På 1950-talet arrangerades en rad kontroversiella, men högintressanta socialpsykologiska experiment. Tänker på studen där en grupp studenter delades in i två grupper, en blev fångvaktare, den andra fångar. Experimentet fick avbrytas i förtid. Fångarna och fångvaktarna gick in så i sina roller att det hela urartade. Forskningsledaren och alla andra chockades av hur snabbt det gick för deltagarna att annamma den nya rollen.
Inom framförallt psykvården talar man om institutionalisering. Den mer eller mindre omedvetna anpassningen till det sammanhang man placeras i. Lite så känns det här. Efter fyra dagar börjar jag lära mig rutinerna. Vet vad som är normalt och vad som är extraordinärt. När det är mat och när medicin ges. Ser på minen och utrustningen när sköterskorna närmar sig, om det är blodtryck, blodprov eller piller som ska tas, kanyler som ska spolas, eller om någon elektrod har lossnat. Just nu väntar jag på läkaren som går ronden. Verkar som det kan bli kranskärlsröntgen, men ingen vet. Det är förberett för det, men här händer mycket och besked ändras hela tider. Nya patienter kommer i en strid ström, andra åker hem.
Lätt att vänja sig vid att bli omhändertagen. Det går snabbt att annamma rollen som patient, att sluta göra det man brukar bara för att någon annan gör det åt en. Försöker att inte hamna där. Kämpar mot minsta motståndets lag som säger att jag ska ge upp och låta mig omhändertas. Men jag känner mig inte sjuk. Vill inte släppa taget om basala rutiner. Fast det är svårt. Svårt att kämpa mot strukturen, svårt att upprätthålla vanan.
För mig blir detta ett tecken på rimligheten i två kulturvetenskapliga antaganden. För det första: männika blir man i och genom de sammanhang man ingår i. Kroppen och jaget är inga autonoma enheter de utgör delar i större system. kroppen och dess egen vilja väger lätt när den ställs mot alla de krafter som sammantaget utgör helheten. Att inte vilja bli institutionaliserad är med andra ord lätt att säga men svårt att upprätthålla. Även om jag har egna kläder, rakar mig och försöker göra det jag brukar är det oundvikligt att falla in i tillståndet av hjälplöst vårdad. Sammanhanget som helhet ger upphov till den effekten.
För det andra: det normala och vanliga, det kräver energi för att fortsätta vara vanligt och normalt, när sammanhanget ändras. Att låta alla vara som det brukar, det blir uppenbart här, kräver minst lika mycket kraft och energi som att bryta tillvarons rutiner. Även om det inte känns så till vardags så är det så. Det är bara att acceptera! För mig, och för alla andra. Nu och alltid.
Hoppas på ultraljudsundersökning nu, och sen kranskärlsröntgen.
2 kommentarer:
Hej Eddy, förstår att du just nu har det tuffare än många andra. Just att inte veta, att inte vara säker, att inte ha "koll på läget" är många gånger frustrerande. Läste din blogg från tisdagen och vill ge dig ett råd: du kan inte bearbeta eller rent utav "dölja" saker som tynger genom att arbeta ännu mer, det håller inte, som du säkert är väl medveten om idag. I skrivande stund förbereder jag presentationen av metodseminariet, jag saknar att du inte kan närvara som planerat, men vem kan egentligen planera någonting? Hoppas snart att få se dig åter! Tills dess får du hadet så bra som det nu kan vara i den siuation du nu är. Kollar in i din blogg senare idag. Kram Peter Kadergran
Tack Peter, för omtanken och för goda råd. Tycker också det var tråkigt att jag inte kunde vara med er. Men jag bär med mig minnena från det sista seminariet på kursen. Det var ett av de bästa hittills, och det lovar gott inför era fortsatta studier. Vi ses ju snart igen också, på nästa delkurs.
Att leva och arbeta på det sätt jag gjort under det sista halvåret, det är inte hållbart. Det har jag verkligen lärt mig och den insikten bär jag med mig. Ingen som helst tvekan om det. Men att tänka och skriva, det är inte jobb för mig. Tvärt om är skänker det ro och är vilsamt. Och det handlar inte om att dölja, utan om att synliggöra och att dela med sig av viktiga insikter.
Lycka till i fortsättningen Peter!
Skicka en kommentar