Läser artiklarna i DN, om mannen: En vinnare eller en förlorare? Andres Lokko berättar om hur hans engelska manliga vänner skiljer sig från hans svenska. Och Kjell-Olof Feldt talar om att man måste anstränga sig, som man, om man vill behålla sina vänner.
Märkligt vad sommarens nyhetstorka lockar fram. Mellan raderna finns här samma gamla vanliga dyrkan av män och manlighet, även om det uppenbart är tänkt att vara ett slags ifrågasättande eller i alla fall en kritisk granskning av mannen och manligheten.
Jag ser här samma problematiska tendens som finns inom delar av manlighetsforskningen. Man skriver om män, som könsvarelser, men man gör det på bekostnad av kvinnorna och kvinnligheten. Förr i tiden var det okej att behandla mannen som norm för mänskligheten, och då var det få som opponerade sig mot avsaknaden och osynliggörandet av kvinnorna. Sedan kom feminismen, och ifrågasättandet av mannen som norm. Man började tala om genus istället, det sociala könet. Och det öppnade upp fältet för mansforskning, där man kan skriva uteslutande om män, om man bara gör det i termer av genus. Samma osynliggörande dock.
Män är och förblir normen. Och den bör ifrågasättas! Den borde man skriva om. Män är människor på precis samma sätt som kvinnor och män har samma behov. Att särbehandla män och mäns vänskap, som man gör i artikelserien, det är precis samma sak som att uppvärdera män och manlighet. Och det tar inte jämställdhetsarbetet ett enda steg framåt. Det gör inte det, tvärt om!
Fast det arbetet och den mödan får anstå till hösten. Nu har jag semester. Kunde bara inte låta bli. Nu återvänder jag till skönlitteraturen och till träningen. Igår promenerade vi från Lerum till Guldheden i Göteborg, en vandring på närmare 25 kilometer. Idag cyklar vi tillbaka. Vi tar det lugnt. Stannar på fina platser och läser. Just nu är jag mitt inne i Paul Austers senaste, Sunset Park. Den är bra.
Liksom livet i största allmänhet, är det bra och skönt att vara bara ledig. Utan krav. Behövde det. Njuter. Men det bubblar också inombords, av uppgifter att ta tag i. Som problemet med jämställdheten i samhället, till exempel. Återkommer till det, sen. I augusti.
En fin sommar önskar jag alla!
1 kommentar:
Sommarhej och kort om min reflektion som jag fick när jag började läsa detta. Jag "sporadtittade" (fixade med annat och gick till TV emellanåt) på Die Hard som gick på TV igår och jag skrattade gott åt slutscenen samtidigt som jag så klart kände mig lite irriterad. För det är så, har jag lärt mig, att jag behöver hitta ett känslomässigt sätt att förhålla mig till det som jag uppmärksammar, skrattet kan många gånger vara ett bra (identitets?)försvar i synnerhet hemma i soffan. Hur som helst, det är när han, hjälten, (kan inte komma på vad han heter fast jag vet) kommer ut och träffar den här polisen som han haft kontakt med hela tiden i skyskrapan (det var Die Hard med skyskrapan) och det blir en alldeles rörande stund mellan dessa två män, ord överflödiga, och frun står med beundrande och förundrande blick bredvid och tittar på de båda männen som har något alldeles speciellt och sedan kommer pricken över i för då kommer en "bov", som mot alla odds överlevt, ut från skyskrapan med sitt vapen och då skjuter polisen, med det alldeles speciella bandet till hjälten, boven och banden mellan den flinskallige hjälten och polismannen stärks ytterligare! Visserligen en ganska gammal film som fångar bilden av mäns alldeles speciella vänskap men myten lever, uppenbarligen, ännu... Ett uppmuntrande "Kämpa på (!) alla som vill fortsätta uppmärksamma och har viljan att förändra. Det borde gå!" Önskar dig en fin sommar också Eddy, njut av tillvaron och skönlitteraturen! Hälsningar Marie B (Bruce Willis heter hjälten ju, Googlade)
Skicka en kommentar