikel i dagens SvD som handlar om överkapaciteten i världens bilfabriker, vilket är ett aktuellt problem med tanke på SAABs framtid. 

Överkapacitet. Ställ dig och ropa det ordet på ett cocktailparty för bildirektörer och festen dör. Tidskriften the Economist hänvisade 2011 till en global kapacitet på 94 miljoner bilar och efterfrågan på 64 miljoner. Det innebär att en tredjedel av världens bilfabriker står tomma - i en bransch med marginaler tajta som tarzantrikåer.

Allt gick hyfsat bra fram till 2007. Då såldes årligen runt 16,5 miljoner bilar i USA och 14,5 miljoner i Västeuropa - båda mogna marknader. Sedan kom finanskrisen hösten 2008. Proppen drogs ur totalt och många trodde på massiva nedläggningar och en sund självsanering. För vi lever väl i en marknadsekonomi?

Det sägs att vi lever i en marknadsekonomi, men det gör vi så klart inte. Då hade situationen aldrig uppstått. Vi lever inte i något annat system än den vardag vi skapar tillsammans. Och den världen styrs bara delvis av ideologiska hänsyn. Organisationer, Samhällen och, ja Världen, styrs överhuvudtaget i väldigt liten utsträckning. Visst har vi ledare, och visst ser det ut som dessa styr. Eller, de som sitter som ledare har allt att vinna på att det är den allmänna uppfattningen. Men så är inte fallet. Ledaren, den starke landsfadern eller företagsledaren, är alltid en efterhandskonstruktion. Det går inte att leda komplexa skeenden. Möjligen kan man påverka riktningen, men leda? Nej!

Bilindustrin och samhället är ett resultat av samproduktion. Båda blir till, ömsesidigt, i en process av blivande där en hela massa parametrar påverkar utfallet. Marknadsekonomin utgör bara en mycket liten del av detta blivande. Krisen i bilindustrin bör ses som en väckarklocka, för den har bärighet på livet på jorden. Vad driver förändring, och vilka konsekvenser medför alla de beslut som tas av allmänheten i vardagen? Miljön, som bilarna (indirekt, betänk att de drivs både av bensin och av människors önskningar och drömmar) påverkar, är hotad. Frågan om överkapaciteten i bilindustrin handlar inte bara om varumärken, arbetstillfällen och ekonomi. Krisen är mycket mer omfattande än så. Det kan illustreras av följande citat från artikeln.

Kusligt likt upprepade sig historien i Europa. Regeringsmiljarder flödade in i nationalklenoder som Opel, Renault och Peugeot, då hjälplösa vårdpaket beroende av Merkels och Sarkozys sondmatning. Som rehabilitering erbjöds sedan generösa skrotningspremier.

Men i Europa uteblev de glada ropen: Bilförsäljningen fortsatte att minska - trots dopningen med skrotningspremier - och i år väntas marknaden tappa ytterligare 5 procent. Det är en katastrof. Men framförallt uteblev självsaneringen. Blott en (1) bilfabrik slog igen; Opels fabrik i Antwerpen i Belgien.

Kultur handlar det om. Kollektiva önskningar och identitet. Bilköp handlar bara delvis om transporter. Få artefakter har så mycket känslor knutna till sig som bilen. Tala om för mig vilken bil du har, och jag kan tala om vem du är (eller kanske snarare vem du vill vara).

Artikeln handlar om överkapacitet i bilfabrikerna, men den enorma överkapaciteten i hästkrafter nämns inte. Om den talas det sällan. Eller om bilens kulturella innebörd. Ändå vet alla att kultur påverkar valet av bil, och att kulturella hänsyn således påverkar miljön. Kultur är en komplex process som är svår att undersöka, men den är inte svårare att förstå än det som sker i bilindustrin. Och så är det av ett mycket enkelt skäl, det som sker där (och det som sker överallt där människor är inblandade) är kultur så att säga, in the making.

Så vad händer nu? Marchionne och de övriga kan inte ropa på mer statsliga stöd, inte när flera euroländer står på randen till konkurs. Och ingen tillverkare vill sänka tillväxtmålen eftersom var och en är beroende av stora volymer för att göra vinst. Så vad göra?

Jo, tre saker tycks hända: Bildirektörer i kris ropar ut i pressen att någon måste ta tag i överkapaciteten, bara inte de själva. Det pratas vagt om fusioner, med minimala chanser. Men framförallt blickar man trånande mot den snabbt ökande bilmarknaden i Kina - den enda kvarvarande livlinan.

Fromma förhoppningar, och en rejäl portion tur. Det är vad direktörerna hoppas på. Griper man sig an frågan med hjälp av kulturanalytiska verktyg ser man detta klart och tydligt. Gör man det med ekonomiska eller tekniska verktyg och analysmodeller gör man det uppenbarligen inte. Jag säger det igen, det handlar om komplexa processer. Och enda sättet att förstå problemet är att betrakta det som just en komplex process av tillblivelse, styrd av många olika och motstridiga viljor och logiker. Det finns inte ett svar på problemet, inte en lösning.

Kulturvetarens svar på frågan om vad som måste göras blir att säga att det första och viktigaste man bör göra är att gripa sig an frågan på ett annorlunda sätt. Krisen i bilindustrin är en kris som rör samhället. Det är inte ett isolerat problem. Och allmänhetens önskningar och föreställningar spelar en central roll. För att förstå problemet måste man väga in även immateriella aspekter. Framförallt måste man inse att framtiden skapas här och nu, i och genom alla de val som alla gör. Ödmjukhet behövs och att man överger tron på enkla lösningar.

Kanske att elbilen kan vara lösningen, på både klimatproblematiken och arbetskraftsfrågan? Kanske, men om det vet vi inget. Vi lever här och nu. Framtiden är en öppen fråga!