Att vara sann mot sig själv. Det är min viktigaste note to self, tror jag. Och att aldrig vara tvärsäker. Finner tröst och hoppfullhet i ambivalensen, för den ökar gränssnittet mot verkligheten och världen samt skärper vaksamheten mot allt oväntat i den komplexa tillvaron. Vid varje givet tillfälle i världen är det alltid mer som är oväntat än som är väntat. Det tror man kanske inte, men tro mig. Jag vet att det är så, det är ett resultat av min (kultur)forskning. Det viktigaste resultatet av forskningen. Insikten om tillvarons oöverblickbarhet och den ödmjukhet som den kunskapen indirekt rymmer är viktig, både för samhället och för människorna.
Kultur är synonymt med förändring, men inte linjär förändring utan, icke-linjär sådan. Kultur skapas i handling, interaktion och samspel mellan en lång rad olika typer av aktörer. Materiella och teknologiska, såväl som immateriella och språkliga. Därför blir det så. Därför går det inte att på förhand vara säker på vad som kommer att spela roll eller vad som kommer att hända. Världen skapas i en oöverblickbar process av kollektivt blivande. Därför är det alltid bättre att vara ödmjukt undrande, än att vara tvärsäker.
Men att vara sann mot sig själv är också viktigt. Och för mig handlar det om att följa min väg, så gott det går. Ingen människa (eller annan aktör) är en ö, så helt efter egen pipa kan varken jag eller någon annan dansa. Helt efter eget huvud går det aldrig att organisera sin vardag. Men att aldrig omedvetet eller oreflekterat följa någon, det är ett mål som alla bårde kan och bör sträva efter. Bara byggs ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Bara genom att så många som möjligt reflekterar över sig själva, och samtidigt intresserar sig för och kritiskt granskar resultatet av den kollektiva tillblivelseprocess som allt och alla skapar tillsammans i och genom handlingarna och interaktionen som utgör vardagen.
Att vara sann mot sig själv innebär att både följa och anpassa sig, och att gå sin egen väg. Det handlar om att upptäcka världen och dess ständigt skiftande möjligheter. Att vara sann mot sig själv handlar vidare om att acceptera allt det i tillvaron som inte går att förändra, och om att förändra det som går att förändra. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att det handlar om att engagera sig fullt ut i världen, om att aldrig ta av sig arbetshandskarna. Att leva som människa i samhället handlar om att påverka och om att påverkas. Och det kan man göra mer eller mindre medvetet.
Om det handlar kulturvetenskap. Både om att med hjälp av forskning fördjupa insikten om kulturens karaktär, och om att skapa verktyg för att hantera den. Jag är privilegierad som får betalt för att påverka, för att undervisa om sådant som jag genom livet och min utbildning har lärt mig. Titeln som docent förpliktigar, men skänker också frihet. Jag har i min yrkesroll ett ansvar att vara sann inte bara mot mig själv utan även mot samhället. Det gör att jag ibland (ofta) tvingas bryta mot vardagliga regler, för att kunna uppfylla det övergripande akademiska uppdraget; att söka kunskap om världen, förutsättningslöst.
Akademin präglas av samma komplexa och ofta inkonsekventa oöverblickbarhet, och samma kamp om makt och inflytande, som alla andra mänskliga verksamheter. Och att där och då vara sann mot sig själv och det övergripande uppdraget är inte det lättaste. Det finns så många regler, och så mycket osäkerhet inom akademin. Så mycket makt att kämpa om, och så mycket rädsla för auktoriteter. Detta leder oundvikligen till att den inom akademin är lättare att vara konform och att följa, än att vara sann mot sig själv och uppdraget. Logiken lyder som följer: Om jag bara gör som alla andra kan ingen anklaga mig i efterhand om det blir fel. Det är ett resultat av akademisk kultur. Den är liksom alla andra uttryck för och exempel på kultur inte alltid bra för sitt eget bästa. Det är ingens fel att det har blivit så, bara ett resultat av vardaglig interaktion mellan samtliga aktörer inom akademin.
Under året som gått har jag upptäckt att enda sättet att få ihop mitt liv och min vardag, mig själv, med världen och sammanhangen som jag lever i och genom, är att blogga. Äntligen har jag hittat ett publikationsforum där jag kan vara sann mot mig själv. På Flyktlinjer behöver inga andra hänsyn tas än dem som formulerats ovan. Här kan jag vara följsam mot det jag finner vettigt, samtidigt som jag följer kunskapen och de erfarenheter jag gör under resans gång. Här finns det, på gott och på ont, ingen som måste godkänna det jag skriver. Ingen som kräver rättning i leden, eller som har synpunkter på valen av referenser. Ingen förhandsgranskning, vilket är det vanliga inom akademin. Skall man få något publicerat, eller erhålla forskningsmedel, då måste man anpassa sig. Och det ökar konformiteten, minskar graden av ny-tänkande och därigenom förlorar man en del av skyddet mot det oväntat, oväntade.
Bloggvärlden är skoningslös, men det som granskas är i alla fall fria tankar. Här skriver jag inte för att göra karriär. Flyktlinjer drivs uteslutande av mitt krav om att vara sann mot mig själv, och önskan om att ställa kunskaperna och kompetenserna som jag har skaffat mig genom livet och utbildningen till samhällsbyggandets förfogande. Ingen är tvingad att läsa, men det som fungerar når spridning. Därför gillar jag bloggforumet, och därför tror jag på det mer än på peer-rewiew-systemet.
Kunskap om kultur går inte att stöpa i en form. Den måste spridas, användas, för att bli meningsfull. Konformitet och underdånighet inför auktoriteter leder till minskat skydd mot tillvarons komplexa oöverblickbarhet. Därför vill jag uppmana läsaren att kritisera, och att reagera. Jag skiver det jag tror är sant, men jag vet inte säkert. Tillsammans kan vi dock undersöka rimligheten i mina och andras tankar om tillvaron, kulturen och det sammhälle vi kontinuerligt skapar tillsammans i och genom interaktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar