Världens och kulturens drivkraft?

Frågan om vad det är för krafter som driver världen är av yttersta vikt, om man vill förstå dels varandra, dels världen och kulturen. Om det tänkte jag skriva några rader. Jag gör det som igår utifrån Deleuze åtta grundantaganden om vetenskapliga förgivettaganden. Det femte kännetecknet på aprioriantaganden inom vetenskapen är att världen drivs framåt av en bristontologi.

Antagandet om att det är brist och inget annat som driver utveckling syns inte minst i reklamen, där man gör potentiella kunder uppmärksamma på vad de inte har. Man försöker väcka deras längtan efter ägande, förnyelse och förändring. Strävan efter ett förlorat idealtillstånd löper också som en röd tråd genom Västerlandets historia. Syndafallet och längtan tillbaka till edens lustgård som nämns i bibeln är tydliga tecken på detta. Något man en gång hade, något som fanns i världen men som har försvunnit, det är vad som driver människor.

Överallt antas brist vara vad som driver förändring. Hegel är den tänkare som kanske tydligast formulerat denna tanke i modellen: Tes, Antites, Syntes. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktiv process mot återskapandet av något som varit. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överblickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden. Bristontologin förutsätter att framtiden har ett mål.

Vad som behövs för att förklara världen, om man utgår från bristontologi, det är startpunkten. Har vi bara den antar man att allt som följer på den går att förklara och förutse. Och vi vet alla att den, inom nuvarande paradigm, heter Big Bang. Naturvetenskapen säger sig veta vad som hände precis efter Big Bang. Men vi väntar fortfarande på förklaringen till vad som hände innan Big Bang. Fast det kan vi av förklarliga skäl aldrig få något svar på. Denna detalj glöms allt för enkelt och allt för ofta bort!

Ett annat tecken på aprioriantagandet om en bristontologi finner jag i biologin där man länge har förutsatt att slumpen är den enda drivkraften. Att utvecklingen drivs av slumpvisa mutationer som frambringar varianter, mer eller mindre väl anpassade till rådande yttre förhållanden. Det är så man har förklarat livets uppkomst. Men det har varit svårt att förklara hur slumpen ensamt kunnat ge upphov till liv. Sannolikheten för detta är som jag förstår saken oerhört liten. Försumbar! Detta är med andra ord en knäckfråga, och oklarheterna som finns rörande denna centrala detalj har utnyttjats av den kvasivetenskapliga rörelse som driver frågan om Intelligent design.

Frågan som jag med inspiration från Deleuze vill ställa är: Kan man ta för givet att världen drivs framåt av brist? Nej, hävdar allt fler idag. Inom biologin talar till exempel Stuart Kauffman om begreppet Order for free. Kauffman hävdar att världen är ett självorganiserande system där ordning uppstår oändligt mycket lättare än man tidigare trott. Ordning är så att säga världens defaultläge, vilket visar i det faktum att liv på jorden uppstod så fort förutsättningarna för det var möjliga.

Ordning, ordnande, skapande och tillblivelse verkar vara normalläget. Och när denna tanke sätts samman med evolutionens andra drivkraft, sammanhanget som det slumpvis ordnade utfallet har att leva och verka inom. Då går det plötsligt att förklara livets uppkomst, utan att förutsätta osannolika parametrar. Ordning uppstår överallt, av sig själv. Liv frambringas alltså i mellanrummet mellan slumpvis tillblivelse och reglerande strukturer. Liv kan inte förklaras mer precist än att det skapas i samspelet mellan fler än en, men färre än många komponenter.

Deleuze talar om samma sak i termer av tillblivelse. Flyktlinjer är det begrepp han använder för det utfall som genereras av slumpen. Orsaken till att han gör detta är att förutsättande av en bristontologi leder tanken fel, vilket evolutionsbiologins problem med all önskvärd tydlighet visar. Det blir också en illustration till hur vetenskap alltid drivs av förutfattade meningar om hur allt ligger till, egentligen. Visionerna om hur det är styr vad som blir möjligt att förklara, var man söker svaren och hur man får ihop intrycken. Detta faktum bör uppmärksammas mycket mer!

Deleuze menar att man bör överge tanken på brist som utgångspunkten för världens framskridande, och istället tala om överflöd, om tillblivelse. Världen kännetecknas i mycket högre grad av överflöd än av brist, vilket redan Darwin (med inspiration från Malthus) insåg. Med sådana utgångspunkter öppnar sig helt andra förklaringsmöjligheter och man kan söka svar på frågor om liv, rörelse och utveckling, på helt andra ställen.

Vad jag vill säga är att det spelar roll vilka utgångspunkter man arbetar med, vilka begrepp eller verktyg som används i kunskapssökandet. Utgår man från att världen och kulturen drivs framåt i en evig strävan efter att utjämna brist, då påverkar det allt man ser och styr förklaringarna i en speciell riktning.

Samma gäller så klart om man utgår från att världen drivs av överflöd och evig tillblivelse. Jag säger inte att det är så, bara att det kan finnas en poäng med att prova ett sådant perspektiv, också. När det gäller kultur till exempel, har jag funnit att en sådan utgångspunkt gör det möjligt att förklara en hel massa saker och fenomen som är omöjliga att förklara inom ramen för en bristontologi. Därför väljer jag den utgångspunkten, för att den ger mig bättre verktyg att förklara det jag ser med hjälp av.

Kulturvetenskapens uppgift är inte att uttala sig om världens vara. Den frågan går långt utanför ämnets kompetens. Men eftersom det med hjälp av kulturvetenskapliga metoder enkelt går att se att aprioriantaganden alltid reglerar dels vad som är möjligt att fråga om, dels hur svaren på frågan ser ut, så blir slutsatsen att man bör prova olika modeller. Man bör inte satsa allt på en enda, utan istället testa flera och sedan utvärdera utfallet av dessa. Det är enda sättet att förhålla sig till världens komplexitet. Enda vägen att motarbeta maktordningarna som uppstår överallt, i alla sammanhang. Och det är den enda vägen mot långsiktig hållbarhet.

Svar på frågor är inte vad vi bör söka efter. Vi bör söka efter förklaringar som upplöser frågorna. Kulturvetenskapens uppgift är att utforma och konstruera tankeredskap för det arbetet. Begrepp att tänka med hjälp av, det är mitt ämnes uppgift att skapa. Inte att leverera svar.

Nästa gång du rör dig i ett köpcenter, tänk inte på vilka brister som varorna ska kompensera. Tänk istället på överflödet av varor och människor, som nästan hotar att spränga alla gränser. Om det vore så att världen och kulturen kompenserade för brist, att det var vad som drev dem framåt. Då borde man i rimlighetens namn se tecken på avmattning. Istället talar man om och ser överallt tecken på tillväxt. Brist ger inga svar. Tillblivelse däremot, det förklarar väldigt mycket. Det är i alla fall något värt att reflektera över.

Vad har vi att förlora på att testa en sådan tanke?