Sitter på ett Starbuckcafe mitt i centrala Philadelphia. Vilar ut efter morgonens långpromenad. Tycker om att upptäcka nya städer per fot. Vill ta in även stadens atmosfär, och det går ju inte om man åker buss eller tunnelbana mallan sevärdheterna. Och vem bestämmer vad som är en sevärdhet? För mig är även det triviala en sevärdhet. Missären och människorna som inte riktigt får plats, vilket det finns många av här.
I Philadeöphia har jag sett fler riktigt fattiga än någonsin tidigare. Efter att jag sprungit upp för de så kallade Rockytrapporna (Philadelphia Museum of Art) ville jag ta mig över till universitetsområdet på andra sidan Schuylkill River, och då irrade jag bort mig ordentligt. Hamnade i ett verkligt slumområde. Riktg missär! Bara några gator från universitetens skinande fasader. Har inte vant mig vid det. Hopplösheten, den totala uppgivenheten.
Här blir det uppenbart att jag tillhör överklassen. Att jag som tycker att jag bara är en helt vanlig kille med en medioker lön och långt ifrån ekonomiskt oberoende, faktiskt är väldigt privilegierad. Viktigt att aldrig glömma det. Men svårt att inse, när man inte får det upptryckt i näsan. Och det får man här. Oj, oj, oj!
Förra året var jag i New York och i Boston, men där var det inte som här. Visst såg jag fattigdom och missär i New York, men inte på långa vägar som här! Och i Boston var det som hemma, i princip. Som sagt nyttigt. Vill inte vänja mig vid det bara! För jag vill ha ett annat samhälle.
Samtidigt som jag är kritisk till att man låter det gå så långt som man låter det i USA, är jag kluven. Majoriteten verkar vilja ha drömmen om gränslös välgång, även om priset för det är högt. USA drivs så tydligt av en ide. En tanke om att alla skall kunna lyckas. Inget fel med det, men hur ska man se på dem som inte lyckas? Och de är många,
Dynamiken här är stor, och det är tilltalande. Jag måste erkänna att jag kommit att gilla Amerika. Jag känner för deras dröm, även om jag är kritisk till dess konsekvenser. Men jag är ju också lite av en drömmare. Och jag lyssnar hellre till den sträng som brast, än att aldrig stränga min lyra. Amerikanarna, många i alla fall är naiva. Men vilken vänlighet och vilket tillmötesgående klimat. Mitt i slummen passerade jag ett vägarbete, och en av jobbarna ropade på mig. Trodde jag hade gått där jag inte fick, men han ville bara påpeka att mitt skosnöre hade gått upp. Man känner sig välkommen och omhändertagen.
Som sagt jag är kluven! Men jag gillar Amerika. Det är lite bedagat, och klasskillnaderna är enorma, kontrasterna rörande alla aspekter är påtagliga. Ändå, här finns en tro på det goda livet. Det är charmigt! En stormakt i förfall, som tycker om och är stolta över det man har.
Så likt, och ändå så främmande!
I'l be back!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar