Konst uppåt vägarna, och reflektioner kring ett liv som startat om

För drygt 14 dagar sedan lämnade jag Sverige. Trött och lite uppgiven. Visst såg jag fram emot konferensen i Philadelphia. Självklart var det kul att avsluta ett bedövligt arbetsår på en plats som jag kände, men ändå inte. Det är ju en av de riktigt stora fördelarna med mitt arbete, att det tar mig utanför landets gränser, till spännande platser och att det innebär att jag får möta intressanta och kunniga människor. Men riktigt glad var jag inte. Mest trött. I ovisshet gav jag mig iväg.


Redan på Landvetter började det dock hända saker. Vårt plan från Paris till Philadelphia var inställt. Vad skulle hända, hur skulle detta lösas? Ingan aning, men det var ett välkommet avbrott från vardagen. Ett äventyr. En del av tristessen blåste bort. Jag var inte ensam, och hade all tid i världen. Bara att följa med. Vi hamnade till slut i Minneapolis, Twin Cities! I fem timmar fick vi möjlighet att upptäcka och att anpassa oss till The American way of life. Här började jag släppa greppet om Sverige, jobbet och det bedrövliga året 2010/2011. Människorna var vänliga, och flygplatsen trevlig.

Lite jobbigt var det att vänta först i fem timmar på flygplatsen, och sedan närmare en timme på planet innan vi kunde lyfta, på grund av åska i Philadelphia. Och att flyga i två timmar när man redan varit vaken i närmare 24 timmar, det var en pärs. Men, som sagt, också ett välkommet avbrott i vardagen.


Framme i Philadelphia, efter några timmars vila var jag så redo att ta mig an staden. Per fot. En av de första sakerna jag lade märke till var fattigdomen som trycktes rätt upp i ansiktet på mig. Visste ju om det, men var inte redo. Det gör sig emellertid inte på bild. Vad som däremot gör sig, som jag också lade märke till, är konsten på väggarna i Philadelphia. Dessa bilder får utgöra den visuella temat för denna bloggpost.

De första dagarna på konferensen lyssnade jag mest. Första dagen, innan själva huvudkonferensen börjat, blev jag emellertid inkastad i programmet. Jag fick leda en workshop på temat: Hur forskar man om arbetsintegrerat lärande? Lite nervöst, men samtidigt och åter igen, ett välkommet avbrott från arbetsvardagen där hemma. Jag varvade förberedelser av mitt framförande, med upplevelser av staden. På eftermiddagarna och i pauser fanns gott om tid för vandringar. Fascinerande stad. Vänligt tillmötesgående och bedagat sliten.

Kom att tala med en av konferensdeltagarna om språkförbistringar som lätt uppstår när man förstår språket, men inte alltid dess innebörd. Innerstadsproblem, till exempel, är inte självklart att man som svensk förstår den fulla vidden av. I USA handlar det om förslummning av städernas centrala delar, där ingen bor. I Amerika jobbar man i staden och bor i förorterna. New York är ett undantag här, men i Philadelphia var det påtagligt. Mitt i staden, där man som svensk skulle döda för att få bo, där gapade tomma fönster och krossade rutor. En våning ovanför affärernas fina skyltfönster var det tomt och slitet. 

Men även om det var slitet hade man här försökt göra något genom att upplåta väggarna till konst. Vilket naturligtvis inte gjorde kontrasterna mindre. Fint var det hur som helst, och det hjälpte mig att komma i balans och finna inspiration till det jag skulle säga på konferensens näst sista dag.

How to grasp learning in between, det var titeln på mitt anförande. Med tanke på att det pågick många parallella sessioner, och att det var det sista som hände innan konferensmiddagen, ser jag sex personer i publiken som en framgång (och den känslan stärktes när hälften av dem gick efter att jag var klar, vilket lämnade mig och tre till kvar att lyssna på nästa fördragshållare). Responsen jag fick var översvallande positiv. Och här hände något. På arbetsårets näst sista dag vaknade ett litet hopp. Jag gick på moln från konferensen, till hotellet och middagen senare på kvällen.

Nästa dag vaknade jag med huvudvärk och mådde inget vidare. Svårt att bedömma hur mycket man tål när det bjuds till höger och vänster, speciellt när man är glad och har häng på semestern. Därför högg det till i magen när jag kollade mailen. Sakkunnigutlåtande, såg jag i meddelanderaden. Skulle jag våga öppna? Okej, jag vågar. Har ju redan gett upp hoppet. Kan lika gärna ta ett avvisande omgående. Allt annat är ju bra i livet ändå. Fast redan inan jag kommit till bilagan möttes jag av ett grattis från prefekten. Och då var det ju inga problem att öppna.   

 Lite darrig i kroppen, på 17 våningen på Hilton Hotell i Philadelphia, på arbetsårtes sista dag, ett och ett halvt år efter att jag lämnat in min anhållan om att bli antagen som docent vid HV läste jag följande:

Eddy Nehls har i sin forskning både fördjupat och breddat den inriktning på genus och arbetsliv som han grundlade i avhandlingen. Han har därtill utvecklat sig mot en betydande teoretisk nyorientering och konsekvent vidmakthållit ett seriöst sökande och kritiskt vetenskapligt förhållningssätt. Hans vetenskapliga produktion efter disputationen motsvarar väl, också om man ser till artikelproduktionen, en arbetsinsats som kan motsvara en avhandling. Hans pedagogiska skicklighet och erfarenhet är betydande.

Jag tillstyrker att Eddy Nehls blir antagen som docent i etnologi

 

 

Ett positivt besked hade jag redan. Det fick jag i september 2010. Men för att bli antagen på HV krävs två. Den som följt bloggen vet att jag i pricip gett upp hoppet, att jag inte brydde mig längre. Men dte gjorde jag så klart. Fast mentalt var jag inställd på ett negativt besked. Nu blev det inte så. Och jag kunde gå på lätta ben till den sista dagen på konferensen, fylld av tillförsikt inför framtiden.

Dagen efter tog jag tåget till New York, mötte upp med familjen. Det kommer bilder av det äventyret också vad det lider. Nästan 2000 bilder tog jag av de båda städerna. Och när jag ser dem längtar jag tillbaka. Det blir USA igen. Definitivt. Snart!

Väl hemma igen är det mesta sig likt. Ändå är allt förändrat. Luften är lättare att andas. Och jag är tryggare i mig själv. Med perspektiv på allt, och med en hel sommar mellan mig och nästa akademiska år, fylls jag av en helt ny trygghet. Inser att jag allt för mycket har lyssnat på fel mäniksor, att jag låtit dem som inte gillar mig definera mig och mitt värde som människa, lärare och forskare. Det ska bli ändring på det! Jag är bra, och jag vet det. Handlar bara om att bestämma sig, och om att lyssna på dem som bryr sig om mig. Och det är en av alla de positiva saker som (också och faktiskt) hänt under året som gått, att jag insett vem som är vem. Allt för länge har jag lyssnat på och sökt bekräftelse från fel männiksor. Nu vet jag vem jag ska lyssna på. Vem jag ska jobba med. Vad jag ska göra. Jag tror på framtiden igen! 

Har dessutom hela sommaren på mig att förbereda min docentföreläsning. Den 23 augusti är det dags, och jag talar då utifrån följande rubrik: Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur


Presentationen lyder som följer:

Att studera kultur är att studera det alla har runt omkring sig, och som just därför är svårt att se. Kultur påverkar alla, även utövare av (kultur)vetenskap. Men kultur är inte något man har och anpassar sig efter, det är i lika hög grad något som görs i handling. Kultur befinner sig ständigt i processer av tillblivelse, kultur är komplext och många gånger motsägelsefullt. Dessutom går varken kunskap, vetenskap eller kultur att tänka eller förstå som storheter separerade från varandra. Min kulturvetenskapliga forskning handlar om att förstå dessa och liknande samband. Vidare handlar forskningen om att konstruera tankeverktyg för att lära sig se kultur. Jag vill med forskningen visa att kultur är något som angår alla, utan undantag. Konkret har forskningen handlat om arbetsliv, genus, makt, kunskap, alkohol och droger, missbruk samt arbetsintegrerat lärande, och i föreläsningen visar jag på den röda tråd som löper genom dessa ämnen.

Därmed lägger jag definitivt, både det akademiska året 2010/2011, och mitt gamla liv, till handlingarna. Och jag ser med tacksamhet fram emot mitt nya liv, som ju på många sätt började redan för länge sedan, det är bara det att jag först nu har insett den fulla vidden av det.