Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt.VoF är som sagt ett "nätverk för att sprida konsumentupplysning om vetenskaplig metod", inget ont i det. Om det var vad man verkligen sysslade med. Kritisk granskning av metoder och vetenskap. Men det är inte vad man gör, man hissar och dissar istället forskare. Och det är en avgörande skillnad! Erland Lagerroth är en ärlig forskare som aldrig påstått något som han inte har belägg för. Hans metoder är dock inte vetenskapliga i den betydelse som VoF lägger i ordet. Han kommer inte fram till något. Bevisar inget. Men han hävdar heller inget som han inte har belägg för. Lagerrots vetenskap handlar om sökande (efter kunskap, bland annat), vilket också är titeln på en av hans böcker. Han ägnar mycket lite intresse för "frågor som går att avgöras med vetenskapliga medel", enligt VoFs snäva definition. Alltså måste han enligt VoF straffas. Rättning i leden är vad som anbefalles.
En viktig del av den vetenskapliga folkbildningen är att klargöra vilka frågor som kan respektive inte kan avgöras med vetenskapliga medel. Föreningen granskar vilka vetenskapligt grundade argument som finns för eller emot fenomen och metoder. Det kan vara allt från alternativmedicin och astrologi till pseudovetenskap inom universitet och högskolor. Föreningen vill verka som ett nätverk för att sprida konsumentupplysning om vetenskaplig metod bland medlemmarna och till allmänheten.
Intressant att se vilken uppmärksamhet föreningens utnämning av 2012 års förvillare får. SvD och DN uppmärksammar ämnet på olika sätt (se här, här och här), både för och emot. Utnämningen och föreningen är kontroversiella, vilket märks på antalet bloggposter som länkar till ämnet. Tyvärr handlar debatten lite för mycket om för eller emot VoF. Det är olyckligt eftersom frågan om forskningen är avgörande och otroligt viktig för samhällets långsiktiga överlevnad och hållbarhet.
Idag fokuseras (vilket VoF är ett exempel på) FORSKAREN mer än forskningen. Hans Rosling, Sveriges kanske mest kände forskare, kan fungera som illustration till detta. Han oroar sig för kunskapsläget i Sverige och i världen, och åker på välbesökta föreläsningsturnéer för att upplysa om detta. Tyvärr når han, liksom många forskare med hans ambitioner, sällan fram med sitt budskap. Hans person tränger sig liksom emellan och därför blir denna typ av uppträdanden tyvärr mest underhållning. Det publiken minns, föreställer jag mig, från hans föreläsningar är grafiken och det avslutande svärdslukartricket. Han hyllas med rätta, och kunskapen som förmedlas är viktig, låt mig vara tydlig med det. Men publiken uppskattar honom inte för vad han har att säga, utan för vem han är och det sätt han säger det på.
Det är ett vida spritt fenomen, att man tenderar att lyssna mer på VEM som talar, än på VAD som sägs. Precis som VoF fokuserar medierna och allmänheten på den som talar, mer än på det som sägs. Det gör även forskarna själva, så det vore konstigt om det såg annorlunda ut. Inom akademin är det forskaren, titlarna, publiceringarna, citeringarna, forskningsanslagen och så vidare som är vad som räknas. Kunskapen, själva resultatet av arbetet, ägnas sällan något djupare intresse. Kunskap förutsätts därför helt följdriktigt komma allmänheten och samhället till godo, om man bara låter akademikerna hållas. Olyckligt att det blivit så. Varför har det blivit så? Det har med (inte bara akademisk) kultur att göra, i högsta grad.
Frågan om vad kunskap är, hur den faktiskt kan komma samhället till godo, och vad resultatet av vetenskapligt arbete skall användas till samt hur det ska användas. Om det talas det ytterst sällan, både i samhället och inom akademin. Det är högst olyckligt att det blivit så, men det är så det ser ut idag.
Fokus ligger på forskare, gärna på medieanpassade forskare, som röner uppmärksamhet för sin personlighet. Det bästa sättet att illustrera detta på är att göra en googlesökning på "Dahlen, svarta naglar." Den sökningen ger 33700 träffar. För den som till äventyrs inte vet vem han är kan meddelas att han presenteras på följande sätt på Wikipedia.
Micael Dahlén, född 1973, är professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har skrivit sex böcker, varav Nextopia från 2008, med teorier om förväntningssamhället, är den mest kända. Dahlén har också fått mycket uppmärksamhet för att ha hunnit bli professor vid 34 års ålder och för sin okonventionella stil. I början av år 2009 framröstades han som näringslivets populäraste föredragshållare."Mest kända", "uppmärksamhet", "populäraste föredragshållare", "professor", är ord som används. Mycket kan sägas och har sagts om Dahlen (se här för en introduktion till vilka känslor och reaktioner hans person väcker och här för en högintressant analys av honom), men jag är inte intresserad av honom här. Denna bloggpost handlar om samhället, om kulturen och om den rådande synen på forskaren och på forskningens resultat. Det är vad som här analyseras. Exemplen visar hur person alltid går före resultat när vetenskap används och uppmärksammas.
Följdriktigt är den vetenskapsgren som ägnar sig åt att studera DETTA fenomen hotad. Studier av vetenskap som verksamhet, av akademisk kultur, som till exempel den forskning som Bruno Latour ägnar sig åt, kritiseras ofta. Den som granskar granskarna får räkna med att utsättas för kritik eftersom det inom rådande paradigm blir en kritisk granskning av personen som står bakom resultaten. Två exempel på detta är, först, mottagandet av Pierre Bourdieus klassiska studie Homo Academicus (som är en lysande studie av forskningen som verksamhet, och dess roll i samhället). Här tog sig en forskare på sig rollen att granska akademisk kultur och drog därmed på sig kritik. Samma sak hände när Margareta Hallberg, vilket är exempel nummer två, studerade etnologiämnet runt sekelskiftet, i boken Etnologisk koreografi. Frågan som ställdes och som undersöktes i boken var: Hur skapas kunskap, inom etnologin? Jag satt med på ett etnologiskt forskarseminarium i Göteborg där Hallberg var inbjuden för att presentera sig bok. Oj vilka känslor forskning kan väcka. Och vilken kritik. Varken förr eller senare har jag varit med när ett manus nagelfars (för att hålla fast vid nageltemat) på det sätt som Hallbergs då ännu outgivna bok nagelfors. Enligt några av forskarna i seminarierummet hade hon missuppfattat allt. Men vad jag kan bedöma uppfyller studien alla krav man kan ställa på vetenskap.
Två saker kan och bör man lägga märke till här. För det första att man reflexmässigt skjuter på budbäraren, och för det andra att man lika reflexmässigt vänder sig mot resultatet av forskningen, just eftersom det som studerats är den egna miljön. Den aspekten berördes också vid seminariet på etnologen. En kort stund diskuterades det hur det är när etnologer är ute i fält för att studera kultur, hur mycket man missar och hur misstolkade informanterna kan känna sig när deras berättelser analyseras. Men det jag minns tydligast från seminariet, och det jag vill peka på här är hur personlig och laddad forskningen är. Vetenskap handlar inte om kunskapsproduktion, och forskningsinformation är en del av underhållningsindustrin.
Forskning, så som den ser ut och är organiserad idag, är ett sätt att göra karriär, ett sätt att bli känd. Forskning och akademisk utbildning handlar mer om pengar än om kunskap. Tyvärr är det så det ser ut, men det är ingen enskilds fel. Detta är inte en hissa-/dissabloggpost, det är en KULTURANALYS av akademin och samhället.
Det är av omsorg om samhället och dess långsiktiga hållbarhet som detta skrivs och publiceras. Och jag ser denna bloggpost som ett slags inledning på en serie poster där synen på kunskap och på dem som sysslar med produktion av kunskap granskas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar