Vilken teoretiker håller du på?

Det kanske mest förbryllande av alla egenheter som finns i akademin är den utbredda rädslan och tvivlet på den egna förmågan. Skrapar man bara lite på ytan finns den där, hos alla. Rädslan för att inte duga, vara accepterad och betraktad som en i gänget. Den utgör ett tydligt karaktärsdrag som måste tas med i beräkningen, om man vill förstå akademisk kultur och överleva där. Rädda människor är farliga människor. Rädsla, vill jag hävda, har mer på sitt samvete än aldríg så grymma uttryck för ondska. Det finns få genuint onda människor i världen, men väldigt många rädda människor som av rädsla för att hamna utanför gemenskapen gör ont.

Förlåt dem fader, för de vet inte vad de gör. Så kan man tänka. Om man är trygg i sig själv går det kanske att anamma den inställningen. Men när man står där, ensam och uppträngd mot hörnet, med gruppen mot sig, är det svårt att stoiskt härda ut. Vill man vara sann mot sig själv är det emellertid den enda vägen som leder framåt. Det om något är svårt, mycket svårare än den mest abstrakta av teorier. Att vara sann mot sig själv måste man emellertid om man vill kunna se sig själv i spegeln, inte bara nu utan i framtiden. Varför är man i akademin? Är det för att få kompisar, eller för att söka kunskap? En samvetsfråga som fler borde ställa sig. Speciellt i tider av neddragningar och kris, för då ökar graden av rädsla och kraven på konformitet.

Den som är rädd och som av rädsla sluter sig samman med likasinnade, han eller hon, tagen för sig själv, är det mest ynkliga som mänskligheten givit upphov till. Ändå är det rädsla som driver samhället och akademin, i väldigt hög grad. Rädslan, just eftersom den mobiliserar och för likasinnade människor samman, är en kraft som man måste räkna med. Tyvärr! Hur mycket man än önskar att det vore annorlunda. Rädslan går inte att bortse från. Den finns där, under ytan, och den påverkar blivandets riktning inom alla typer av sammanhang.

Ett tecken på rädsla, flockbeteende och på kraften som finns i det känsloregistret, är striden om vilken teoretiker man håller på. Att bli upphöjd till teoretiker är få förunnat. För att nå dit krävs både en synnerligen väl utvecklad förmåga, ett heroiskt mod och en inte obetydlig portion tur. Envishet och uthållighet krävs också. Sedan finns det så klart inte hur mycket plats heller, utrymmet för nya och unika tankar och analytiska verktyg är högst begränsat. Många äro kallade, men få är utvalda och motståndet är som sagt hårt. De flesta får finna sig i att följa, rädda såväl som orädda.

Eftersom de flesta som finns och verkar i en rädsloekonomi satsar på säkra kort och väljer att ansluta sig till det vinnande laget har alla former av ny-tänkande, vilket alla teorier börjar som, svårt att finna gehör, att haka i det kollektiva medvetandet. Det är emellertid vad som krävs för att en tanke skall kunna utvecklas och spridas i ett aktuellt sammanhang. Den som aspirerar på titeln stor och inflytelserik teoretiker står alltså inför en gigantisk utmaning. Om det kan man tycka olika, men det innebär att den som har såväl förmågan som kraften och viljan att försöka kommer att slipas till en vacker diamant under processens gång. Ju hårdare motstånd, desto vackrare teorier. Till priset så klart, av individuellt lidande. Detta skulle kunna vara en förklaring till att inte ens varje generation akademiker lyckas frambringa en stor och inflytelserik teoretiker.

Nåväl, tillbaka till rädslan och flockmentaliteten. Valet av teoretiker bestämmer vilken gäng (som vi säger i Göteborg) man tillhör, vilka kompisar man får. Och det i sin tur bestämmer vilken inflytande och genomslag ens forskning får. Att under sådana premisser förska bryta ny mark är svårt. När jag var doktorand, till exempel, fick jag rådet av en äldre kollega att inte nämna genus och poststrukturalism i mina forskningsansökningar. Idag är det just det som bör nämnas, om man vill erhålla medel för forskning.

Nåde den som vågar byta teoretiker, ämne eller gemenskap. Då kan man få läsa, som motiv till avslag, att "han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer." Vill man forska om alkohol, där det finns mycket pengar avsatt till forskning, då är det rättning i ledet och lojalitet gentemot erkända auktoriteter som anbefalls. Men det räcker inte, det gäller även att man satsade på det laget tidigt i karriären. Att byta inriktning efter disputationen, under pågående karriär, straffar sig. Och att försöka lansera ett nytt perspektiv på (det brännande aktuella samhällsproblemet) alkohol, droger och missbruk, det är otroligt svårt. Jag har försökt. Kanske var jag inte tillräckligt begåvad, men oavsett vilken kvalitet mitt arbete inom det område har så visar reaktionerna på mitt försök hur det ser ut inom akademin. Det spelar ingen roll om sdet var bra eller dåligt, poängen är att försöket blottlade flockmentalitet, rädsla och motstånd.

Valet av teoretiker inom humaniora borde vara lika oproblematiskt som snickarens val av hammare eller såg. Teorier är verktyg, inte identitetsmakörer. Nyttan med teorierna är direkt avhängig användandet av vertyget, och det varierar så klart beroende på sammanhang. Forskning är inte religion, akademin är inte en fotbollsliga. Tyvärr ser det emellertid allt för ofta ut som ett kyrkomöte eller ett lokalderby när vetenskapliga problem dryftas, men det är inte så det skall vara. Forskning är det finaste man kan ägna sig åt. Att få vara med och lösa mänskliga och samhälleliga problem är en ynnest. Rädslan och flockmentaliteten sätter dock allt som oftast käppar i hjulet för den potential som finns inom akademin.

Foucault, Deleuze och Latour. Det är mina husgudar, just nu. Men jag betackar mig för att ansluta mig till deras firmor. Jag använder deras teorier, deras tankeverktyg, så länge som de är användbara för syftet med forskningen. Sedan lägger jag ner dem i verktygslådan igen, bredvid, till exempel Judith Butler och många andra som jag tidigare använt som som just nu känns obsoleta, för mig och mina syften. Kraven på rättning i ledet, på renlärighet och på lojalitet, väljer jag att högaktingsfullt skita i. Jag sökte mig inte till akademin av sociala skäl, utan av nyfikenhet och kunskapstörst.

Sensmoral eller budskap: Håll inte på teoretiker, använd tankeverktygen. Var alltid lojal mot uppdraget, inte mot konventionerna. Bara så kan vi bekämpa rädslans mörkerkrafter och vinna sann och användbar kunskap.