Viljan att veta leder mot undergång!

Läser en intressant artikel av Karin Johannisson på DN. Den handlar om nya medicinska upptäckter och metoder för att samla kunskap om människors hälsa. Hon skriver,

Allt detta är också bakgrunden till att hälsostudier kan läggas upp där individen accepterar att vetenskapen får veta allt om mig, hävdar Valérie Burri och Joseph Dumit i ”Biomedicine as culture” (2010). Vi förväntas inte bara vara lojala utan lyckliga med forskningen när den söker biomarkörer, men också beteende- och tankemarkörer, för att förutsäga sjukdom. Bioidentiteten kräver eget ansvar. Samhällskonsekvenserna av den exploderande marknaden för diagnostiska test, genetiska test och mycket tidig fosterdiagnostik (analys av foster-dna i blod från den gravida kvinnan) är enorma. Jakten på vårt biovärde skapar illusionen att kunna ta kontroll över kroppen och leda den bort från allt som jag inte vill vara: sjuk, svag och ofullkomlig.

Viljan att veta är otroligt stark. Men vill vi veta, egentligen? Och framförallt, kan vi hantera vetskapen? Mitt svar är nej, på båda frågorna. Vi vill inte veta, och vi kan absolut inte hantera insikterna och kunskaperna. Varken på individnivå, eller på samhällsnivå.

Att veta säkert vad som skall hända är för många en dröm. Men den kan lika snabbt förvandlas till mardröm. Tänk om vi får veta något oundvikligt negativt, något negativt som ska hända framöver som inte går att undvika. Ett lidande. Vetskapen om det påverkar möjligheten att känna glädje i nuet. Insikten om att man kommer att utsättas för framtida lidande påverkar nuet, negativt.

Viljan att veta är kontraproduktiv. Likt bankrånaren tror vi att alla andra åker fast, men inte vi. Viljan att veta handlar bara om en önskan att få insikt om det positiva som ska hända. Men eftersom alla, för eller senare kommer att drabbas av olycka och död, kan insikten om vad som ska hända bara leda till ökat lidande i världen.

Vad vi behöver är inte vetskap om vad som ska hända, det är istället metoder för att undvika denna kunskap. Och tekniker för att njuta av nuet. Livet levs här och nu, inte sedan. Bättre då att leva fullt ut nu, och ta lidandet när det kommer. Då kan vi i alla fall leva på minnena av lyckliga dagar. Och mycket mer kan man som människa inte hoppas på. Det är innebörden i livet, oavsett om vi vill det eller ej. Bara att acceptera faktum!

Hantera insikterna kan vi inte av samma skäl. Det går inte att ha full överblick av framtiden. Möjligen kan vi veta mer, men vi kommer aldrig att kunna veta allt. Men detta kan vi veta att kunskap som finns, den kommer att användas. Och den kommer att användas av dem som har makten, efter eget huvud.

Detta är det mänskliga varats eviga paradox. Vi kan bara acceptera faktum. Finns inget annat att göra. Livet pågår här och nu, inte sedan. Livet rinner som sand mellan fingrarna på oss. Hela tiden undflyr det oss. Bara att acceptera. Vetenskapen, naturvetenskapen, vill få oss att tro något annat. Naturvetenskapen vill få oss mäniksor att tro att det är möjligt att ni insikt, och att all kunskap är bra kunskap.

Kulturvetenskapen, däremot, den lär oss något annat. Kulturvetenskapen lär oss att se den fulla vidden av det mänskliga varat. Lär oss se verklighetens paradoxala karaktär, och ger insikter om hur dessa kan hanteras istället för elemineras.