Jag skäms lite. Erkänner det, utan omsvep! Igår tittade jag på filmen The Warriors. Har inte sett den på många år. Men kände att det kunde vara dags att återknyta bekantskapen med den, nu efter resan till New York.
När jag var tonåring såg jag den minst 20 gånger, och när jag nu såg den igen var det med skammens rodnad på kinderna. Replikerna kunde jag utantill, fortfarande. Och jag häpnar över hur mycket i den som präglat mig. Jag var visserligen aldrig någon fighter, men filmen gjorde ändå intryck.
Stiletter, brandbomber och så The baseball furies som vi klädde ut oss till på en av högstadiets skoldanser. Listan kan göras lång. Jag visste ju detta, men först igår insåg jag vidden av det hela. Kul på ett sätt, men också en aning skämmigt.
Det var inte på grund av filmen som vi hamnade i både Bronx och Coney Island, men de båda platserna har ändå, sedan mina tidiga tonår, ett speciellt skimmer. Den första bilden här är från Bronx, alldeles norr om Harlem River som skiljer Manhattan från Bronx. Gatans nummer är 225. Vi tog tunnelbanan dit, och målet var att promenera ner genom Bronx, tillbaka till Manhattan och hotellet på 31 gatan. En promenad på närmare två mil. Det sociala avståndet var dock långt större. Man fattar inte ens att det är samma stad man är i.
Fast misären var långt mindre än ryktet gör gällande. I alla fall där vi gick, och i alla fall i de södra delarna av Bronx, med utsikt över vattnet. Här fanns riktigt fina villor.
Det fanns också ett universitet. Långt ifrån den bild som jag hade av stadsdelen, vilken inte bara hämtat inspiration från filmen. Även guideböckerna nämner, om de överhuvudtaget nämner Bronx, misären och problemen. På kartor över New York finns Bronx sällan med. Vi fick köpa en separat karta för att hitta.
Som sagt. Det fanns fina villor, men kontrasterna var stora. Slummen var aldrig långt borta. Och vi som vita var definitivt i minoritet! En nyttig upplevelse.
En av få platser i Bronx som besöks av Manhattanborna är Yankee Stadium. En mytomspunnen plats, på många sätt. Här besegrade till exempel Ingemar Johansson Floyd Patersson 1959. Just den dag som vi passerade arenan var det match för hemmalaget New York Yankees. Häftigt att ha varit där! Även om det som nu står där är ett modernt nybygge.
Målet för krigarna i filmen är Coney Island, i Brooklyn. Två saker slog mig när jag såg filmen. Ett: New York är rejält upprensat. Tunnelbanan är kanske inte jättemycket renare, men definitivt säkrare. Två: Coney Island är sig väldigt likt. Påfallande lite har hänt sedan 1979 när filmen spelades in.
Här skapades, i alla fall enligt myten, hot-dogen. Tyvärr var vi mätta och orkade inte prova. Det får bli nästa gång.
The Warriors börjar och slutar med The Wonder Weel, som står kvar och snurrar än.
Till och med den gamla sönderrostade attraktionen i mitten av bilden finns kvar!? Svårt att se någon som helst skillnad från 1979 och idag. Bronx och Coney Island verkar på det stora hela vara sig lika, men i mitten skiljer det sig markant. Union Square, där gänget byter tåg, är helt förändrat. En New York bo berättade att det var en kloak för bara 15 år sedan.
Här på stranden slutar filmen. Lämpligt att sluta även denna bloggpost här. Men jag längtar tillbaka.
Fler bilder, på andra teman, kommer vad det lider. Nu ska jag ut i sommarvärmen. Den svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar