Tågets försening beror på sent tågmöte. Det är trångt idag på pendeltåget, vilket beror på vagnsbrist. Signalfel. Och så vidare. Vi hör dem överallt, de så kallade förklaringarna till varför infrastrukturen haltar. Det är lätt att resignerat ge upp och acceptera pseudoförklaringarna, men om vi kollektivt låter SJ och andra aktörer komma undan, utan att tala om de verkliga orsakerna till förseningar, inställda tåg och annat strul är vi illa ute.
Vi måste bli bättre på att lära oss se samband. Graden av kritiskt tänkande måste öka i samhället. Det är vad Kulturvetenskap ytterst handlar om. Att dra ut, undersöka och kritiskt granska, samband. De senaste årens tågkaos beror inte på det vi (i bästa fall) får höra i högtalarna. Orsaken är inte vagnsbrist eller sent tågmöte. Orsaken till förseningarna och kaoset är att marknadens aktörer inte har några marginaler. Skälet till trängseln är att man prioriterar annat än godtagbara marginaler. Och det kan man göra så länge allmänheten resignerat nöjer sig att knyta näven i fickan och utbyta menande blickar med sina olycksbröder.
Dags att sätta ner foten! Demonstrera tror jag inte är rätta vägen. Det är liksom pseudoförklaringarna ett övergående irritationsmoment som snabbt glöms bort. Nej, vad som krävs är ökad kollektiv förmåga till kritiskt tänkande. Fler måste visa, mycket oftare, att vi ser och förstår samband. Fler måste oftare visa, i ord och handling, att man inte accepterar något annat än förklaringar som verkligen förklarar sambanden som lett fram till problemen.
Detta gäller inte bara infrastrukturfrågor, det gäller allt. Jag ser lite för ofta för att det ska kännas bra, tecken på resignation i samhället. Orka! Det ordet fångar ganska väl vad många med mig ser, överallt.
Dagens samhälle är komplext och vissa system är så pass vittförgrenade att det inte går att skaffa sig överblick. Men samband kan man lära sig se. Att lyfta blicken är inte svårt. Att inte nöja sig med en pseudoförklaring, det kan alla praktisera i vardagen.
Vi får det samhälle vi förtjänar! Det är det hårda och brutala faktum som vi som kollektiv måste ta in. Kollektivets samlade vilja, den bestämmer i alla lägen. Ingen kan stoppa den. På gott och ont, för det är den som tagit oss dit vi är idag. Den har inte orsakat tågkaoset, men det har accepterat det. Dags att ändra på det, eller?
Andra samband värda att uppmärksamma är att söka sig, från fredagskvällens upplevelse av godissug, bakåt längs kedjan som ger oss tillfredsställelse. Och den sträcker sig mycket längre bakåt än till affären. Det kollektiva suget efter godis går enligt en notis i dagens tidning att härleda till klimatet.
Se sambanden! Tänk kritiskt! Det är de enda långsiktigt hållbara slagorden. Allt för länge har allt för många bara brytt sig om de enkla sambanden, dem som påverkar en själv. Det är dags att höja blicken! Dags att kritiskt granska hela den kedja som leder från Happy meal, ända ut till dess yttersta konsekvenser.
Orsaken till förseningen är ytterst att vi på SJ prioriterar höga bonusar till våra chefer. Blir vi bara tillräckligt många som kräver inblick och som orkar se samband och ställa kritiska frågor, då kan det mycket väl låta så i högtalarna i framtiden.
Det som oroar mig mest är att jag egentligen bara ser tecken på motsatsen. Tecken på resignation, på apati och sökandet efter enkla lösningar, ökar. Orka bry sig, det verkar vara känslan som sprider sig. Tyvärr!
Det finns emellertid inga enkla lösningar. Men det är, som jag påpekat tidigare, heller inte svårt. Det tar bara lite tid och kostar en del möda. Jobbigt? Ja, det är möjligt att det är. Men ju längre man väntar desto jobbigare blir det den dag problemen blir uppenbara.
Allt levande, allt på hela jorden är sammankopplat. Alla är ömsesidigt beroende av varandra. Mitt sug efter godis. Min önskan om en ny mobiltelefon. Längtan efter sol och värme. Lite lyx i tillvaron. Allt får återverkningar, på gott och på ont.
Se sambanden! Kräv förklaringar! Var kritisk! Orka!
5 kommentarer:
Orka! Var precis vad jag behövde höra idag. Är alla lite trötta så här i mars eller är det bara jag? Efter långa vintermånader har äntligen den första vårmånaden kommit till oss och allt det där nya som hör våren till hägrar. Snart, snart kommer den stora förändringen till oss, den som gör liv på nytt. Tanken på den gör att jag orkar trots att jag blir lite trött när jag tänker på de reaktioner som jämställdhetsfrågor kan väcka. Skickade igår ett mail där jag, i mina ögon respektfullt, påtalade att en ungdomsklubb hade en hemsida som i dagsläget signalerade killarna som norm. Mottogs i det stora hela på ett positivt sätt men kunde inte låta bli att känna ett sting av trötthet över vissa skrivna reaktioner och tanken på att jag säkert kommer få en massa gliringar fram över. Japp, där kom precis en på mailet, med skämtsam ton. Men jag orkar ändå för jag vet att jag inte är ensam. Hoppas alla andra också orkar! Orka!
Hej Eddy!
Jag håller med att vi måste se det ur ett större perspektiv. Dock motsäger inte i din text det. Jag vill jag ändå bara förtydliga detta för mig själv.
Tågen blir försenade pga av de snäva tidstabellerna, men detta sker pga av ett tidsbundet arbetsliv och samhällsliv. Där vi alla ingår och de som inte anpassar sig efter detta anses som lata. Vilket gör att normen har blivit att människor ska vara tid och skynda sig. Om det blir något fel så ska tekniker lösa detta genom snabbare tåg samt att fler tåg ska sättas in.
Det jag mest invänder mig emot är de effektiviseringar som görs av ekonomer, men man räknar aldrig på att tid och vägar inte bara är linjära samt allt går inte från punkt a till b. Vädret exempelvis kan ställa till det för dessa snäva tidsplaneringar. Och det människor måste förstå är att detta ligger inte hos den enskilde individen, utan istället blir det de kollektiva handlingarna som leder till detta.
Därför måste jag som människa förstå att mina dagliga handlingar påverkas ihop med andra, vilket får konsekvenser. Börjar ifrågasätta det som anses som normalt, får vi heller ingen förändring som kan leda till något bättre, kanske.
Det finns dock indikationer som kan påvisa vad detta beror på eventuellt. De indikationer jag tänker på här är både förseningarna, men även de som kallas lata människor.
Därför kan människan förstå mycket av det som görs om vi börjar tänka att fel inte alltid är "fel" utan att det blivit fel pga gällande normer och kollektiva handlingar.
Kanske en liten förenkling, men ändå ett sätt att tänka runt sådana här händelser. För börjar människan bygga upp system där vi tror att allt ska fungera felfritt, då blir det riktigt farligt. Och detta bara pga av att detta kan bevisas genom siffror.
Därför tycker jag vi människor ska ha med i beräkningen att allt kan man inte räkna ut. Hur mycket vi människor än vill tro på det.
Marie & Johan! Tillsammans blir vi starka, och håller man bara ut. Hittar man bara ett sätt att fortsätta påpeka och jobba för det man tror på, då är man på väg i rätt riktning. Sedan måste man så klart acceptera att en indvid inte ensam kan förändra, men alla kan göra skillnad. Det är enkelt, men svårt. Fast inte så svårt som man tror. Tålamod, och lite kreativitet och så tid så klart. Keep up the good work!
Samband ja....Har just själv konsaterat att den tomhet jag känner måste hela tiden fyllas på. Men med vad....känner efter och kan inte riktigt svara på vad det är mat kanske....nej.....en ny mobil...nej....kläder....nej....möbler....nej.....träna det är bra....nej fortfarande tomt.Har provat allt på vägen fram till insikten att INGET hjälper. Att känna sig viktig...det är viktig och plötsligt är man på högskolan och fyller på sitt mandat att tala. Det ät viktigt att man har något viktigt att säga också om man ska bli lyssnad på. Kulturvetenskap...mums. Så kommer sambanden den lilla i det stora....dåtid och samtid. Min tomhet....någon annans lycka. Fylla på och låta karusella snurra vidare. bra nu är jag viktig! Men ändå liksom ekar det i själen. Vet nu och känner vänner, likasinnade och och möten med andra människor - när öar blir till kontinenter - då är det bra!!
Tack Eddy, dags att skratta mycket och låta rynkorna synas!
Tack Anonym, för poetiska och insiktsfulla kommentarer! Och just utsläppt från sjukhuset är det lätt att både skratta och känna tacksamhet över möten med människor, här likväl som i den fysiska världen. Till och med rynkor går att känna glädje över.
Skicka en kommentar