Varifrån kommer uppfattningen om att kulturvetenskap är flummigt? Påståendet om att vi sysslar med mjuka frågor? Och hur påverkar dessa föreställningar ämnet som sådant och dess grad av inflytande i samhället? Det är viktiga frågor. Frågor vars svar får inverkan på vilket samhälle vi får.
Allt som finns i världen och som är skapat av människor, och det är mycket om man tänker på det i vid mening. Koldioxidutsläpp som påverkar isbjörnar på Grönland får fungera som illustration, och det faktum att (i princip) ingen plats på jorden är orörd. Vad jag vill peka på är att dikotomin natur/kultur är resultatet av ett tankefel. Det finns ingen sådan dikotomi i världen, den finns bara i huvudet på människor. Och så länge som den tillåts leva kvar i det kollektiva medvetandet, så länge kommer den att reglera tänkandet.
Det är förklaringen till att det finns en uppdelning i mjuka och hårda frågor. Men eftersom även den hårdaste metall, om den ska kunna omformas, kräver att någon tänker en tanke, så är det djupt olyckligt att hålla sig med en sådan uppdelning. Alla vet att när något, oavsett vad, delas upp i kategorier, då uppstår hierarkier. Och hårt är alltid bättre än mjukt. Hårda paket är mer eftertraktade än mjuka, och vill man få något gjort gäller det att ha hårda nypor. Samtidigt vill alla ha närhet, omtanke och beröm, som anses vara mjuka frågor. Ett hårt samhälle vill ingen ha. Ett hårt samhälle leder förr eller senare till att böcker bränns, och där man bränner böcker där bränner man snart människor.
Det finns hur många exempel som helst på detta, att dikotomin natur/kultur är ett tankefel, och att kategorisering leder till hirarkisering samt att mjukt är underordnat hårt, även om ingen vill att det ska gälla överallt.
Då och därför blir det berättigat att ställa frågan: vem tjänar på upprätthållandet av dikotomierna natur - kultur, hårt - mjukt? Vilka blir konsekvenserna, dess verkan i världen? Alldeles uppenbart är att allt som kan hänföras till kategorin hårt kommer att tilldelad företräde, och allt som förknippas med mjukhet kommer att underordnas.
Frågan jag vill ställa för att svara upp mot detta. Frågan jag använder som vapen i strävan efter att öka anseendet för och vikten av mitt ämne Kulturvetenskap, är: vad kommer först, tanke eller handling? Går det att skapa utan tankar, idéer och visioner? Den som tror det kan sluta läsa här.
Vem tjänar på att intellektet underordnas det som skapas med hjälp av tankens kraft? Det är alldeles uppenbart att det är människan som förlorar. Det är med andra ord inte långsiktigt hållbart att låta den typen av dikotomier och hierarkier leva.
Ska långsiktig hållbarhet någonsin kunna uppnås krävs att tankar, kultur och språk tas på allvar. För att förstå naturen, krävs att man först förstår kulturen. För att kunna hantera det hårda, krävs att man först behärskar det mjuka.
Tankar är per definition föränderliga och många gånger även motsägelsefulla. Att kritisera dem för det är lika galet som att kritisera metaller för att de är hårda!
Kulturvetenskap är inte flummigt! Kulturvetenskap är livsviktigt!
5 kommentarer:
Håller med om det mesta (eller allt egentligen) men blir lite fundersam kring det där med att kategorisera. Jag är med på att kategorier skapar hierarkier. Men det är också så att när hierarkierna nu finns och vi vill bråka med dem, så måste vi ju kunna sätta ord på de kategorier vi har skapat. Att låtsas att de inte finns leder inte till förändring. och det skriver jag förstås inte för att upplysa dig om det, utan för att lyfta ett av de stora dilemman som jag grubblar över. Sätta etiketter på eller inte?
/Annika
Det är precis detta jag vill uppnå här Annika. Flyktlinjer är en plats att tänka, tillsammans på. Det du sätter fingret på är så klart viktigt, och jag håller även med dig. Det jag ville var att sätta fingret på dikotomierna, och att dessa ger upphov till olyckliga tankefel. Och att just dikotomin natur/kultur och hårt mjukt ställer Kulturvetenskapen i underläge. Olyckligt kanske att blanda in kategorier ... Men å andra sida. Jag tror jag landar i tanken om att detta är komplexa frågor utan ETT svar. Och för att komma någon vart är det just det man måste vara inställd på.
Vad jag försöker säga är att det finns inget svar, svaret måste uppfinnas. Och det arbete tar aldrig slut. Att lösa frågan en gång för alla är helt enklelt omöjligt.
Vidare funderingar kring detta kommer i nästa bloggpost om en stund. Har lite frustration idag att få utlopp för, och jag tror detta är den rätta platsen för det.
Precis. Och alla underlägen jobbar vi på att bryta upp. Hårt-mjukt, manligt-kvinnligt: alla! Men när vi sätter ord på dem och beskriver vad vi uppfattar - här och nu - ryms inom dem så slår vi också fast saker. Det är inte möjligt att låta bli att prata om kategorier. Eller ... det är möjligt, men inte konstruktivt.
Jag förstår att det är mycket som behöver komma ut idag. Inväntar en text till om detta!
/Annika
Det är inte möjligt att låta bli att tala om kategorier. Håller med om det Annika. De behövs, men inte i vardagen. Fast i maktkritiska samtal som syftar till att öka förståelsen för sociala problem och orättvisor, där är de oundgängliga. Kategorier ser jag som verktyg för att se makt. Det är där jag landar, tror jag. Och kultur kan bara förstås genom att låsas fast, men bara tillfälligt.
Sådär, nu har jag fått ur mig en del frustration!
Jag är ense med dig om det. Och jag menar att de behövs även i vardagen, för arbetet med att dekonstruera sker där (också). Det kan inte överlåtas till forskare och andra som gillar att sitta och vända och vrida på begrepp. Vi måste alla vara med och då behövs kategorierna. Det är just det som är det svåra.
/Annika
Skicka en kommentar