Det är då 20 år sedan jag började studera. Höstterminen 1991 satt jag nervös och tvivlande på A-kursen i etnologi. Oj, vilken resa. Inte kunde jag då ana att jag skulle våga åka på konferens i USA, eller ens föreläsa på Högskolan. Jag var bara bagaren som smet. Jag var på väg bort. Nu är jag hemma.
Hittade en gammal tenta, från 1996. Den handlar om filosofen Karel Kosik. Tänkte den kunde få ligga på Flyktlinjer, som ett minne från förr. Och som en jämförelse med mitt nuvarande skrivande. Mycket har hänt, och ändå är det mesta sig likt. Märkligt, men lite roligt att tänka på. Texten är lång, det får jag redan nu varna för, och något daterad.
Här har ni Eddy Nehls, i 1996 års tappning. På gott och ont ...
Kosiks tankar kan sägas utgå från en humanistisk marxism och denna tradition kommer huvudsakligen från Väst- och Mellaneuropa, med förgrundsfigurer som Lukács och Gramsci, kanske man även kan räkna in Karl Mannheim. Den går ofta på tvärs mot de i de forna öststaterna etablerade kommunistpartiernas tolkning av Marx. Filosoferna har inriktat sig på att utveckla främst den unge Marx tankar om dialektiken, ofta har detta arbete mynnat ut i en modern kritisk teori om samhället och kulturen. Många av tankarna relaterar till och utgår eller bygger vidare på Georg Lukács essaysamling "Historia och Klassmedvetande" från 1923. Lukács ville skapa ett sammanhängande filosofiskt fundament för marxismen och han utgår från dialektiken hos den tidige Marx och influenserna av Hegel. Lukács och senare även bla. Frankfurtskolan, Sartre och Gramsci vägrar att betrakta marxismen som ett färdigt system med svar på alla frågor om verkligheten. Man menar istället att dialektiken inte medger några orubbliga teser. Verkligheten och samhällsutvecklingen är något som alla individer är med om att aktivt skapa med sina egna vardagliga handlingar och tankar. Man ger marxismen en humanistisk prägel och tar frågan om människornas reella frigörelse från sitt nuvarande tillstånd, mot dess utopiska möjligheter på allvar. Utvecklingen styrs varken av fasta och eviga strukturer eller deterministiska krafter, enligt denna tradition.
Lukács utgår från att det endast är det klassmedvetna proletariatet som kan inta ett perspektiv på verkligheten som medger insikt om sakernas verkliga natur och därigenom skapa möjligheter till förändring av den egna situationen. Kosik däremot gör ingen sådan avgränsning utan håller möjligheterna öppna för alla grupper och individer som genom kritiskt tänkande och egen forskning bryter igenom den "pseudokonkreta" världens falska sken, att se möjligheterna och makten i de egna handlingarna och tankarna. Horace Engdahl skriver i sitt förord till Kosiks bok att:
Det är ett genomgående tema i "Det konkretas dialektik" att visa hur människornas falska medvetande och ofrihet framspringer ur det faktum att de inte längre känner igen den objektiva världen som sitt eget uttryck och som resultatet av sin aktiva samhälleliga tillägnelse av naturen.Tankarna hos Kosik om människans möjligheter att skapa sin egen tillvaro bygger mycket på existentialismen men han tar avstånd från det ansvar för handlingarnas konsekvenser som existentialisterna lägger på individen.
Kosik talar om totalitet, med det menar han hela den verklighet i vilken människorna anpassar naturen till sina egna behov och i vilken man inrättar samhälleliga former för livet tillsammans med andra. Mellan tankarna om det ideala samhället som finns hos individen och den verklighet som man lever i, finner man enligt Kosik praxis. Praxis är den verksamma punkt där subjektet och objektet möts, här länkas teori och verklighet samman. Kosik ser en frihet i praxis, men det är ingen omedelbar frihet. Han hävdar att människan är djupt präglad av objektiva former som språk, institutioner och produkter som kommer ur samhällslivets fortlöpande reproduktion. Det som människorna gör och tänker i den verklighet de lever i skulle alltså vara praxis. Livet så som det kommer till uttryck i det vardagliga är praxis. Praxis kan uppfattas som en syntes mellan den utopiska tanken om möjligheternas genomförande och de objektiva reélla strukturer eller utgångslägen som skapats i tidigare generationers praxis. På detta sätt är det alltså människan själv som kollektiv och som individ som skapar sin egen verklighet och konkreta vara. För mig är det mycket viktigt att tankar som dessa förs fram och hålls levande. Jag är övertygad om att de ligger närmare sanningen än de ideér som vi dagligen matas med av ekonomer och politiker.
Själva praxisbegreppet hos Kosik är utarbetat och bygger på tankar från Herbert Marcuse och en tidig uppsats av honom som i sin tur skapats av influenser från Heidegger. Men ytterst går tankarna tillbaka på Marx berömda Feuerbachteser. Den uppsats av Marcuse som inspirerat Kosik heter "Über die philosophischen Grundlagen des wirtschaftswissenschaftlichen Arbeitsbegriffs" i denna uppsats är hela den moderna praxisfilosofin samlad. Marcuse söker i uppsatsen, enligt Horace Engdahl ett allmänt begrepp om arbetet som till sin art är ontologiskt eftersom han menar att arbetet ursprungligen inte är ett ekonomiskt fenomen. Arbetet är något som ligger djupt rotat i människornas personlighet och starkt knutet till hennes överlevnad. Arbete för Marcuse är inte i första hand kopplat till produktion, det handlar istället om människans tillägnelse av världen. Arbete är det sätt på vilket människan är i världen. Engdahl skriver i förordet:
Även om alla ekonomiska motiv bortföll så skulle förhållandet mellan människans tillvaro och hennes värld fortfarande ske i form av arbete, för att hon skulle kunna förmedla sig med denna värld som ett aktivt vetande subjekt. Arbetets skeende skulle då endast flytta ut ur den ekonomiska dimensionen. För Marcuse är det således uppfyllandet av "varats överskott över tillvaron" som utgör arbetets yttersta mening: att mätta vår strävan till fullhet, vår önskan att vara till i verkligheten med alla våra möjligheter.Den som gått i en långavarig sysslolös arbetslöshet kan säkert intyga att tankarna som framförs av Marcuse är riktiga. Marcuse menar att det moderna kapitalistiska samhället karakteriseras av att arbete i produktiv mening och den fria form av praxis som är dess motpol, har skiljts åt och i dessa samhällen är det olika klasser som utför de olika arbetena. Därigenom har båda formerna perverterats. Kosiks bok är i många stycken endast en utvidgning av Marcuses text men han finner ändå några punkter att kritisera. Kosik menar precis som Marcuse att arbete är något mer än bara producerande av varor och tjänster men han kritiserar honom för att han inte skiljer mellan arbete och praxis. Kosik säger att man inte får se allt mänskligt görande som arbete. Arbete för Kosik är de sysselsättningar som dikteras av yttre syften som naturnödvändighet eller social plikt. Praxis är enligt Kosik ett mycket vidare begrepp som i sig rymmer formandet av subjektivitetens tillblivelse och känslomässig interaktion mellan subjekten som kamp för erkännande. Praxis blir då den ontologiska mittpunkten för subjektets samröre med den objektiva verkligheten. Det är själva grundförutsättningen för all kunskap om verkligheten. Praxis är själva den existensial som drar upp gränserna för det mänskliga varats sfär, menar Kosik. Han använder praxisbegreppet på liknande sätt som praxisfilosoferna i Jugoslavien och han har även samarbetat periodvis med dem.
Med detta begrepp som utgångspunkt utarbetar Kosik sin teori om mänsklighetens inneboende potential. Det går att skapa det samhälle vi vill om vi bara gör oss medvetna om våra möjligheter och den makt vi besitter. Det moderna produktionssamhället försätter människorna i ett tillstånd av alienation säger Marx, denna alienation tolkar Kosik som: "glömskan om det samhälleliga varat". Han menar att genom glömskan om sin egen roll och dess möjligheter skapas det en känsla av att vara fånge i strukturernas nät. Kosik menar, som alla verkliga dialektiker, att människans samhälleliga vara är oavslutat och öppet för nya existensmöjligheter som succesivt skapas genom historien av erfarenheterna från denna. Utifrån erfarenheterna kan man, om man vill och om man är tillräckligt många, förändra sina samhälleliga förutsättningar och dess karaktär.
Kosik menar att det inte finns någon automatik i civilisationens process, på det sätt som jag uppfattat att Norbert Elias gör. Här befinner jag mig nu på ett gungfly och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Kosik borde i konsekvensens namn ge Hans Peter Duerr rätt, men jag trodde att jag var övertygad om att Elias var den som beskrivit en korrektare bild av utvecklingen. Är detta en motsägelse? Efter en stunds tänkande kommer jag fram till att det inte nödvändigtvis måste vara det. När Kosik säger att det inte finns någon automatik i utvecklingen så övertygar han mig och för att jag ska kunna föra in Elias i denna världsbild så måste jag tolka hans civilisationsteori som en beskrivning av ett historiskt förlopp som styrts av praxis, som i sin tur kan te sig automatiskt och deterministiskt, men det är bara en chimär eftersom utvecklingen går så långsamt och utgår från individernas konkreta livssituation. Duerr som menar att det ligger i människans väsen att hysa skammkänslor inför nakenhet har enligt mig visat prov på en essentialism som jag inte gillar. Jag kan inte hitta något hos Elias som pekar på att förändringarna kommer utifrån, även om han tycker sig se en viss automatik i utvecklingen så blir min slutsats att det inte finns någon motsättning mellan Elias och Kosik. För den som inte gjort sig medveten om eller accepterat praxisbegreppet som en faktisk realitet kan det se ut som om utvecklingen förs fram av en utifrån kommande kraft.
Det är upp till varje individ att själv återskapa och leva sitt liv och att kämpa för att forma det som man själv vill - kan man lite tillspetsat tolka Kosiks teori. Denna tolkning gjorde åtminstone ledarna i Tjeckoslovakien och det var givetvis svårt att smälta för det totalitära kommunistiska partiet som förnekade den unge Marx och tog fasta på senare, mera deterministiska tolkningar. Det var förmodligen den främsta orsaken till att Kosik arresterades och det kan kanske tolkas som ett bevis på sanningen och relevansen i hans tankar. Teorin bär i sig inte på några revolutionära incitament, den propagerar bara för människans inneboende möjligheter att realisera sina drömmar om ett samhälle där allas behov beaktas.
Kosiks projekt består i att med hjälp av Heidegger och Husserl återupptäcka marxismens subjektdimension och ta vara på dess inslumrade kunskaper om den konkreta mänskliga existensen. Han vill visa att den marxska dialektiken är en frihetsfilosofi och en plan för individens utveckling till en autentisk människa. Det är bara i filosofin som verkligheten kan ses som "Konkret totalitet" och därigenom fatta människans förmåga att överskrida strukturernas gränser. Den situation som Kosiks samtid befann sig i menade han omöjliggjorde en rationell förståelse av människans subjektivitet i historien. Kosik ville erövra verkligheten åt förnuftet. Han menar att revolutionens och filosofins skärningspunkt är människans upptäckt av sig själv som verklighetsformande subjekt. Kosik, liksom Marx och Hegel, propagerar för människans insikt om sin egen förmåga till självmedvetande och dess möjlighet att göra henne till en historiskt fri varelse som kan skapa och omskapa historien.
Kosiks egen utopi om det ultimata samhället är en urbant präglad tillvaro som hämtar influenser från många skiftande kulturer, epoker och samhällsklasser. Här skulle jag vilja anknyta till tankar som förts fram under kursen och utse Kosik till en utmärkt företrädare för den den människotyp som Claude Levi- Strauss kallar bricolören. Kosik skulle då enligt Levi- Strauss vara en företrädare för det mindre utvecklade primitiva samhället. Men eftersom Levi- Strauss är en representant för den tradition som talar om subjektets död och eftersom jag ser honom som en kuriös tänkare som har få positiva saker att tillföra min världsbild, så uppfattar jag endast detta som en kul kommentar. Det kan också fungera som en varning för att allt för mycket fjärma sig från de mänskliga individerna som subjekt. Om samhällsteoretiker i allt för hög grad internaliserar liknande dessa tankar och utgångspunkter, då tror jag att det finns en stor fara för att man underblåser bildandet av samhällen som kusligt mycket liknar det tyska mellankrigssamhälle som kunde frammana strategier och en kultur som i slutändan kunde rättfärdiga sådana handlings och besluts hierarkier som enligt Zygmunt Bauman ledde till förintelsen av sex milioner judar (Bauman 1989). Det är kanske att hårdra det men jag tror att om man börjar bortse från människorna som lever i samhället så har man åtmistone tagit det första steget i den riktningen.
Kosik hyllar det moderna livet och dess rörlighet som gör det möjligt att leva i många skiftande världar samtidigt. Kosik talar inte som Simmel om att livet i ett modernt samhälle skulle ge upphov till avtrubbade sinnen, jag uppfattar hos honom snarare en motsatt tanke om att livet i en hektisk föränderlig stad, där man ständigt har ett rikt och varierat utbud skulle verka livgivande och i sin tur utveckla och stimulera individerna där. När Simmel talar om att penningekonomin hotar det subjektiva livet då tangerar han skrämmande dagens utveckling. Kosik i sin tur betonar den urbana kulturens möjligheter att tillgodogöra sig saker från en lång rad skiftande världar samtidigt. Detta Kosikska ideal beskriver en spänningsfylld tillvaro som är dynamiskt fullödig och som verkar stimulerande på subjekten som uppbär den. Om denna inneboende möjlighet i fler sammanhang fördes fram då är chanserna större att man skulle få ett mer komplett samhälle som i högre grad stämmer överens med en en högre andel av dess inneboende befolknings behov och förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar