Michel Foucault är en tänkare som ständigt är aktuell. Idag uppfattas han av många som yestedays news. Vill man ligga i framkant plockar man inga poäng med Foucault. Så mycket bättre, tänker jag. För då kan man jobba med hans tankar i lugn och ro. Man slipper störas av skitnödiga kommentarer och behöver inte bemöta kommentatorer som bara har ett enda syfte, att sätta en på pottkanten. Jag ägnar mig inte åt vetenskap av något annat skäl än att jag är intresserad av världen. Att vara först med det senaste överlåter jag med varm hand åt andra. Själv följer jag min lustprincip och jobbar med det som fungerar för mig och som väcker mitt intresse.
Foucault är nu inte den ende teoretiker jag jobbar med. Mångfald är vägen till hållbarhet. Det gäller även i arbetet med att förstå världen. En enda tänkare eller teori kan inte ge alla svar. Därtill är världen allt för komplex och mångtydig. Ingen modell är komplett. Det finns bara mer eller mindre användbara verktyg att förstå sin samtid och den kontext man lever och verkar inom. Det var Foucaults utgångspunkt och han var tydlig med detta. Fokus måste ligga på världen, inte på verktygen. Och verktygen har inget värde utanför användandet. Som sagt, Foucault är inte den ende teoretiker jag arbetar med. Och det var när jag här på morgonen läste boken Prince of networks, Graham Harmans bok om Bruno Latour (som finns att läsa på nätet, som open access), som jag upptäckte ett nytt djup hos Foucault. Tänkte testa det här, så får vi se om det fungerar och överlever. Om inte så är det också ett resultat.
Harman, men också den bok jag fick förra veckan Posthumanistiska nyckeltexter, fick mig att tänka på världen och kultur som ett slags resultat, utfall av ett ständigt pågående spel mellan materia, språk och affekter. Har ju skrivit om det tidigare här, men den insikten fördjupas ständigt. Tre är ett heligt nummer, utan tvekan (och detta är inom parentes sagt mitt 666 blogginlägg. Spooky!). Inte för att det alltid måste vara tre, utan för att det finns en vacker harmoni där. Tre är det första primtalet och den första siffran som är fler än en, men färre än många. Ett är för enkelt, som att lägga alla ägg i en och samma korg. Två står för dualismer, antingen eller. Men tre är ett tal som går att jobba med, om man bara inte ser det som en enighet och evigt giltigt. Vetenskap är ingen religion.
Verktyg var det. Och spel mellan språk, materia och affektion. Under läsningen av Harman, som introducerar Latour och som använder honom som verktyg för att utveckla sin objektorienterade ontologi, ooo, vandrade mina tankar iväg. Tänkte på hur användbar en sådan förståelse av livet, världen och kultur är. Det handlar verkligen om ett spel mellan olika aspekter. Icke-linjära tillblivelser genererade ur interaktion mellan materia (alla ting och världens substanser), affektion (det som håller världen och fenomenen samman), språk (kommunikationsverktyg och förmedlare av information). Världen och kultur är emergenta fenomen som inte går att reducera till någon av delarna. Svaren finns i samspelet mellan, på nivån ovanför. Där måste således analyserna hålla sig. På den skalnivån finns förklaringen, ingen annan stans. Lockelsen att söka vidare, på en mer basal nivå, efter Svaret måste förkastas. Om, säger om, en adekvat och användbar förståelse för världen skall kunna nås.
Foucault talar på olika sätt i alla sina studier om samspelet mellan vetande, makt och subjekt. Utan att hävda att dessa tre aspekter av världen skulle kunna fungera som synonymer för affektion, materia och språk, så kan jag inte värja mig för insikten om att här finns ett fruktbart samband och ögonöppnande paralleller. Makt/affektion, subjekt/materia, språk/vetande. Det ena ersätter inte det andra men genom att knyta dem samman på det sättet vidgas förståelsen både för begreppen som sådana och för världen. Genom att göra den kopplingen hjälps i alla fall jag framåt i tanken.
Jag (och du, alla människor) är en sammasättning av materia, språk och affektion. Jag blir till i utrymmet mellan kroppens inneboende strävan efter överlevnad och kommunikationen med andra kroppar. Tillsammans bildar vi det samhälle som utgör vårt skydd och som garanterar vår vidare överlevnad, och samspelet mellan oss ger upphov till den kultur som reglerar handlingsutrymmet som var och en har att verka inom. Kunskap och makt är ömsesidigt beroende av varandra, och kroppen är det meduim genom vilket båda kanaliseras. Överallt, alltid. Människligt liv, kultur är resultatet av dessa aspekter, och det ena går inte att förstå utan det andra. Svaren på frågorna finns på fler än en plats, men på färre än många, och de är föränderligt dynamiska och kontextbundna.
För mig fungerar detta som ett verktyg i arbetet med att förstå kultur. Fungerar det för dig också, varsågod. Om inte, ja då önskar jag dig lycka till i sökandet efter svar och verktyg som fungerar för dig. Att strida om vem som har de bästa verktygen eller att dividera om den mest exakta definitionen, det är inte fruktbart. Det är slöseri med både tid och energi. Det är ett destruktivt uttryck för strävan efter makt och inflytande och leder inte i riktining ökad förståelse. Och det är förståelse, förståelse för världen och kultur, som är vetenskapens uppdrag. Ovanstående tankar och denna blogg är mitt bidrag till det projektet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar