När jag fann pragmatismen och satte mig in i dess bärande tankar var det många bitar som föll på plats. Det var genom dessa läsefrukter som jag förstod och kunde på allvar ta till mig de teoretiker som jag jobbat med sedan. Upptäckten av pragmatismen har dock inte förändrat min inställning till kunskap på något omvälvande sätt, och därför ser jag det som en bra och pedagogisk idé att sammanfatta mina tankar med hjälp denna tanketradition.
Peirces (1990) diskuterar i sin artikel, ”Att fixera tro” från 1877, metoder att uppnå fasta övertygelser och att övertyga sina läsare, vilket väl är precis vad man som vetenskapare, lika väl som journalist eller vad som helst, i grund och botten gör. En stor del av vetenskapen har handlat om och handlar i hög grad fortfarande om att konstruera metoder och kan man sedan bara visa att man följer dessa då förväntas läsaren lita på resultaten som kommer ut i andra ändan. Vad det handlar om har emellertid Peirce beskrivit på ett mycket bra sätt, tycker jag.
Den första metoden han går igenom är Halsstarrighetsmetoden. Det är en övertygelsemetod som han menar vunnit universell utbredning bland djuren och praktiseras av såväl strutsar som (vissa) professorer. Denna tänkta metod går ut på att med alla till buds stående medel hålla fast vid ett eller annat infall som man på mer eller mindre underbyggda vägar fått. Metodens förfäktare fortsätter att upprepa teserna och att klamra sig fast vid allt som bekräftar infallen och han eller hon vägrar att lyssna på några som helst argument som skulle kunna kullkasta eller försvaga övertygelsen. Inom det politiska livet används halsstarrighetens metod hela tiden. Därmed kan den sägas att den harmonierar dåligt med mina utgångspunkter och kommunikativt förändringsbenägna kunskapsanspråk. Halsstarrighetsmetoden måste anses vara en dålig metod för vetenskapligt arbete, som oavsett hur man ser på kunskap trots allt omfattas av kraven på prövbarhet och någon form av empiriska belägg. Dessutom är vetenskapen ett kollektivt fenomen och halsstarriga vetenskapsmän riskerar därigenom ständigt att möta andra som är lika halsstarriga som sig själva.
Auktoritetsmetoden, är nästa metod som beskrivs av Peirce. Dess utgångspunkter är något nedtonade i förhållande till halsstarrighetsmetoden. Enligt auktoritetsmetoden är det inte den enskilde som fixerar den stabila åsikten, sanningen, utan en specifik grupp människor, till exempel präster eller medlemmar i en centralkommitté. Med denna beskrivning föregriper faktiskt Peirce, som levde och verkade huvudsakligen under 1800-talet, många av de metoder som totalitära regimer använt under 1900-talet (Stefansen 1991:419). Metoden går ut på att man skapar något slag av institution som ansvarar för spridandet av ”rätta” åsikter, det vill säga de åsikter det ledande skiktet i samhället eller den egna gruppen anser vara de rätta. Denna grupp tilldelar sig sedan monopol på all information och utbildning. Därmed erhåller gruppen makten att undertrycka alla andra åsikter, eftersom det enda alternativet till det sanna är det falska. Både avvikande åsikter och avvikande människor anser man måste rensas ut, vilket sker i folkets namn och för kärleken till nästan och inom vetenskapen kan man tänka sig att sådana likvideringar av oliktänkande utförs i Sanningens namn. Detta utförs i en gemensam känsla inom gruppen av att dess sak är sann och rättfärdig. Även auktoritetsmetodens sätt att övertyga torde fungera dåligt inom akademin, åtminstone idag.
Peirce går vidare i sin beskrivning med apriorimetoden, som enklast kan beskrivas som en liberal version av auktoritetsmetoden. Skillnaden är bara att de övertygelser som förfäktas anses vara i överensstämmelse med förnuftet, det vill säga i samklang med det flertalet i samhället är benägna att tro. Detta sätt att övertyga kommer möjligen närmare vissa nutida vetenskapers förhållningssätt till kunskap. Men även denna metod bör på goda grunder kunna anses vara värdelös som vetenskapligt ideal. Den metod (äntligen) som Peirce förespråkar och som även jag influerats av benämns, för att undanröja alla tveksamheter kring för vem den är tänkt att fungera som ideal, den vetenskapliga metoden (Peirce 1990:81). Peirce menar att vad den vetenskapliga metoden beträffar ligger saken annorlunda till än i fallet med de övriga metoderna.
För att närmare beskriva den vetenskapliga metod som Peirce utvecklat och jag låtit mig inspireras av väljer jag emellertid att vända mig till den som populariserat hans tankar, William James (2003:42ff). Han skriver att den pragmatiskt vetenskapliga metoden går ut på att tolka varje uppfattning om världen, eller vetenskaplig teori, genom att koncentrera sig på dess konsekvenser. Den centrala frågan blir med ett sådant perspektiv, vilken skillnad skulle det i praktiken innebära för en människa om den här uppfattningen var sann och inte den där? Om det inte går att urskilja någon som helst praktisk skillnad, varför ska man då lägga energi på att strida om vem som har rätt? För att en teoretisk förklaring ska kunna anses vara mer relevant än någon annan så måste den representera någon form av skillnad, annars kan man lika gärna arbeta med den gamla teorin.
James presenterar ett förslag till prövningsmetod som han anser att alla teoretiska modeller borde utsättas för: I vilka hänseenden skulle världen vara annorlunda om det här eller det där alternativet vore sant? Han menar att om det inte går att finna något som skulle bli annorlunda, då är det meningslöst att fortsätta utreda och strida om vem som har rätt och vem som har fel. Ett pragmatiskt perspektiv är således oförenligt med sökandet efter sådana rön som definitivt, en gång för alla, avslutar allt sökande. Till exempel sökandet efter: Sanningen.
Teorierna som används och produceras inom vetenskapen ska därför betraktas som verktyg, enligt James (2003:46). Praktiskt användbara verktyg som uteslutande får sin mening och sitt i värde i relation till graden av användbarhet. Resultatet av ett pragmatiskt inspirerat vetenskapligt arbete syftar till att hjälpa människor att bättre navigera i en komplex tillvaron och kan även erbjuda verktyg att förändra denna verklighet. Sanning blir med sådana utgångspunkter, enligt James, ett annat ord för det som fungerar. En annan aspekt av pragmatismen som tilltalar mig särskilt är James konstaterande att ”Pragmatismen står inte för några särskilda rön. Den är bara en metod” (2003:45).
Pragmatismen är således inte ett nytt vetenskapligt ”ämne” och där finns heller inga ambitioner att föra fram nya teorier om världens uppbyggnad. Därför torde den ha lättare, åtminstone än väletablerade och traditionstyngda discipliner, att stå över sådana strider om vetenskaplig auktoritet och inflytande över ett specifikt ämne som vetenskapshistorien är fylld av. Sådana strider gynnar inte det samhälle jag önskar att vetenskapen ska tjäna.
För att ta tag i och ytterligare utveckla den tanken vänder jag mig till en annan av de pragmatiska förgrundsgestalterna, Richard Rorty, som idag kanske är den mest kände. Rorty definierar pragmatismen genom att säga att den förkastar förutsättningen att det skulle finnas någon inre natur, det mänskliga, som kan ställas mot resten av världen. Utgångspunkten för hans vetenskapliga ansatser är att mänsklighet är ett öppet begrepp, att ordet ”mänsklig” betecknar ett oklart men lovande projekt snarare än en essens.
Pragmatister överför således till den mänskliga framtiden den känsla av bävan och mysterium som grekerna förband med det icke-mänskliga; den förvandlas till en känsla av att framtidens mänsklighet visserligen kommer att stå i förbindelse med oss genom en kontinuerlig berättelse men kommer att vara överlägsen vår nuvarande mänsklighet på ett sätt som ännu knappt går att föreställa sig. Den smälter samman med den bävan vi känner inför verk av stor skapande fantasi och blir en känsla av bävan inför mänsklighetens förmåga att bli vad den en gång bara föreställde sig, inför dess förmåga till självskapelse. (Rorty, 2003:39).
Rorty visar därmed att varken de klassiska pragmatisterna eller nypragmatisterna tror att tingen verkligen är på ett visst sätt och att det går att komma fram till några absoluta sanningar. De vill istället att man ska tala om de beskrivningar av världen och oss själva som är mindre användbara och de beskrivningar som är mer användbara. Rorty hänvisar till John Dewey som ville förskjuta uppmärksamheten från det eviga till framtiden, och detta genom att göra filosofin till ett verktyg för förändring snarare än bevarande. Dewey ville med sitt sätt att skruva vetenskap uppnå det slags insikt som krävs för att man ska kunna ta itu med problemen efter hand som de uppstår (ibid:20) och här kan jag bra instämma. Jag önskar att mina studier, snarare än att presentera några sanningar, ska kunna ge uppslag till en konstruktiv diskussion kring ämnen som alkohol, droger och missbruk, genus och arbetsintegrerat lärande.
Rorty önskar vidare att man kunde ersätta begreppet kunskap med hopp, alltså att fler i högre grad än som är fallet idag skulle kunna förmås upphöra med att bekymra sig om huruvida det man tror på är välgrundat eller inte. Han propagerar vidare för att människor i dagens samhälle kontinuerligt, för sin egen och samhällets överlevnad, bör fundera på om man verkligen har varit tillräckligt fantasifull i arbetet med att tänka ut intressanta alternativ till rådande försanthållanden, vilka är det som ytterst sätter gränserna för människors sociala vara. Rorty menar att
vi bör hålla med William James på just den punkt där han avvek från Peirce och Dewey, nämligen att både vetenskap och religion är respektabla sätt att skaffa sig respektabla övertygelser, om än övertygelser som är bra för helt olika syften. (2003:27).Som ett exempel på hur jag tolkat denna tanke vill jag hänvisa till artisten Jonas Gardell, som jag menar har gjort långt mer för att förbättra situationen för homosexuella i Sverige än väldigt många av de universitetsskolade queerteoretiker som ägnat sig åt samma fråga. Hur välmenande man än må vara så är det ett faktum att mycket av dagens humanistiska vetenskap är förlagd till en så pass abstrakt teoretisk nivå att kommunikationen med vanligt folk omöjliggörs. Det ser jag som ett problem som kan få allvarliga följder.
Om människor slutar tro på det (kultur)vetenskapliga projektet öppnas marknaden för de redan idag framträdande, men mer eller mindre kompetenta ”experter”, vilka i högst varierande grad och på olika grunder säger sig hysa samhällelig omsorg.
Hur ska man då göra för att inte hamna i ett tillstånd där man tvingas acceptera att allting flyter? Det sätt jag funnit och tror på handlar om att öppet redogöra för och förankra studien i en uttalad vision om vilket samhälle man med sin verksamhet och vetenskapliga text strävar efter. Visionen utgör ett öppet och diskuterbart alternativ till den problematiska sanningen och är ett sätt att ta ansvar för de perspektiv och resultat som presenteras. Det handlar också om att göra sig och sina läsare medvetna om att hegemoniska maktstrukturer genom historien upprätthållits framförallt genom sin osynlighet. Genom att uttrycken för makt uppfattats som något självklart, ett inslag i vardagen som har fungerat som en icke ifrågasatt förutsättning för människornas liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar