Tvärvetenskapligt samarbete är inte svårare än att spela i en symfoniorkester

Mångvetenskaplig verksamhet är ett samarbete — en interaktion — mellan olika kunskapsområden runt ett gemensamt problemområde, men där respektive forskare stannar inom ramen för sitt eget område. Tvärvetenskaplig blir verksamheten enligt detta synsätt när forskarna rör sig i gränsområdena mellan de olika ämnesområdena och gemensamt skapar ett nytt område. Till skillnad från mångvetenskapen bidrar då deltagarna till något nytt, utöver sina ursprungliga discipliner. Det finns, jämfört med mångvetenskapen, en högre ambition när det gäller integrationen av olika discipliner. När graden av integration blir tillräckligt hög kan nya discipliner eller ämnen bildas. Det finns en möjlig kronologi i relationerna som kan uttryckas: mångvetenskap—tvärvetenskap—disciplin. (citat från: Att utvärdera tvärvetenskap – reflektioner utifrån Högskoleverkets utvärderingar 2001–2005).

Tvärvetenskapliga samarbeten ses av många och med rätta som en väg framåt (se till exempel här), men när ambitionerna omsätts i forskarhandling går det inte sällan snett. Det blir inte mycket till samarbete, och många forskare har vittnat om att samarbetet snarare lett till polarisering, att själva samarbetssituationen triggat igång och stärkt den egna ämnesidentiteten vilket givit upphov till låsningar och ett sämre resultat. När jag läser citatet ovan hittar jag en rad källor till problem och dessa tänkte jag skriva om idag. För jag tror på tvärvetenskapens inneboende möjligheter och att kompetenserna som finns inom ämnet kulturvetenskap skulle kunna utnyttjas mycket bättre än idag. Men för att dessa skall kunna komma samhället till gagn krävs att man löser vissa knutar och anammar en strategi som leder framåt. Här är ett annat belysande citat, hämtat härifrån.

De flesta problem inom miljöområdet är så komplexa att kunskapen inom en vetenskaplig disciplin inte är tillräcklig för att förstå eller bidra till en lösning på problemet. För Mistra innebär tvärvetenskap att man kombinerar kunskap från flera olika discipliner så att vi kan förstå och bidra till lösningen på komplexa miljöproblem. Ofta innebär det gemensamma ansträngningar över gränsen mellan naturvetenskap/teknik och samhällsvetenskap/ekonomi/humaniora.

Det jag har att säga i tvärvetenskapsfrågan utgår (liksom mycket annat av det jag skriver) från tanken om samhället som en process stadd i ständig förändring. Samhället är, liksom verksamheten inom akademin, processer som upprätthålls i och genom människors vardagliga handlingar. Samhället skapas med andra ord genom att alla gör det man brukar, med allt vad det innebär. Detta glömmer man väldigt ofta bort när ämnet tvärvetenskap kommer på tal. ”För Mistra innebär tvärvetenskap att man kombinerar kunskap från flera olika discipliner så att vi kan förstå och bidra till lösningen på komplexa miljöproblem.” Här poängteras att det är kunskap, från olika discipliner, som kombineras. Men genom att fokus riktas mot kunskap och discipliner så aktualiseras underliggande maktförhållanden mellan disciplinerna.

Genom att samverkan sker mellan företrädare för en disciplin, snarare än mellan individer med kompleterande kompetenser, tvingas deltagarna gå in i projektet som representanter för sitt ämne vilket skymmer sikten för vad som är viktigt egentligen. Och eftersom det finns olika grader av makt och samhälleligt inflytande knutet till olika ämnen uppstår här (allt för enkelt) en källa till konflikter. Det blir då inte längre forskare som samarbetar, utan ämnesföreträdare som har en hel massa att försvara. Man glömmer helt enkelt bort att forskare i första hand är människor, med allt vad det innebär.

Processerna som ger upphov till såväl samhällen och kultur, som kunskap, handlar i grund och botten om kanalisering av energi och i viss mån om makt eftersom en individs handlingar delvis sätter gränser för andras handlingar. Kunskapen i sig är varken ond eller god, dess värde bestäms av vilket sammanhang den uppstår i. Och eftersom kunskap och makt är hårt sammantvinnade storheter, kan illa planerade tvärvetenskapliga samarbeten (allt för lätt) ge upphov till ovanstående problem.

Forskare som har skolats inom smala, men kompetenta områden och som är excellenta inom sin disciplin. När de ger sig in i tvärvetenskapliga samarbeten, till exempel i ett miljöprojekt initierat av Mistra, då är det av yttersta vikt att förutsättningarna och förväntningarna är klargjorda och att alla är införstådda med vad som förväntas av dem. Och det jag ser som det största hindret, det är fasthållandet vid discipliner, att man går in i samarbetet som representant för ett ämne.

Nyckeln till framgång handlar alltså om att göra klart för sig att ingen kan vara en representant för ett ämne, man kan bara förkroppsliga den kompetens man fått under skolningen i det ämne man verkar. Först när det tvärvetenskapliga samarbetet utgår från sådana premisser, att det är kompetenser som möts, inte ämnesföreträdare. Först då kommer tvärvetenskapen att bära frukt.

Forskare må vara stora och betydelsefulla inom respektive ämne. De har kanske fått priser och utmärkelser, men allt det där är bara yta och dekorationer. När man samarbetar med andra forskare är det enda man har nytta av, det enda som leder arbetet framåt, individernas respektive kompetenser. Och dessa finns nedlagda i forskarnas kroppar i form av praktiska färdigheter och kognitiva förmågor. Det är dessa som möts, och bara när de drar åt samma håll (det vill säga inte värnar om prestige och annat) förs det tvärvetenskapliga samarbetet framåt.

Tvärvetenskap kan med andra ord liknas vid en symfoniorkester och de vetenskapliga kompetenserna som möts och samverkar representerar de enskilda instrumenten. Alla är precis lika viktiga för att ljuv musik skall kunna uppstå. Cymbalspelarens insatser är lika centrala som försteviolinistens. Om det uppstår en kamp om vem som är viktigast, om det ens finns misstankar om att något av samarbetsparternas ord väger tygre än någon annans, då riktas fokus bort från det övergripande målet, att skapa musik tillsammans. Tvärvetenskap är liksom fotboll, först och främst, ett lagspel. Individuella prestationer är bra och viktiga, men utan stöd från laget står sig virituosen slätt.

Nyttan med tvärvetenskap uppstår när kompetenser samverkar harmoniskt. Och det är ett tillstånd som bara kan uppnås när alla menar allvar med att allas kompetenser är lika viktiga för helheten. För att möta tvärvetenskapens utmaningar är det av yttersta vikt att tillräcklig möda och energi läggs ner på att utforma och samtala kring den gemensamma kunskapssyn som processen skall utgå från, och det är också viktigt att samarbetet bygger på ett tydligt regelverk för hur parternas respektive kompetenser bäst skall kunna komma projektet som helhet till gagn.

Problemet, källan till konflikt, är att kunskapen man har som forskare bara är giltig inom det egna kompetensområdet. Makt korrumperar som bekant, och eftersom forskare är människor är det inte speciellt svårt att förstå att detta är en källa till konflikter. Den enskilde forskaren, om han eller hon är det minsta osäkra (vilket de flesta människor är), lockas allt som oftast att använda den makt och det inflytande individens vetenskapliga position är förknippad med, till att få tolkningsföreträde i diskussioner även utanför det egna området. Forskare må vara excellenta inom sina respektive områden, men det gör dem inte till bättre människor. Det glöms bort alldeles för ofta. Det en professor säger, oavsett om han eller hon uttalar sig om frågor som rör det egna området eller inte, väger olyckligtvis nästan alltid tyngre än en aldrig så kompetent med inte lika meriterad medarbetare. Detta är fundamentala psykologiska fakta som ligger i ljusan dager, men som inom det aktuella episteméet (för att tala med Foucault) osynliggörs av rådande maktordningar.

Först när det råder bred enighet i samhället och akademin om att det är kompetenser som möts, inte discipliner och kunskaper. Först då kommer man att kunna utnyttja den fulla potentialen i tvärvetenskapliga samarbeten.

Och först när rådande asymetriska maktförhållanden upplöst, först då kommer samhället att kunna dra nytta av den kulturvetenskapliga kompetens som spirar på landets högskolor och universitet.