Mångfaldsfrågan är för viktig för att överlåtas till Ledarna!

Nu har Ledarna i Sverige vaknat. Hör och häpna, invandrare är kompetenta. Mångfald är bra och den måste implementeras i organisationerna. Det har man insett inom Chefsorganisationen Ledarna. Det slås upp stort i dagens medier (här, här, här, här). Och frågan presentras som allvarlig, brännande och högaktuell. Lösningen? Den ser ut som följer:

Olika alternativ passar olika ledare olika bra. Det gäller för den specifika ledaren att välja den inlärningsmetod som han ­eller hon kommer att ha mest nytta av. När ledaren lyckats med detta smittar det resten av organisationen som då kan jobba mot bättre utnyttjande av mångkulturell kompetens.

Apoteket AB "har jobbat länge med etnisk mångfald, eftersom det är affärsmässigt bra, men [de] satsar nu extra", det berättar i alla fall deras personaldirektör och för att komma tillrätta med problemet har man tillsatt en "inspirationsgrupp med deltagare med olika etnisk bagrund för att fånga upp idéer om förbättringar." På Scania jobbar man också med frågan, på många fronter. Bland annat har man tagit in "relativt nyanlända invandrare på praktik där man blandar språkutbildning med pratktik i verksadsjobb."


Äntligen, borde man kanske utropa som kulturvetare? Och visst, det är så klart bra detta. Men, vilket är ett tema som löper som ett mantra genom denna bloggs inlägg. Att utgå från idéers intentioner när de ska bedömas, det är mycket vanskligt. Först när resultatet av arbetet finns i sinnevärlden går det att uttala sig om dess värde. Av en hel massa olika skäl, vilka några skall listas här, tillåter jag mig att förhålla mig skeptisk till denna "nyhet" och till Ledarnas ambitioner och önskingar.


Ett skäl för just mig att förhålla mig skeptisk är att jag redan 2005 skrev en artikel med titeln, "Vad är the bussines of busines? Några kritiska reflektioner kring näringslivets mångfaldsretorik." Den finns i en antologi som gavs ut av Studentlitteratur, 2005. Där skriver jag, till exempel:

Näringslivet har på senare år allt ivrigare spridit budskapet att ökad mångfald är något positivt och eftersträvansvärt och att heterogena arbetsstyrkor befrämjar kreativiteten och i förlängningen även lönsamheten. Inledningscitatet är bara ett exempel på denna inställning, som jag egentligen inte har några invändningar mot. Men det är också poängen här och motivet för min analys. En klassisk metod för retorikanalys är att tänka sig ett inte framför de påståenden som ska analyseras. Vem är inte för mångfald? Vem vill inte berikas av ”nya idéer och impulser, som man inte fått annars”? Sådana tankar leder mig vidare till att ställa frågan, varför mångfald, och varför just nu, till materialet? Och vilka andra budskap vill näringslivet förmedla till samhället genom att tala om mångfald och hur är dessa i så fall relaterade till varandra? Det är ämnet för diskussion under denna rubrik. I broschyren ”Upprop för tillväxt” (2002), från organisationen Svenskt näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivare organisationen, SAF) formuleras ett slags programförklaring, som lyder:

Alla gillar tillväxt. Vi är övertygade om att ett dynamiskt växande samhälle är bättre för alla människor. Det är en förutsättning för att förverkliga inte bara materiella önskemål utan också andra värden i livet. Alla har en idé att förverkliga. Alla människor som deltagit i våra möten har haft nya idéer som de vill förverkliga. Men ibland har de yttre förutsättningarna inte varit tillräckligt goda. Alla vill se bästa laget vinna. Ingen vill se hinder för nya spelare att komma in på planen. Alla vill arbeta och konkurrera på lika villkor. Alla vill få valuta för pengarna. Det råder delade meningar om vad som är rättvisa och skäliga skatter. Men enigheten är stor om att det nuvarande skattesystemet är orättvist och att för mycket skatt betalas för bristfällig offentlig verksamhet. Alla kan göra nytta. Alla människor är värdefulla. Alla kan vara med. Men det förutsätter att arbetslivet blir mer flexibelt och bättre anpassat efter enskilda människors och företags behov. (Upprop för tillväxt 2002).

Ovanstående sammanfattas lite längre fram i samma text så här: ”Svenskt näringslivs mål är att: Sverige skall återta en tätposition i välståndsligan. Och visionen är att: En bred intressegemenskap utvecklas kring värdet av företagsamhet. I kraft av denna gemenskap skapas och utvecklas konkurrenskraftiga och välmående företag som ger Sveriges medborgare en ökad livskvalitet.” (ibid).

Att mångfald är bra, viktigt och en prioriterad fråga, det visste man alltså inom ledningarna för det svenska näringlivets och dess intresseorganisationer redan 2002. Idag är det 2011, och nu måste frågan enligt Ledarna lyftas till toppnivå. Jag kostar på mig att inta ett skeptiskt förhållningssätt.

Vad jag såg i det material som analyserades under arbetet med antologiartikeln, och det jag ser i dagens artikel, det är att hindren för mångfaldsarbetet framförallt är mentalt. Det sitter i huvudet på de som har makt och inflytande, och det löses inte med mer information och fakta! Vad som behövs för att övervinna hindren är inte en ledare som ger order. Vad som behövs för att lyckas är istället många medarbetare som i sin vardag, ute i organisationen, vill lära sig och erbjuds möjlighet att över tid arbeta med ökad medvetenhet och kritiskt tänkande!


Att ge näringslivets toppar ännu mer mer makt och inflytande är helt fel väg att gå! Tvärt om måste deras makt över denna fråga delgeras och spridas. Mångfald kan bara införas underifrån. Och för att lyckas med detta måste makten även (och framförallt) kunna riktas mot cheferna. Mångfaldsfrågan går inte att lösas med riktade insatser, den måste alltid och överallt hållas aktuell och levande. Med andra ord, vad som behövs är kulturvetenskaplig kompetens och uthållighet. Inget annat!

Det eftersträvade tillståndet av mångfald anses fortfarande vara något som måste införas uppifrån. Behovet av ledarskap och expertis naturaliseras därmed och görs till en självklar förutsättning för samhället. Eftersom ledarskap i sig, liksom tanken på att tillväxt per automatik leder till något gott, härigenom görs till ett icke ifrågasättbart antagande, ett slags oproblematisk ”sanning”, behöver det granskas kritiskt.

Tänk om, tänk nytt! Öppna ögonen, eller anställ någon som kan hjälpa till med det! Samma tankar finns och förs fram i artikeln i dagens tidningar, vilket ytterligare stärker mig i tron om att vad som behövs är inte mer utbildning eller information, utan en bredare och mer utvecklad förmåga hos alla i samhället, till kritiskt tänkande. Fler borde helt enkelt läsa KULTURVETENSKAP!

Om detta har varit en kunskap som funnits hos de ansvariga under alla dessa år, hur kan det då bli en nyhet idag? Och om detta är något man dessutom jobbat med sedan dess, vad är det då som gör att man skulle lyckas nu? Men den viktigaste frågan måste ändå bli: Vem, förutom den som tillhör eliten i samhället, skulle kunna tala om ett personligt (gigantiskt) misslyckande i positiva termer, och komma undan med det?!

Dags att inse faktum, att makt både korrumperar och förvrider synen, på både den som befinner sig i toppen av hierarkin och de som finns längre ner. Frågan om mångfald måste inte alls upp på toppnivå, tvärt om är det toppen och Ledarna som måste tvingas lämna frågan. För att komma någon vart i mångfaldssträvandena, om man nu menar allvar med detta, måste man annamma en helt annan strategi. Det är inte fördomar som står ivägen, vilket man skriver i artikeln, det är en total oförmåga att se fakta, även om de ligger utlagda rakt framför ögonen. Kultur är ingen man har, det är ett resultat av handling. Jag skrev 2005:

IFS, Veritas och andra liknande företag utgår från en affärsidé som hämtar näring från en i samhället utbredd tro på att människor med annan kulturell och etnisk bakgrund också skiljer sig åt på andra sätt. Genom att man i detta sammanhang enbart hänvisar till etnisk mångfald upprätthålls även ett ”vi och dem” tänkande som förutsätter att det finns ett vi som måste lära sig tänka om och tala med dem. ”Vårt mångkulturella samhälle ställer allt högre krav på hur budskap kommuniceras för att mottagaren ska kunna ta till sig det”, skriver Veritas i sin annons. Sådana uttalanden kan, när de framförs i ett mångfaldssammanhang, sägas underblåsa tron på att missförstånd i första hand uppstår mellan kulturer och inte mellan individer.

Jag avslutar bloggposten genom att citera min artikels slutord. Betänk att det skrevs under 2004, och utifrån material som var ännu äldre. Och fundera på om det verkligen är Ledarna som är bäst lämpade att ansvara för implementeringen av en mångfald värd namnet i Sverige.

Motivet för analysen av näringslivets mångfaldsretorik hämtas från min utgångspunkt, att det inbyggt i näringslivets retorik om mångfald finns ett antal mer eller mindre utbredda logiker, vilka har sina speciella konsekvenser förknippade till sig. Det är dessa som jag velat visa fram och ställa mot varandra.

      Min tolkning av näringslivets mångfaldsretorik, så som den kommer till uttryck i de två reklambroschyrerna från dagspressen utgår från och har tagit fasta på att det tillstånd av mångfald som utgör målet för retoriken ännu inte har uppnåtts. I mycket hög grad handlar det om att tala om vilken typ av mångfaldsarbete det egna företaget utför samt vilka intentioner man har med detta arbete. I vissa fall handlar det även om att man vill anställa människor tillhörande olika kategorier. Det kan också handla om att man vill erbjuda för mångfaldsarbetet nyttiga tjänster. Slutsatsen blir därmed att när/om mångfald blir en självklar del av det svenska samhället då kommer denna aspekt av företagande mycket väl (och förmodligen) att ha förlorat sitt marknadsvärde. Så länge som det behövs diversity managers samt mångfaldskonsulter och så länge som näringslivet lägger pengar på att tala om hur viktigt det är med mångfald, så länge, menar jag, kan man anta att det finns brister gällande mångfalden i det svenska samhället.
      Näringslivets syn på arbetet för mångfald inbegriper eller bygger på en legitimering och uppvärdering av tron på behovet av ledarskap och hierarkier i samhället. Faran finns därmed att ett okritiskt anammande av näringslivets mångfaldsretorik, tillsammans med samhällets tolkning av manlighet, omedvetet sätter käppar i hjulet för det pågående arbetet för jämställdhet. En annan viktig aspekt som jag anser uppmärksammas alt för lite i debatten om mångfald i arbetslivet är det faktum att näringslivets toppar inte består av en diversifierad grupp människor. Om mångfald är bra, varför gäller detta i så fall bara längre ner i organisationen?
      Även motivet för näringslivets tal om mångfald, det vill säga att den för med sig tillväxt/lönsamhet, bör diskuteras mer ingående. Om en sådan tanke görs till det främsta motivet för ökad mångfald i samhället finns uppenbara risker att reformarbetet avstannar om den förväntade tillväxten, av olika skäl, uteblir.
      Med utgångspunkt i inledningsresonemanget om vikten av att ständigt fundera kring frågan, vad blir norm nu, vill jag påpeka följande. Idag råder i världen en närmast total koncensus kring det kapitalistiska samhällets förträfflighet, säkert i hög grad beroende på att det inte finns något konkret och fungerande alternativ. Men vad händer om krav reses på att mångfaldsbegreppet även ska innebära rätten att tänka annorlunda? Den definition av mångfald som min artikel är situerad i och som utgör motivet för granskningen av näringslivets mångfaldsretorik kan sägas representera ett förslag på just ett sådant annorlunda tänkande. Sådan mångfald går emellertid inte att skapa på beställning, inte ens med aldrig så tydliga instruktioner eller ledning. Om den är lönsam eller inte har jag ingen som helst aning om och dess primära syfte är heller inte att vara lönsam. Det handlar om alla människors lika värde och rätt till respekt.
      Jag vill avsluta artikeln med att än en gång peka på att det inom näringslivet alltid finns en överordnad princip, vilken formulerades så här, av Volvos mångfaldssamordnare på konferensen om mångfald som nämndes inledningsvis: ”The business of business is business”.

Är det verkligen fler och tydligare inslag av samma sak som redan testats i snart ett decenium som behövs, eller är det dags att prova nya perspektiv och strategier? Frågan är öppen. Mitt svar är enkelt: Anställ fler kulturvetare!

Varje år examinerar vi på Högskolan Väst, närmare 30 kritiskt medvetna studenter på utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys. De har precis den kompetens som krävs, och vill inget hellre än arbeta med frågan. Och, kanske viktigast av allt, de kräver inga bonusprogram eller huvudlösa förmåner för att hitta motivation i arbetet. Bara en hygglig lön, och mandat att genomföra förändring!

Dags att vakna!