torsdag 24 februari 2011

Kulturvetenskap och politik

Per Gudmunsson visar i sitt inlägg på dagens Brännpunkt att han är av åsikten att politik är som att hålla på ett fotbollslag, eller det är i alla fall så som jag väljer att tolka hans slutord (se här).
Återstår bara frågan om man blir vänsterpartist av sociologin eller tvärtom. Om detta ges inget svar ännu. I väntan på ett sådant kan man dock gotta sig åt att ens fördomar nog var ganska sanna ändå. Och fundera över vad det betyder för kriminologerna.
Det vore olyckligt om så är fallet, men han har naturligtvis rätt till sin personliga åsikt. Tyvärr tror jag att denna syn på politik är lite mer spridd än vad som är hälsosamt för samhällets långsiktiga överlevnad. Och om det så bara ligger ett uns av sanning i det Gudmunsson skriver, att man "kan anta viss påverkan på såväl forskning som hur akademikerna uttalar sig i vetenskapens namn", då står det riktigt illa till.

Men, och det är viktigt, jag instämmer på inget sätt i Gudmunssons insinueringar om att akademiker skulle drivas av partipolitiska hänsyn, absolut inte. Likafullt är åtminstone mitt ämne Kulturvetenskap i högsta grad politiskt. Fast då talar vi om politik i Olof Palmes termer, politik som ett uttryck för vilja. Att vilja något, det driver alla forskare. Tricket är att inte blanda ihop det med partipolitik.

Om det vill jag skriva några rader, och jag har lovat mig själv att hålla mig kort. Vi får se hur det går, men tiden jag har till mitt förfogande är begränsad. Nåväl, kulturvetenskap och politik var det. Vad menar jag när jag säger att mitt ämne är poltitiskt? Jag menar att här finns en önskan om att skapa verktyg och vetande som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Eftersom detta är kärnan, föreställer jag mig i alla fall, inom (åtminstone) hum-/sam-forskning, så får det viktiga konsekvenser. Om forskningen drivs av en önskan om att förbättra något, då måste man börja med att definiera vad man menar med förbättra, och även med problem och missförhållanden.

Konsekvensen av Kulturvetenskapens utgångspunkter, och medvetenheten om att forskningen per definition inte kan vara något annat än politisk, givet att man ställer upp på ovan agivna definition av forskningens uppdrag, blir att kravet på öppenhet och genomlyslighet beaktas noga. På det sättet ger man läsaren en chans att bilda sig en egen uppfattning. Och om man inte ställer upp på forskarens definition av det goda och eftersträvansvärda eller om man inte håller med om problembeskrivningen, då behöver man heller inte ta till sig dess resultat. Det är den enda vägen att gå om man strävar efter objektivitet, och det gäller all forskning eftersom all forskning är poiltisk i och med att forskare alltid vill något med sitt arbete.

Graden av öppenhet inom olika ämnen skiljer sig åt väldigt mycket. Vissa ämnen menar att objektivitet uppnås genom att forskaren litar till metoden, med stort M. Inom andra transformerar man resultatet till siffror och låter dessa tala för sig "själva". Inom kulturvetenskapen menar man dock att det är omöjligt att vara objektiv, eftersom all forskning ytterst bottnar i och relaterar till en uppfattning om vilken värld man vill leva i. Att inte forska om vissa saker, till exempel, det är ju också ett ställningstagande. Jag hävdar med andra ord på goda grunder att all forskning är politisk.

Då är det öppenhet som anbefalles. Bara genom att sträva efter total öppenhet uppnår man objektivitet. Vetande och makt är omöjligt att skilja från vartannat, och då krävs att läsaren bjuds in i processen. Men för att kunna delta i samtalet och för att kritiskt kunna granska forskningens (men även politikens) resultat och dess premisser krävs en allmänhet med utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Och det torde ha framgått av tidigare bloggposter att jag tycker att det brister ifråga om detta, i Sverige, idag. Tyvärr!

Och nu är vi nära slutet. För det är här som Gudmunssons insinuerande om att sociologer, genom sin utbildning, indoktrineras till att bli vänsterpartister blir intressant. För om detta är en allmänt spridd uppfattning i samhället, då har politik reducerats till lojalitet med det egna laget, i med och i motgång. Det är djupt olycklig och alarmerande om så är fallet.

Sociologer har ett omvittnat intresse för samhällsfrågor och maktordningar. Vad man undersöker är konsekvenser av politik. Sociologin, liksom Kulturvetenskapen, utgår från, arbetar med och utvecklar former för, kritiskt tänkande. Och om resultatet av det vetenskapliga arbetet är att man ser orättvisor och missförhållanden, och om dessa kan kopplas till en speciell politisk ideologi (läs höger), då är det inte konstigt om man som forskare påverkas av detta och tar konsekvensen av det när man röstar.

En sak är dock oerhört viktigt i sammanhanget, och det är att man aldrig får blanda samman vetenskap med partipolitik! Den kritiska förmågan måste riktas, även (och framförallt) mot den egna verksamheten. Och i det arbetet behöver man hjälp av en kritiskt granskande allmänhet. Forskare är också människor, som alla andra, på gott och ont, vilket allt för ofta glöms bort. Därför måste processen som ledder fram till resultatet vara väl genomlyst. Precis som på Brännpunkt!

All vetenskap är politisk, men den är inte partipolitisk. Men forskare, som är kloka (annars blir man inte forskare), är också människor med god insikt i samhällsfrågor och med en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Det kan ha något att göra med vad man rösta på. Själv tror jag på att alla mår bra av att klyftorna i samhället minskas, och jag röstar på det parti som håller med mig om detta. Oavsett vilken färg det har.

GAIS håller jag emellertid på i alla lägen, men det är något helt annat!

Inga kommentarer: