Ska egentligen göra annat, men tröttheten kommer över mig. Ett långt och slitsamt akademiskt är är snart till ända. En vecka kvar, på konferens i USA. WACE i Philadelphia. Det får mig att tänka tillbaka på hur det var den där dagen, för snart 20 år sedan, då jag för första gången satte min fot på Universitetet. Aldrig att jag ens kunnat drömma om att jag en dag skulle kunna åka till USA och tala på en konferens.
Minns den dagens som det var igår ...
En av de sista dagarna i augusti kunde jag på skakiga ben ta mig upp för trappan och passera tröskeln till Sveahuset, på Västra hamngatan. Nervöst hade jag några dagar innan rekognoserat området och drömt om hur det såg ut där inne i det stora vita gamla bankpalatset. Jag hade tittat in genom den tunga gallerdörren, men inte vågat mig in. Det kändes högtidligt. Hur skulle det bli? Vad skulle vi få lära oss? Skulle det vara mycket att läsa? Kommer jag att klara av det?
När den stora dagen kom såg jag till att vara på plats i god tid. Tre kvart innan utsatt tid. Omtumlad och gripen av stundens allvar irrade jag runt en bra stund och försökte komma underfund med huset, först nere i ljusgården på bottenplanet och sedan där uppe, på andra våningen. Etnologen låg på plan två och efter en stunds letande hittade jag äntligen sal F2. Akademisk kvart hade jag ingen aning om vad det var, eller ens att det fanns något som hette så. Först av alla tog jag därför plats ganska långt bak i den stora salen och jag hann fundera med än en gång på om jag verkligen kommit rätt. Jag var ju ensam och ingen rörde sig i korridorerna.
Efterhand, sakta, sakta så fylldes rummet. Först kom det andra uppenbart osäkra och försiktiga studenter som spred ut sig på stolarna som var uppställda i rader. De som kom lite senare var mer självsäkra och strax innan den akademiska kvarten kom ett högljutt gäng insläntrande och satte sig tillsammans på raderna längst fram. Säkert har de redan läst andra kurser på universitetet, tänkte jag beundrande samtidigt som jag sjönk ihop på min stol och placerade mig själv absolut längst ner i hierarkin. Rollen som tillbedjande undersåte vid hovet behärskade jag till fulländning. Ensam, utlämnad, sårbar och utan en aning om vad som skulle hända satt jag där och väntade medan lokalen fylldes på med studenter. Platsgarantin gjorde att vi tillslut var över femtio personer i rummet.
Jag kände mig mer utanför än någon gång innan och det faktum att jag i princip kom direkt från en sommar i bageriet gjorde inte saken bättre. Den mödosamt upparbetade känslan av relativ trygghet, som jag faktiskt kände på Komvux var som bortblåst. Att jobba ihop lite extra pengar under sommaren, som verkade vara en god idé där under den sista terminen på Komvux, framstod nu som ett gigantiskt misstag.
En dag på vårkanten hade jag fått en ingivelse när jag promenerade på Avenyn. Vid Valand svängde jag in på Teatergatan och gick in genom garaget, på Petterssons baksida, upp till bagerilokalen. Där var det som om tiden stått stilla. Alla var där utom Mia, som var ledig. Det hade blivit som jag trodde, och jag tänkte på hur glad jag var över att ha slutat. Men när jag fick frågan om jag ville jobba extra på onsdagarna då hon var ledig, tänkte jag tyst för mig själv aldrig någonsin, men sa högt: ”Ja, vad kul”, med eftertryck. Att slå sig fri från sitt ursprung gör man inte så lätt, uppenbarligen. Varannan helg jobbade jag sedan dess extra i bageriet, och nästan hela sommarlovet.
Varför försökte jag inte ens få ett annat jobb, tänkte jag där jag satt ihopkrupen på min stol. Så liten är det få gånger jag känt mig. Alla, precis alla, tänkte jag, märker naturligtvis att jag är nybörjare på universitetet. Vördnaden och förväntningarna på den institution jag hade sökt mig till var inte stora, de var gigantiska.
Redan på komvux placerade jag mig allt som oftast i underläge gentemot kurskamraterna, som denna vända i skolan faktiskt var kamrater, på riktigt. Men av skam över bagaridentiteten och av missnöje med vad jag uppnått hittills yppade jag aldrig för någon på skolan något om mitt privatliv. Utan att tänka på det, som den mest självklara sak i världen, så undvek jag smidigt alla personliga ämnen. På det sättet slapp jag konfronteras med min historia och minnena från grundskolan, som aktualiserades av miljön. Men baksidan av det blev lögnerna som växte till en alternativ värld, vilket gav upphov till ännu sämre självkänsla. För tänk om jag skulle träffa någon av dem på stan, med Tina. Då skulle det uppdagas att jag levde att annat liv än vad jag gav sken av. Ingen av studiekamraterna visste därför något om mig, förutom att jag bodde i Kortedala och att jag tidigare jobbat som bagare. Tina och vårt liv, mina gamla vänner och allt annat som inte rörde skolan blev min väl förborgade hemlighet.
Av feghet spelade jag ett falskspel och utgav mig för att vara någon annan. Men det var mitt sätt att hantera osäkerheten och känslorna av underlägsenhet. Det är en drömvärld tänkte jag och snart vaknar jag. Detta är inte min värld och min bluff kommer att avslöjas och då försvinner jag hur som helst, bäst då att njuta av tillvaron medan tid är. För mig var dock Tina den enda kvinna jag ville vara tillsammans med. Samvaron med studiekamraterna blev mer till enstaka platonska ögonblick av lycka på något fik efter lektionerna. Visst påverkades jag känslomässigt av sådan närhet och det gjorde lika ont varje gång jag kände mig tvungen att lämna sällskapet med något uppdiktat skäl, av ren självbevarelsedrift. De ständigt återkommande situationerna tog sin tribut. Gång på gång, på gång trasslade jag in mig allt djupare i min uppdiktade låtsasvärld. Hur gärna jag än ville så kunde jag inte förmå mig att inleda samtal med en okänd kurskamrat genom att, som det kändes, avslöja något om mitt privatliv. Ställt i relation till min vördnad för skolan kändes allt, precis allt som jag förknippade med mitt gamla liv som outsägligt torftigt och därför fortsatte hjulet av vita lögner att snurra, i akt och mening att hålla isär de båda världarna.
Känslan av att jag inte var något värd och att skulle vara glad om jag fick vara med, som jag bar på sedan högstadiet, gjorde att jag inte kunde hantera situationen jag ställdes inför på komvux. På komvux kunde jag emellertid trots allt hjälpligt hantera detta. Men på universitetet, där högaktningen antog monumentala proportioner, blev det riktigt jobbigt även om jag lovade mig själv dyrt och heligt, att kommer jag bara in på universitetet då ska jag ta chansen att börja om. Kommer jag bara in där ska jag vara ärlig och öppen med vem jag är. Då ska det bli slut med alla lögner och talande tystnader. Då ska jag bli sann mot mig själv och påbörja arbetet med att bli en hel människa. Men så tackade jag än en gång jag till arbete i bageriet, och föll därmed handlöst ner och tillbaka till den patetiska man som hatade sig själv. De steg jag mödosamt snurrat uppåt i tillvarons spiral förlorades på några veckor i sällskap med människorna vars motto var att ”ska vi jobba eller snacka”, och vars självklara svar på frågan var jobba. Snacka fick jag göra på fritiden. Men när jag kom ut i solen och bländad mötte världen, som senast jag var ute i det fria var försänkt i sommarnattens magiska mörker, då var jag allt för trött för att göra något annat än att sätta min på balkongen och längta till hösten.
Hur det skulle bli längre fram hade jag naturligtvis ingen aning om när jag satt där i F2:an, första dagen, på etnologiintroduktionen, hösten 1991. När vi suttit och väntat en stund kom en kvinna in och presenterade sig som doktorand och lärare på institutionen. Hon var uppenbart nervös när hon berättade att det var hon som skulle ansvara för den första delkursen på två poäng i etnologi som var ett slags översiktskurs. Efter att hon klarat av de praktiska sakerna som schema och skrivit upp sitt telefonnummer på tavlan så sa hon det jag befarat. Hon ville att vi, en och en, skulle ställa oss upp och berätta vårt namn och något kort om vår bakgrund och varför vi sökt oss till etnologiämnet, och om vi läst innan, också vad vi läst. Jag kände mig, där och då, som en bagare på ett sätt som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Apart var ett ord jag inte använde då, om jag ens visste vad det betydde, men det var precis så som jag kände mig.
Redan när den första personen längst fram började berätta om sig själv gick pulsen upp på max och jag började svettas under armarna och i handflatorna. Jag minns bara fragment av presentationerna och att jag var oerhört imponerad av de andras förkunskaper. Vad fan skulle jag säga, inför så mycket folk? Tänk om jag svimmar. Tänk om det bara blir svart och jag inte får fram ett ord. Tänk om alla skrattar. Detta är inte min värld. Vad gör jag här, for det runt i huvudet på mig. En efter en avverkade studenterna under tiden sin studiehistoria och i takt med deras berättande gled jag sakta ihop tills jag bara var en liten våt fläck på golvet.
Ord som B- och C-uppsatser uppfattade jag, även om jag inte visste vad det var. Men det lät enormt stort och totalt oöverkomligt. Det talades om andra ämnen som jag inte kände igen. Ett helt nytt universum öppnade sig för mig och jag fick svindel av dess storlek. Konstvetenskap, historia, vetenskapsteori och filosofi. Är jag den enda som inte läst tidigare, tänkte jag förtvivlat?
Plötsligt var det bara några få kvar innan det skulle bli min tur. Pulsen bankade innanför tröjan. Munnen var knastertorr. Vad skulle jag säga? Killen bredvid mig var från Dalarna. Hade gått på folkhögskola och var engagerad i politiken, ”på vänsterkanten”, sa han och jag tänkte för några ögonblick på uppväxten i Förortsidyllen och allas avsky för kommunister. För några sekunder förflyttades jag tillbaka till mitt barndomsland där det fanns kompisar som var förbjudna att titta på Ville, Valle och Viktor, för dess politiska budskap. Hur fan hamnade jag här!? Han var vältalig och van att tala inför grupp, det var uppenbart. Men alldeles för fort tystnade han och satte sig ner.
Alla femtio ansiktena riktades mot mig. Det blev tyst. Jag kände paniken växa inom mig och var säker på att alla såg hur det bultade i bröstet. I huvudet var det tomt och jag sökte förtvivlat efter orden, som var puts väck. Tiden gick. Alla väntade på att jag skulle ta till orda. Jag skulle tala inför universitetsstudenter. Skräckslagen, och med en känsla av att jag inte hade något att förlora, tog jag så ett djupt andetag och reste mig upp. Jag fick svindel och mådde illa. Hjärtat dunkade innanför tröjan. Varifrån orden som kom ur min mun hämtades har jag ingen aning om. Men jag sa något i stil med följande: ”Ja … Jag heter Larry och kommer från komvux. Har läst in grundskolebetygen där”, sa jag ut i den gravlika tystnaden. ”Innan det jobbade jag som bagare i fem år”, la jag till i ett fåfängt försök att göra någon form av intryck. Någon typ av reaktion tänkte jag mig att det skulle bli. Folk brukar reagera positivt och intresserat när jag presenterade mig som bagare. Men där och då var det ingen som rörde en mig, tyckte jag åtminstone där jag stod fullkomligt utlämnad. Svetten började tränga fram. Hettan i ansiktet var enorm. Paniken var nära. ”Etnologi … det verkade intressant. Därför sökte jag hit”, fortsatte jag mer eller mindre på tomgång. ”Tack”, sa hon där framme, och riktade blicken mot näste man. ”När ska kulturvetarna komma? Hittills har vi ju bara haft en här framme. Det brukar alltid vara några till”.
Vad hade jag väntat mig? Stående ovationer och applåder. Ååå, en arbetare, så exotiskt, spännande och intressant, berätta mera. Eller kanske, dig ska vi ta hand om och hjälpa så du finner dig tillrätta på bästa sätt. Jag har ingen aning om vilka förutfattade meningar och tankar jag hade om hur det skulle vara att börja på universitetet. Men så mycket vet jag att även om första mötet bjöd på besvikelse, så var vördnaden orubbat monumental. Fast reaktionen på min presentation gjorde naturligtvis att jag direkt sjönk rakt ner till botten av den brunn jag med möda kravlat mig upp till kanten på, och där förblev det, länge, länge. Fan vet om jag till denna dag riktigt hämtat mig från det uppvaknandet?
Det tog också, kan jag konstatera idag, oändligt lång tid att inse att människorna som läste och arbetade på universitetet inte på något sätt var finare, annorlunda eller bättre än de människor jag redan kände och umgicks med till vardags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar