Kroppen gör sig påmind idag. Har sovit sådär. Vaknat regelbundet. Nackspärr. Smärtan strålar ut från strax ovanför skulderbladen, upp och ner längs ryggen och ut genom armarna. Letar efter en ställning där det inte smärtar. Det går inget vidare. Smärtan styr koncentrationen dit, till nacken. Smärtan grumlar tanken och filtrerar intrycken från världen. Smärtan saktar ner och hindrar mig. Idag når jag förljaktligen inte min fulla kapacitet.
Försöker se detta faktum, inte som ett problem utan som en påminnelse om att jag är en sammansättning av biologi, minnen, kultur, språk och de teknologier jag behöver och använder i vardagen för att fungera på ett sätt som ligger så nära min självbild och mina önskningar om ett gott liv som möjligt. Idag går det sådär. Men om jag tänker rätt på saken är det sällan, om någonsin, jag når min fulla kapacitet. Normaltillståndet är de fakto präglat av hantering och övervinning av olika typer av hinder. Note to self: räkna alltid med problem och hinder. Då ökar chansen att dina mål uppnås. En dag helt utan problem och hinder är ett lyckligt undantag.
Jag är både min kropp och mitt intellekt. Jag är resultatet av en hel massa interagerande aspekter och
komponenter, materiella såväl som immateriella, externa och interna. Finns ingen kärna, bara organisering, interagering, handling, tillblivelse. Jag är ett emergent fenomen och existerar på en skalnivå. Jag går inte att föras tillbaka på och kan heller inte förklaras med hjälp av något som finns på nivån under den sammansättning som gör mig till mig. Det är samspelet som gör att jag känner mig som jag.
Idag pockar kroppen på uppmärksamhet. Känns viktigt att åtminstone försöka göra något konstruktivt av denna påminnelse. Kroppen är en central komponent i sammansättningen av delar som utgör Eddy Nehls, och den måste tas om hand. Med åren kommer smärta av olika slag att vara en återkommande gäst i vardagen. En oundviklig del av åldrandet. Livet. Lätt att glömma det när allt går som smort. När man är, eller snarare kan vara uppfylld av vardagens plikter. Lätt att bortse från biologin när kulturen pockar på uppmärksamhet.
Smärta är en del av livet, inget undantag. Ser man det så, kan man se det så, blir den lättare att uthärda och hantera. Förmågan till det är så klart individuell. Det fungerar inte för alla. Men för mig fungerar det. Visst gör det ont. Ibland är smärtan förlamande. Men kroppen går som sagt aldrig att bortse från. Vi har den på gott och på ont, så länge vi lever. Och vi har den kropp vi har, hur mycket vi än önskar oss något annat. Bara till viss del och undantagsvis går det att förändra kroppen. Smärtan är en viktig signal på att något är fel. En påminnelse om att man kanske bör se över sin livssituation. När smärtan infinner sig är det för sent. Insatserna måste utföras innan. Därför försöker jag att se konstruktivt på den. Därför bejakar jag den, är tacksam för den. Smärtan är en indikation på att jag lever.
Så länge smärtan inte beror på någon underliggande allvarlig sjukdom är den vanligtvis av övergående natur. Det blir med andra ord bättre, snart. Och då, om man bara minns hur det var och kommer ihåg känslan av obehag, uppskattar man dessutom avsaknaden av smärta mer.
Det är i dessa banor tankarna går just nu. Snart skall jag ha seminarium, om filmanalys. Har en massa klipp att visa och diskutera med studenterna. Förhoppningsvis kan det leda uppmärksamheten i en annan riktning. Och allteftersom dagen går brukar smärtan lägga sig. Nercellerna utmattas. Signalerna biter inte. Med lite konstruktivt tänkande kan även vardagens hinder och problem vändas till något positivt. Intalar jag mig. Det är vad som tar mig genom dagen. Förhoppningsvis gör det mindre ont imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar