Det framgår på andra ställen på denna blogg att jag gillar den tanken, och sådana filosofter och tänkare som utgår från den. En filosof som jag tänkt läsa, men inte riktigt hittat motivation att ge mig i kast med ännu är Alfred North Whitehead. Han är också inne på samma spår. I en text om holoner på nätet, författad av den svenske litteraturvetaren Erland Lagerroth, står följande:
"Prehension" (från latinets "prehendere", gripa, fatta tag i) hör samman med "apprehension", begripa. Genom att kasta förleden har Whitehead fått ett mer allmänt, mindre krävande begrepp, en operation som också kan göras i svenskan: av "begripa" får man "gripa". Och därvid kan man tänka på atomernas förmåga att "haka i" varandra, när de bildar molekyler. Atomer är alltså inte fullständigt passiva, utan också de har en viss "agency", en viss inre förmåga att skapa "kemisk bindning"3 - en aktivitet som kemisterna har svårt att förklara. Och denna förmåga stegras med den fortgående utvecklingen till vakenhet, medvetande, självmedvetande.Holoner är emergenta helheter. Holoner är liksom människa, verb. I ständig rörelse, processer under tillblivelse. Vad det handlar om är enheter som läggs till enheter, det + det + det, i oändlighet. Samhällen byggs av människor. Och människor byggs av celler, av teknologier av språk och av utbyte av erfarenheter. Helheterna är alltid större än summan av delarna.
Det är lätt att förstå att man inte vill tillerkänna celler, molekyler och atomer vare sig själ, känslor eller medvetanden, som det brukar vara tal om i olika slag av panpsykism. Och Wilber delar denna olust. Han vill karakterisera sig själv, inte som panpsykist. utan som pan-interiorist (länk). Orden "själ", "känsla", "medvetande" är ju, liksom hela vårt språk, myntade på dem som skapat och använder språket, alltså människor. Här som annars har människan varit alltings mått. Men de orden kan inte vara adekvata för molekyler och atomer. Just därför är det så viktigt att finna ett ord, som skulle kunna användas om dem och som betecknade något slags inre förmåga eller kraft men av annan och svagare art. "Prehension".
Individuella holoner är alltså "sammansatta individer". Det är lätt att se att detta inte bara gäller för organismer utan också för celler, molekyler och atomer, ja även för kvarkar, om de är uppbyggda av strängar. Fysiken har ju alltid sökt efter den yttersta beståndsdelen men alltid funnit att också den varit sammansatt. Och det är där hemligheten ligger. När två holoner förenas till en större, sammansatt enhet, får denna egenskaper som är mer än summan av de ingående holonernas egenskaper (hur skulle man f ö kunna addera två egenskaper, två kvaliteter?).
När jag går på bio och ser en film förkroppsligas minnen, och dessa adderas till den helhet jag utgörs av. På detta sätt är människoblivandet ett ständigt blivande, för varje dag adderas nya minnen till helheten. Nya erfarenheter läggs till gamla, med ökad komplexitet som följd. Det är så jag ser på människan och på kultur, som komplexa helheter, under ständig tillblivelse. Men det är inte något jag skulle hävda är sant, det är ett verktyg att tänka med hjälp av. Varken mer eller mindre. Och som alla andra verktyg har det sina för- och nackdelar. Finns ingen anledning att förneka det.
Det förhållningssätt som jag valt till de verktyg jag använder i min forskning och som jag presenterar här, det är hämtat från tänkare som Nietzsche, Foucault och Deleuze. Det som jag finner mest befriande med deras arbeten är deras bejakande av rörelse även i det egna tänkandet. Deras fokus på det som fungerar. Alla tre anser att det inte finns någon mening i att kritisera, att förgöra och påpeka fel. Det finns alltså ingen enda, rätt tolkning av deras texter. Bara olika sätt att använda dem (kan inte låta bli att dela med mig av en underbar avhandling som finns på nätet och som visar på vad man kan göra med, bland annat, Deleuze, om man bara vågar). Denna befriande inställning till de egna texterna gör att man vågar ge sig i kast med dem, även om det ofta är svårt. Man kan göra det i trygg förvissning om att, finner man inget som fungerar där, ja då kan man släppa taget och söka sig vidare.
Synd därför, tycker jag att det finns de som anser det vara mödan värt att kritisera tankarna. Betänk att det är verktyg, inte sanningar. Det är verktyg som man inte behöver jobba med, om man inte tycker de är användbara. Ingen är tvingad. Ändå finns det etablerade forskare som använder den makt och det inflytande de har skaffat sig i och genom att meritera sig akademiskt till att försöka ta äran av verktygsmakare som Ken Wilber.
Tänker här och nu på, Sven Ove Hansson (Professor i filosofi vid KTH), som 2003 skrev en nedgörande recension av Wilbers bok. Och han valde att läsa den på sitt sätt, utan att redogöra för detta. Hans sätt presenteras som det rätta, det enda rätta. Hansson representerar sanningen, och utan att framföra ett enda argument för den ståndpunkt han förfäktar diskrediterar han Wilber. Hansson erhåller därmed, får man förmoda, gillande och upskattning från sina meningsfränder. Men frågan man kan och bör ställa sig är, på vilket sätt för Hanssons avfärdande av Wilber världen framåt?
Inte en milimeter skulle jag vilja säga. Vad Hansson och många, många andra, gör när de kritiserar (istället för att granska kritiskt, vilket är något helt annat) är att putsa monumentet över sin egen storhet. Det leder inte till något annat än till, möjligen ökad respekt från de redan beundrande. Kritik är destruktivt.
Kritiskt tänkande däremot, det är konstruktivt. Så länge kritik framförs i en intresserad samtalsanda så för det världen framåt. Därför avslutar jag detta inlägg med att säga som så att, granska gärna det jag skriver kritiskt. Jag är tacksam för alla påpekanden om fel och brister i det jag skriver. Men kritisera inte. Samtala med mig. På det sättet når vi båda längre än var och en för sig.
Samtala är en form av ömsesidigt blivande.
4 kommentarer:
Som jag ser det borde man iaktta kontexten för recensionen: den är ju ett bidrag till tidsskriften Folkvett. Alltså kan man anta att den utgår ifrån detta organs grundmotivering. Enligt föreningen publiceras Folkvett som en "motkraft mot pseudovetenskapen". Kanske skulle de hålla med om att de bedriver destruktiv kritik. Men är det alltid förkastligt att förstöra? Jag tycker att det finns något osmakligt auktoritärt över mycken kritik av pseudovetenskap osv, men kan inte gå med på att kritik över huvud taget skulle vara dåligt för att det inte är "konstruktivt" eller "för världen framåt". Man kanske tänker sig vetenskapen som en vacker växt som hotas av det giftiga ogräset pseudovetenskap. Det ligger väl någon paranoid fascism i det. Men "at least it's an ethos".
Håller med om det Mikael, om att kontexten där recensionen finns och gänget bakom spelar roll, och kanske att jag kan hålla med i alla fall lite om att kritik inte ALLTID måste vara konstruktiv och framåtblickande. Ibland kan det vara befiande att inte behöva vara så himla nyanserad, och jag tror även att det kan kommma något gott ur det. Jag fick i alla fall bränsle nog att skriva en bloggpost. Gott så!
Det jag vänder mig mot är att vetenskapens auktoritet, titlar och andra insignier, används för att förgöra. Kanske är otydligt med det här? Olyckligt att blanda ihop vetenskap med affekt och ren makt.
Och av den som säger sig kämpa mot pseudovetenskap tycker jag nog också att man kan kräva något mer underbyggda argument när man avvfärdar någon på det sätt som Hansson gör, vilket saknas helt och hållet i artikeln. Och som jag förstått saken händer det en hel del inom biologin just nu, den etabledade vetenskapen, som talar för Wilber.
Tack för konstruktiva synpunkter!
"Verkligheten som helhet består inte av av saker eller processer, utan av holoner, helheter som är delar i andra helheter. Exempelvis är hela atomer delar av hela molekyler som är delar av hela celler, som är delar av hela organismer och så vidare."
Vad skiljer holoner från fraktaler då? Existensen blir då som en obryten ring där det inte finns en yttersta del. Detta framkallar associationer till österländska religioner.
Är det ditåt vetenskapen är på väg?
Fraktaler, holoner, multipliciteter, det är olika namn för samma fenomen. Och utgångspunkten är att det finns ingen utsida, ingen möjlighet att betrakta något utifrån. Vill bara, än en gång, påpeka att det jag skriver om är TANKEVERKTYG, det är inte sanningar om världen.
Jag forskar om kultur, och det är per definition ett rörligt och snabbt föränderligt fenomen. Och då går det inte att presentera sanningar, sanning leder tanken fel. Tankeredskap kan däermot användas för att förstå logiken bakom kulturella skeenden. Det är mitt område, det är vad jag skriver om.
Och Österländsk visom kan användas i det arbetet, även om jag inte är speciellt insatt. Och jag tror dessutom att man skall akta sig noga för att blanda ihop vetenskap med religion. Så svaret på frågan om vetenskapen är på väg åt det hållet får bli: Det hoppas jag inte!
Men det finns lika fullt tecken, även från fysiken på att österländsk vishet kan användas för att förstå även problem relaterade till hard science. På en kurs i vetenskapsteori på Göteborgs universitet, på 1990-talet till exempel läste jag: De dansande Wu Li-mästarna: En översikt över den nya fysiken,
av fysikern Gary Zukav. Och som jag förstår saken är han inte ensam.
Vetenskapen tar vägen dit kunskapen och insikterna leder den, oavsett hur politikens vindar blåser!
Skicka en kommentar