Mångfald vs Tillväxt

Näringslivet har på senare år allt ivrigare spridit budskapet att ökad mångfald är något positivt och eftersträvansvärt och att heterogena arbetsstyrkor befrämjar kreativiteten och i förlängningen även lönsamheten. Denna inställning har jag inte några invändningar mot. Men det är också poängen här och motivet för min analys.

En klassisk metod för retorikanalys är att tänka sig ett inte framför de påståenden som ska analyseras. Vem är inte för mångfald? Vem vill inte berikas av ”nya idéer och impulser, som man inte fått annars”? Sådana tankar leder mig vidare till att ställa frågan, varför mångfald, och varför just nu, till materialet? Och vilka andra budskap vill näringslivet förmedla till samhället genom att tala om mångfald och hur är dessa i så fall relaterade till varandra? Det är ämnet för diskussion under denna rubrik.

I broschyren ”Upprop för tillväxt” (2002), från organisationen Svenskt näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivare organisationen, SAF) formuleras ett slags programförklaring, som lyder:

Alla gillar tillväxt. Vi är övertygade om att ett dynamiskt växande samhälle är bättre för alla människor. Det är en förutsättning för att förverkliga inte bara materiella önskemål utan också andra värden i livet.

Alla har en idé att förverkliga. Alla människor som deltagit i våra möten har haft nya idéer som de vill förverkliga. Men ibland har de yttre förutsättningarna inte varit tillräckligt goda.

Alla vill se bästa laget vinna. Ingen vill se hinder för nya spelare att komma in på planen. Alla vill arbeta och konkurrera på lika villkor.

Alla vill få valuta för pengarna. Det råder delade meningar om vad som är rättvisa och skäliga skatter. Men enigheten är stor om att det nuvarande skattesystemet är orättvist och att för mycket skatt betalas för bristfällig offentlig verksamhet.

Alla kan göra nytta. Alla människor är värdefulla. Alla kan vara med. Men det förutsätter att arbetslivet blir mer flexibelt och bättre anpassat efter enskilda människors och företags behov. (Upprop för tillväxt 2002).

Ovanstående sammanfattas lite längre fram i samma text så här: ”Svenskt näringslivs mål är att: Sverige skall återta en tätposition i välståndsligan. Och visionen är att: En bred intressegemenskap utvecklas kring värdet av företagsamhet. I kraft av denna gemenskap skapas och utvecklas konkurrenskraftiga och välmående företag som ger Sveriges medborgare en ökad livskvalitet.” (ibid).

Citaten visar att näringslivet inte sticker under stol med att man omfattas av en a priori tanke om att ekonomisk tillväxt (utan närmare definition av innehållet i begreppet) är en förutsättning för materiellt välstånd samt något entydigt positivt och för samhället helt igenom gott. Kort sagt att företagande alltid är positivt för alla. Dynamiken är i näringslivets tänkande direkt och uteslutande relaterad till den ekonomiska tillväxten. Texten utgår dessutom från att alla människor agerar som ekonomiska aktörer inom ramen för en homo ekonomicus-rationalitet. Och kanske viktigast av allt, citatet utgår implicit från övertygelsen om att en växande marknad utgör det enda rimliga instrumentet för och måttet på en välfungerande ekonomi. Citatet naturaliserar därmed inte bara strävan efter ständig tillväxt utan även tron på marknadsekonomi som den mest effektiva lösningen för att skapa välstånd.

I en växande ekonomi är det lättare att driva företag – och det är också lättare att vara människa. En växande ekonomi behöver inte bara innebära ett prylsamhälle. Det är ett samhälle där fler får råd att köpa tjänster som frigör tid för samvaro med familj och vänner. Ett samhälle där bättre sjukvård kan erbjudas de gamla och där barn kan få bättre undervisning. När ekonomin förbättras ökar också intresset för miljön och en långsiktigt hållbar tillväxt. (Upprop för tillväxt 2002).

I detta citat finns en rad implicita antaganden som bör uppmärksammas. Till exempel utgår man från att tillväxten automatiskt leder till bättre miljö och att graden av social hänsyn ökar i samhället. Hur kopplingen mellan dessa värden, som torde kunna anses vara universella och därmed svåra att argumentera emot, och den ekonomiska tillväxten ser ut nämns inte på något sätt, vilket gör att de måste betraktas som just antaganden eller möjligen förhoppningar från näringslivets sida. Men det är inte så de framställs i texten. Inga empiriska belägg för påståendena anförs och jag väljer därför att betrakta dem som retorik. Motivet är återigen att det i princip är omöjligt att företräda en motsatt inställning. Finns det någon, frågar jag mig, som vill att det ska bli svårare att driva företag, som vill ha mindre tid för familj och vänner, som önskar sig sämre sjukvård och undervisning i skolan? Jag utgår åtminstone från att de som tycker så utgör en försumbar andel av befolkningen. Det är också vad upphovsmännen vill få läsaren att tro genom upplägget i presentationen av tankarna. Det finns emellertid inte något som talar för att ekonomisk tillväxt per automatik oundvikligen leder till bättre miljö och allt annat positivt som man försöker ge sken av i citatet.

Vem ser näringslivet som sin ”motståndare”? Och vems visioner anser man de egna vara ett alternativ till? Det framgår av fortsättningen på citatet ovan.

Politikern arbetar på omfördelningens arena – företagaren på tillväxtens. För en politiker är det naturligt att man måste ta från någon för att kunna ge till någon annan – t ex att förbättringar av den sociala tryggheten kräver högre skatter. För en företagare är det naturliga att skapa något för att kunna ge något – det är värdeskapandet i företaget som är grunden för löneutbetalningarna.

Den statiska omfördelningssynen gör världen till ett nollsummespel: det som vinns måste förloras någon annanstans – tillväxt måste ske på bekostnad av något annat viktigt. Det är det synsättet som bidragit till att Sverige blivit en fattig kusin i Europas utkant. Åtgärder för att bibehålla och förbättra förutsättningarna för tillväxt och ökat välstånd har förhalats och stoppats till förmån för åtgärder som omedelbart omfördelar välstånd. (ibid).

Innehållet i citatet kan tolkas som att näringslivet agerar i en polariserad värld där politiska regleringar per definition uppfattas som något negativt. Att tvingas underkasta sig beskattning och insyn anses vara något som hindrar tillväxten och företagandets inneboende drivkraft, vilken är att ackumulera kapital. Hur den samhälleliga omfördelningen gör att den vanlige löntagaren får del av det goda som tillväxten antas föra med sig redogörs det i sammanhanget inte närmare för. Det är något som, på samma sätt som den förbättrade miljön och den sociala hänsynen i samhället, antas komma av sig själv som en implicit konsekvens av den ekonomiska tillväxten.

Vad jag framförallt vill visa med citaten är att lönsamhet på goda grunder kan antas vara en av näringslivets mest överordnade principer. Strävan efter ekonomisk tillväxt går att likna vid ett slags marknadssamhällets ”grundlag”. Det är således efter denna princip som mångfalden har att anpassa sig. Inom näringslivet utgår man från att mångfald är lönsamt och det är så man motiverar sina strävanden efter den. Intressant nog kan man konstatera att det är en tanke som även regeringen tagit till sig (jfr de Los Reyes 2001), vilket gör att näringslivets försök att utpeka politikerna som sina ”motståndare” framstår i ett annorlunda ljus. Ett citat från Näringsdepartementets rapport Alla lika olika – mångfald i arbetslivet får illustrera detta:

En genomgång av litteraturen kring sambandet mellan mångfald och lönsamhet ger många anekdotiska exempel på att mångfald ger bra resultat för organisationer och företag. Däremot är det brist på mer vetenskapliga studier över sambanden mellan mångfald och ekonomisk lönsamhet. (Ds 2000:69. Sid. 98).

Kanske kan man tolka näringslivets försök att framställa politikerna som sina motståndare som ett sätt att bedriva lobbyarbete mot regleringar av företagarsektorns göranden och låtanden. Men om näringslivet och regeringen delar uppfattningen om behovet av mångfald i arbetslivet då tappar Svenskt näringslivs argument i styrka. Båda strävar uppenbarligen efter samma mål.

Talet om allt det goda som tillväxten antas bidra med och den välvilliga inställningen till mångfald kan därför tolkas som ett sublimt försök att påverka allmänhetens inställning till politik, i riktning höger. Återigen ett uttryck för (försök till) hegemoniskt maktutövande som föranleder mig att presentera ett citat från Michael Hardts och Antoni Negris mycket uppmärksammade och omdebatterade bok Imperiet:

Den verkligt revolutionära praktiken handlar om produktionsnivån. Sanningen kommer inte att göra oss fria, men att ta kontroll över produktionen av sanning kommer att göra det. Rörlighet och hybriditet är inte frigörande, men att ta kontroll över produktionen av rörlighet och orörlighet, renhet och blandning, är det. (2003: 139):

Hardt och Negri formulerar i citatet just det som är Flyktlinjers kanske viktigaste tema, att visa på vikten av kritisk medvetenhet.