Tänk tillsammans!

Talade på väg till jobbet om hur det är i akademin och på annat håll. Om hur man ser på detta med kunskap och hur man lägger fram förslag, om kunskapsprocessen. Intressant hur det kan skilja sig åt. Värt att tänka vidare på, för det kopplar till min ambition med Flyktlinjer. Vad jag vill att detta ska vara för plats och hur jag ser på kunskap (om kultur). Det får bilda utgångspunkt för dagens text.

Uppenbart är att det finns olika personlighetstyper, och att dessa passar olika väl in i olika typer av organisationer. Akademin, till exempel. Där har jag alltid känt mig som en främmande fågel. Min personlighet har känts som ett hinder, i det sociala sammanhanget. Det är viktigt, det är i det sociala mina kvaliteter inte riktigt kommer till sin rätt. Det har ju bevisligen fungerat rätt bra ändå. Med facit i hand har det ju visat sig att jag har kvaliteter som uppskattats av det akadeniska samhället. Ändå har jag ofta, med ledning av blickar och kommentarer, ofta känt mig som en galenpanna. Den akademiska kulturen har helt enkelt bjudit motstånd. Det är inte tack vare kulturen jag uppnått det jag uppnått, utan trots.

Vill inte klaga. Har egentligen inget att klaga på. Motstånd i sig är inget problem, tvärt om. Men nog skulle man kunna tänka sig andra former, också. Uppdraget är ju att skapa kunskap, inte att forma individer. Det är ju resultatet som är det viktiga, inte vägen dit. Som det är nu fokuseras allt för mycket på vägen, och allt för lite på målet. Formen går före innehållet, eller också förutsätts att formen alltid garanterar ett visst innehåll. Problemet är att det sättet att tänka premierar en viss personlighetstyp, vilket ger upphov till speciella konsekvenser.

Vad eller vem premieras? Och hur skulle det kunna vara istället? Den som aldrig tänker högt och som noga vaktar sin tunga och som bara (inom akademin) talar om det man känner sig fullkomligt trygg med, han eller hon är normen i seminarierummet. Den personlighetestypen gynnas som det är nu. Den var ur det rinner sanningar och pålitliga kommentarer, hen är den alla lutar sig mot. Den oförvitlige, som lägger fram texter och presenterar tankar som är välslipade och logiskt konsistenta. Kort sagt, den som försvårar för eventuella kritiker att hitta luckorna i texterna och resonemangen hen hyllas.

Den mest besvärande konsekvensen av detta är att ett sådant klimat premierar konformitet. Det gynnar konsolidering av det rådande. Av det virket byggs stabila teorier. Och det i sin tur lämnar fältet vidöppet för maktstrukurer att verka. Kunskapen, målet med verksamheten hamnar därför i skymundan. Nytänkande hindras eller uppfattas som ett problem, just eftersom det hotar det rådande och utmanar omhuldade sanningar. Intresset ligger på det som varit, på historien. En imponerande CV smäller högt. Alltså, ju närmare pensionen man är, desto mer makt får man. Gamla meriter är vad som räknas och det som skänker pengar, stjärnglans och respekt. Allt som hotar det man uppnått ses som ogräs som måste bekämpas.

Missförstå mig inte nu. Denna personlighetstyp behövs, också. Men det är just det. Okså är viktigt, tillsammans. Problemet idag är att det ofta bara finns plats för en, den eller det rätta. Alla sätt att vara har sina förtjänster och problem. Enkelriktning, monokulturer och best practice kan vara framgångsrika. Å andra sidan, när de faller faller de hårt och då kan det vara svårt att återfå kontrollen. Då måste man börja om från noll. Lägger man alla ägg i samma korg tar man en risk. Bättre vore om man kunde se värdet av mångfald även i tanke, inte bara på individnivå. Mångfald är nyckeln till hållbarhet inte bara inom akademin. Och med ett lite mer öppet och tillåtande klimat skulle fler kunna känna sig hemma där. Fler skulle kunna ställa sina intressen och kompetenser till det allmännas förfogande.

När jag, som den rastlösa själ jag är, presenterar idéer är det i medvetenhet om att nio av tio tankar som dyker upp i min febrigt vibrerande hjärna (det är så det ofta känns när jag jobbar med spännande teorier eller klurar på problem) är obrukbara och ska kasseras. Men jag vet också att en av tio har framgångspotential. Det är bara det att jag i stunden sällan kan värdera vad som är vad. Detta gör att jag uppfattas som galen, ibland, av vissa. När jag tillåter mig att i akademiska sammanhang öpnna munnen eller lämnar ifrån mig work in progress. I min värld är emellertid bara den galen som inte kan se sig själv med andras ögon. Galenskap handlar om att tro på sin egen förträfflighet. Och det har jag aldrig gjort. Tvärt om har jag genom hela mitt liv hållits tillbaka av ett bräckligt självförtroende. Detta tillsammans med sammanhanget jag verkat inom har tystat mig. Tankarna har hållits på plats, inne i huvudet, med resultatet att bara mycket få av alla de lösningar som i en annan mer tillåtande och pragmatisk, prestigelös kontext skulle kunnat växa till något stort.

Det hände dock något förlösande under 2008. Då hittade jag till  och in i en akademisk gemenskap där helt andra regler gällde. Ett sammanhang med högt i tak där allt som fungerade hyllades, och där det som inte fungerade förkastades i en förlåtande anda utan att det smetade på den som hade modet att försöka. Det viktiga där var inte vem som talade, utan det som fungerade. Professorns ord var lika mycket eller lite värt som studentens. Gemenskapen bestod av en hel massa olika personligheter, åldrar, bakgrunder, syften, förkunskaper och akademiska meriter. Och alla behövdes, bidrog till helheten och det goda resultatet. Vi tänkte tillsammans och nådde längre än någon av oss skulle kunnat på egen hand. Det var under denna seminarieserie, om Deleuzes och Guarraris bok Tusen platåer, som jag upptäckte att jag inte är en galenpanna. Där, bland vänner och i en tillåtande anda med högt i tak, förlöstes något som jag fortfarande lever på och av. Flyktlinjer är ett resultat av det seminariet. Där väcktes tanken som långt senare, för ett år sedan, släpptes lös, i och genom att jag kastade mig ut här.

Flyktlinjer ska vara en plats med högt i tak. Här är alla tankar lika mycket värda, initialt. Här samlas idéer, uppslag och förslag till lösningar. Bloggformatet gör att det som uttalats finns kvar. Vem som vill kan ta vad de vill och göra något eget av det. Bygga vidare på det som fungerar, hämta inspiration från det som inspirerar och skapa något nytt av det som är konstruktivt. Det är vad en flyktlinje är, en väckt tanke, som visar sig fungera. Det som inte fungerar eller som leder fel, det lämnar man bara, utan vidare kommentarer där hän. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Kanske kan det som idag uppfattas sommindre bra, passa som hand i handske i en okänd framtid. Om det vet ingen. Ett hugskott kan aldrig bedömmas i stunden, det kan visa sig fungera utmärkt eller falla platt till marken. Så är det med hugskott, de går per definition inte att bedöma på förhand. Hugskott blir vad man gör av dem. Det är det viktiga här, resultatet.

Tänk om det var lite högre i tak i akademin. Tänk om man kunde få tänka fritt och högt, utan att snegla på åldermannen i församligen för att få ordet. Tänk om man kunde jobba mer tillsammans. Drömmen vore att låta olika personlighetstyper bygga och upprätthålla ett slags evolutionärt stokastiskt system. Ett sådant seminarium skulle bygga på samspelet mellan utfallet av kreativa hjärnors flöde av hugskott, och mer nogrannt kontrollerande individerna. Tillsammans skulle man kunna skapa ett klimat där bara tankar som fungerar släpps ut ur processen, till gagn för alla. Men där allt är tillåtet och anses värdefullt. Ett sådant seminarium står solidariskt bakom det som kommer ut, oavsett vem som tillfört vad. Värdet är kopplat till gruppen och dess sammansättning, inte till någon enskid del av sammanhanget.

Tillsammans, tänk vad spännande och kul det skulle vara att arbeta så. Tänk tillsammas, det är mottot för Flyktlinjer!