Det är Sveriges nationaldag idag. Jaha, och? En röd dag. Ledigt! Okej, då. Det kan jag leva med. Men varför ha en dag för detta? En hel dag, ledigt! För att alla andra länder har det, en nationaldag? Eller för att folket i Sverige vill ha en dag? Oavsett vilket som är det egentliga skälet är det en löjlig dag. Tycker jag!
Sverige finns inte, det är en konstruktion. Sverige finns bara i huvudet på människor, och i kartböcker, på TV och andra medier. Sverige finns bara så länge som tillräckligt många upprepar och lever i enlighet med det som känns igen och accepteras som svenskhet. Och det i sin tur blir allt mer likt allt annat på jorden, åtminstone allt västorienterat. Sverige håller på att förlora sin aktualitet. Så varför fira? Vi tronar inte längre på några minnen av fornstora dagar. Vi gör inte det!
Politikerna ger istället upp sina visioner. Folket orkar inte välja och längtar efter upplysta despoter. Demokrati har blivit ett ord bland andra. Inget betyder något. Kungen intervjuas och letar i minnet för att kunna svara på om han varit på porrklubb, och han kommer undan med att det skulle vara en definitionsfråga. Vår högste ämbetsinnehavare!?
Idag är det Sveriges nationaldag, uppenbarligen. Men jag är skeptisk. Saknar äkthet, ärligt engagemang och uthållighet i livsavgörande frågor. Skiter högaktningsfullt i att systematiskt bygga nätverk, för nätverkandets skull. Jag är trött på det jag ser omkring mig. Vill något annat!
Behöver få ur mig detta. Är ingen grinig gammal gubbe! Får jag bara sätta ord på frustrationen kommer jag att hitta tillbaka till engagemanget igen. Orkar, vill och kan, jobba för en bättre värld. Bara inte just nu. Sen! Fyra dagars arbete, sedan är det sommar.
Idag läser jag vidare i Roberto Bolanos fascinerande bok 2666. Det blir mitt nationaldagsfirande. Inte en blågul flagga så långt ögat når, om jag får bestämma. En tur med cykeln. Det får räcka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar