Läser i dagens nummer av Svenska Dagbladet om en studie som genomfördes förra året och som visar att läsarkommentarer sänker trovärdigheten för det redaktionella innehållet. Det aktiverar en hel del tankar. Kulturvetenskapligt relevanta tankar. Jag läser att resultaten visar att ”det skulle kunna vara så att utvecklingen mot ökad öppenhet och interaktivitet har skett på bekostnad av journalisters och tidningsredaktioners trovärdighet och värdeskapande.”
Oerhört intressant, och väldigt viktig fråga detta, som sätter fingret på en tydlig tendens i dagens samhälle. Och som dessutom tangerar kulturvetenskapligt och kunskapsteoretiskt relevanta områden. Delaktighet och medbestämmande anses idag vara det högsta goda. Men det finns inget som är gott, per definition och i sig. Om det handlar dagens bloggpost.
Låt mig börja med att säga att jag är positiv till interaktivitet, och jag uppskattar kommentarerna jag får på mina inlägg. Men, och det är viktigt, jag uppskattar inte kommentarerna bara för att de hamnar på min blogg. Uppskattningen står i direkt relation till dess förmåga att hjälpa mig vidare i mitt eget tänkande. Vissa kommentarer har gett upphov till nya bloggposter, andra kommentarer uttrycker tacksamhet för att mina tankar varit någon annan till hjälp. Kommentarerna och interaktiviteten på Flyktlinjer är med andra ord välkommen, så länge som utbytet av tankar leder projektet som helhet framåt. Flyktlinjer är ett kollektivt projekt. Vad man ofta glömmer, och vad artikeln och undersökningen pekar på är att det alldeles för sällan ägnas tid åt att fundera över frågan om vad man ska ha kommentarerna till.
Här ser jag en öppning till samtal kring ämnet interaktivitet, som redaktionerna på landets medieföretag kanske skulle kunna vara intresserade av. För om man lever i villfarelsen att interaktivitet är något gott i sig, då är risken stor att trovärdigheten minskar och att värdet av det man försöker sälja sjunker. Varför betala för något man kan få gratis? Om det är kommentarer man vill ha, om alla synpunkter och ju fler desto bättre, anses vara eftersträvansvärt. Då har man helt tappat fotfästet, och då är det bara en tidsfråga innan de anrika drakarna går under. Det vore en katastrof!
Jag är orolig för och ser alldeles för många tecken på en sådan utveckling. Samtidigt tror jag att interaktivitet bär på ansenliga möjligheter. Men huvudlöst luftande av ogenomtänkta synpunkter som lämnas överallt utan annat syfte än att synas, det är djupt problematiskt. Och det finns överallt, även på högskolan. Dagens studenter är kunder, och kunden har alltid, (sägs det. Men jag håller inte med) rätt. Som lärare är jag en varm anhängare av medbestämmande i undervisningen och kursutformning. Vi finns trots allt där för deras skull. Studenterna har rätt att kräva inflytande över innehållet i de kurser de läser. Men, och det glöms alldeles för ofta bort. Interaktivitet och medbestämmande är inte per definition av godo! Om, och det finns allt för många exempel på det, inflytandet används till annat än att öka värdet på innehållet, då är det av ondo. Om drivkraften är bekvämlighet, till exempel. Om inflytandet används för att driva frågan om färre böcker på engelska, mindre att läsa, lättare frågor och så vidare. Vilket är fullt möjligt i en värld där interaktivitet och medbestämmande anses vara gott i sig, då riskerar Universitetet som institution att minska i trovärdighet på samma sätt som medierna.
Det kan alltså inte nog poängteras hur viktigt det är att vi alla inser, men inte bara inser utan även aktivt tar till oss insikten, om att inget, säger inget enda, är gott i sig. Allt beror på sammanhanget, hur det används och kanske framförallt varför det används. Jag vill se en fördjupad diskussion, både inom medierna och i högskolevärlden, kring frågan: Till vad ska interaktiviteten användas? Varför vill vi öppna upp för kommentarer och medbestämmande?
Interaktivitet som leder till fördjupning, som har karaktären av samtal är god. Kommentarer som hjälper skribenten att se på artikeln eller vad det nu är på alternativa sätt, är bra. Kommentatorer som delar med sig av egna erfarenheter vilka ger perspektiv på innehållet, sådana kommentarer är önskvärda och höjer värdet på artikeln. Konstruktiva, kritiska och väl genomtänka kommentarer är bra. Sådan interaktivitet hjälper både artikelförfattaren, kommentatorn och läsarna att komma vidare i sitt eget tänkande. En sådan interaktivitet, både på högskolan och i medierna, skulle främja det kritiska tänkande som behövs för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Interaktivitet som bara handlar om att göra sin röst hörd. Frågor på föreläsningar som bara är återgivande av anekdoter av typen, det får mig att tänka på … och som lärare kan man verkligen få höra vad som helst. Kommentarer som utan att anföra några genomtänka argument avfärdar, eller hyllar det som sagts. Överhuvudtaget all kommunikation som inte leder någon vart, är förödande. Tyvärr är det den som vinner allt mer mark. Den kommer som ett brev på posten om vi främjar interaktivitet utan att först noga ha utrett frågan om dess syfte.
Jag har fått muntliga kommentarer på innehållet i Flyktlinjer som går ut på att det är för långa texter som läggs ut här. Kanske är det där skon klämmer? Kanske är det så att den typen av kommentarer visar på problemets kärna? Idag hyllas enkelheten, det lättillgängliga. Händelserna i Egypten, reaktionerna och skriverierna kring dessa, belyser problemet på ett bra sätt. Twitter och chattande är i ropet just nu. Det som efterfrågas är enkla svar, och den som inte kan förmedla sådana, eller den som säger att det inte finns några enkla svar. Den som driver åsikten att ingen kan veta vad som händer, den drunknar i bruset. Till dem som önskar sig korta texter. Till den som inte orkar läsa en och en halv A4 sida. Till den som tror att det går att säga något viktigt på 148 tecken, och att det är en lämplig kanal för att skapa förståelse för komplexa skeenden i världen. Till er (men ni har kanske inte orkat läsa ända hit) säger jag. Sorry, ni tillhör inte de läsare jag skriver för. Sådana kommentarer hjälper inte min vidare i mitt sökande fter svaret på frågan, hur uppnår vi långsiktig hållbarhet.
Enkla lösningar finns inte, på några som helst problem. Men som jag skrev igår. Det behöver inte betyda att det är svårt. Vad som krävs är bara lite mer eftertanke, lite mer tålamod, lite mer tid. Framförallt behövs ett ärligt intresse för grundproblematiken. Viktiga frågor som borde ställas mycket oftare, vare sig det handlar om läsarkommentarer i medierna eller studentinflytande på högskolan, är: Till vad ska interaktiviteten användas? Vad är syftet? Vad är våra långsiktiga mål.
Om svaret på frågorna är att vårt mål är att sälja så många lösnummer som möjligt, att tjäna så mycket pengar som det bara går. Eller om det är att vi ska få så många sökande på våra kurser som möjligt, och vi strävar efter att studenterna skall vara glada och nöjda i ett kortare perspektiv (läs, så länge de går på högskolan). Om det är målet man strävar efter, ja då får man den interaktivitet man förtjänar.
Om svaret däremot är att man vill vara med om att främja kritiskt tänkande. Om det är fördjupning och dialog som leder framåt, om det är samtal man vill ha med sina läsare. Om det är samhällsmedborgare som skall vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle man vill utbilda. Då måste man tänka ett steg längre. Då får man inte låta sig förföras av enkla lösningar eller okritiskt hoppa på den senaste trenden. Vad som behövs är väl genomtänka strategier för, dels målen med verksamheterna, dels målet med interaktionen.
Till vad ska vi ha (fyll i själv)? Det är fråga jag saknar idag, överallt. Till vad ska vi ha massmedierna, universiteten, samhället? Så länge vi duckar för grundfrågan. Så länge vi tänker kortsiktigt. Så länge vi som kollektiv inte tar grundproblemen på allvar. Så läge kommer vi att befinna oss i en ond spiral av förfall och förflackning. Det finns inga enkla problem på komplicerade frågor. Men det är inte svårt att bryta utvecklingen. Vi behöver bara ställa oss frågan, vad vill vi egentligen? Vad har vi för långsiktiga önskningar och mål?
Är det trygghet på sikt, eller sänkt skatt nu vi vill ha? Är det betyg och examensbevis, CSN-pengar och mer tid till annat, eller kunskap och kompetens för att ta och behålla en krävande viktig och välbetald anställning? Är det urskiljningslösa reaktioner vi vill ha, eller genomtänka synpunkter Vad vill vi egentligen och på lång sikt?
Om detta kommer jag att fortsätta blogga här. Att samtala med intresserade läsare, det är målet med Flyktlinjer. Förhoppningen är att jag dels skall lära mig mer själv, dels att visa på användbarheten och samhällsnyttan med ämnet Kulturvetenskap.
All interaktivitet som leder till ökad insikt och långsiktig hållbarhet är bra interaktivitet!
Kommentarer på det?
12 kommentarer:
Först av allt: Kommentarer och medbestämmande ser jag som två väldigt olika saker. Möjligen skulle det kunna vara så att medbestämmande kräver att det finns kommunikation och att ett sätt att kommunicera är att utbyta kommentarer.
Sedan: När jag får kommentarer på min blogg och svarar på dem, så uppstår kommunikation. Denna kommunikation är, ibland men inte alltid, nyttig för mig - på kort sikt. Dvs i det jag kan överblicka. Men självfallet får jag också kommentarer som jag kanske, i nuet, avfärdar som meningslösa eller icke-givande. MEN jag kan inte veta om de framgent kommer att visa sig vara värdefulla.
Så, vad vill jag ha sagt med det? Jo, att vi inte alltid kan veta, här nu, vilken kommunikation som leder nån vart. Ibland krävs perspektiv för sådan visshet.
/Annika
Bra och viktiga synpunkter Annika! Visstär det skillnad på kommentarer och medbestämmande, en viktig skillnad.
Och självklart går det inte att avgöra värdet av interaktionen, i det korta loppet. Men nog tycker jag att det är skillnad på genomtänkta synpunkter, med ett klart syfte (positiva såväl som negativa). Och kommentarer av karaktären ryggmärgsreaktion, kommentarer för kommentarendets skull.
Vad jag efterlyser, både här, på högskolan och i medierna, är kommentarer som lämnas för att nå vidare, djupare och som syftar till långsikig hållbarhet.
Glad över att det är precis vad jag fått här, av dig och av andra. Det finns alltså hopp!
Ja, absolut kan vi med rätta avfärda en del kommentarer (i vid mening, dvs uppfattningar som andra människor delger oss) som meningslösa. Nu och sen. Men det är viktigt att inte låta nuet avgöra värdet, för all framtid, på det som sägs här och nu. Även det som sägs utan större eftertanke kan komma att betyda något, på ena eller andra sättet.
Men visst: detta förbehåll betyder inte att det är ok att hälla ur sig vad som helst. Allt går inte.
/Annika
Lite är det ju vad jag vill visa här, med resonemang om slump och med begreppet flyktlinje. Det går inte att veta, inte på förhand. Bara utifrån konsekvenserna går det att uttala sig om ett uttalandes värde.
Men det som sägs utan eftertanke och bara rakt ut, för att låta. För att göra väsen. Det tror jag att man utan problem kav avfärda, det är skadligt, brus. Men det som sägs, med eftertanke, med ett formulerat mål, med en ärlig önskan om att förstå, detvär bra. Oavsett vad som sägs!
Min första tanke är att det måste vara innehållet som avgör kvaliteten på en kommentar eller ett inlägg. Inte dess längd. Och inte själva avsändaren. Och inte vilket verktyg som används.
Om kommentaren har sådant innehåll att den ger anledning till en följande kommentar så är det en bra kommentar. Då ger den upphov till interaktivitet, ett samtal. Och samtal är viktigt.
Precis, Eddy. Det är just så jag förstår dig och därför tyckte jag att det blev lite för kategoriskt i själva bloggtexten.
Lennarth: jag håller med om att en kort kommentar kan vara precis lika givande som en lång. Det kortfattade behöver inte vara av mindre värde. Fast jag vill nog ställa högre krav på en bra kommentar än att den ger upphov till interaktion. Med mitt förbehåll jag jag uttryck för ovan.
/Annika
Håller med Lennart. Har fått höra att mina inlägg är för långa. Och att det är negativt, per definition. Synd, för jag försöker verkligen vara kärnfull. Fast å andra sidan tycker jag om när resonemnag får ta plats, och tid.
Håller även med Annika, inte kan du mena Lennath, att ALLT som sägs i alla komentarer är bra? Alla reaktioner? Det kan du ändå inte mena. Nog måste det gå att göra någon typ av rangordning, eller hur tänker du?
En sak som jag gillar med bloggformatet är att man inte måste vara helt igenom konsekvent och noggran. Själva grejen med ett konstruktivt samtal är ju att det är en kollektiv process, och då kan mindre genomtänkta texter ibland ge upphov till bättre kommentarer än väl genomtänkta. Också lite av slump och flyktlinje över det.
Trött nu. Återkommer imorgon.
Jag tycker kanske inte att alla kommentarer är bra, men om de skapar en dialog så är det en bra kommentar för den som reagerar. För reaktion ger ju upphov till samtal. Men en kommentar som jag inte tycker om kan uppfattas som bra av någon annan.
För vem är jag som påstår mig kunna avgöra värdet i all kommentarer.
Självklart vill jag räkna bort direkta påhopp och vulgärt och sådant som sägs elle skrivs bara för att individen vill märkas. En kommentar skall visa hänsyn till egna och andras värderingar och hänsyn till person.
Om inläggens längd. Dina inlägg är långa om de jämförs med många andra bloggar. Men vem avgör att de är "för" långa?
Författaren eller läsaren? Beror nog på om du skriver för att få många läsare, eller för dig själv oc att du vill uttrycka dina tankar.
Testa att skriva kort och se om det ger mer samtal eller mindre, och avgör sedan vad du uppskattar.
Kloka synpunkter Lennarth! Så länge den som kommenterar vill framåt, oavsett om man är kritisk eller positiv, undrande eller bara uppmuntrande, är den bra. Så länge det har karaktären av samtal.
Längden på mina inlägg är något jag funderat på, och som de står nu, det är vad jag behöver (just nu) för att utrycka det jag vill. Flyktlinjer är ett sätt att tänka för mig. Och jag skriver för att komma vidare och för att visa på användbarheten i mitt ämne Kulturvetenskap. Känner oro för snuttifieringen och räddhågsenheten när det kommer till det komplexa och det krävande. Orolig för att vi är inne på en farlig väg. Har abitionen att bli läst, helt klart. Men inte till vilket pris som helst. Går det ut över vad jag vill då letar jag nog efter ett annat forum istället. Men jag gillar detta, och jag är faktiskt glatt överraskad över responsen! Den som tycker det är för långt, och som bara ger den responsen. Den skriver jag inte för.
Med förhoppning om fortsatt givande samtal, om kunskap, pedagogik och långsiktig hållbarhet! Tillsammans bygger vi från grunden! Tack!
Jag kan ofta få en känsla av att det hos stora nyhetskällor ofta saknas en annan infallsvinkel. När nya synsätt/vinklar publiceras hamnar de under debatt, men vem bestämde vad som skulle vara sanningen från första början? I konflikter hörs oftast endast den ena sidans åsikter, samt deras motargument mot sina motståndares åsikter, och jag tycker det är sorgligt.
I fråga om interaktivitet hade jag gärna sett professionella kommentatorer, som med fakta och ingående kunskap och förståelse kan hjälpa till med att bygga upp komplexiteten i det vi ser. Om jag får generalisera lite så får jag ofta känslan av att debattörer o dyl. ofta topprider och sällan lyckas bringa en djupare förståelse.
- Rebecka
Kan bara hålla med Rebecka! Och det är en viktig poäng du gör när du skriver att stora nyhetskällor bestämmer agendan och väljer vinkling. Inte minst aktuellt just nu, när fokus och ALL uppmärksamhet riktas mot Egypten. Kan inte låta bli att tänka på (och oras över) vad det är vi missar nu, eftersom det bara finns plats för detta i medierna. Skrämmande när man tänker på det!
Det är också anledningen till att jag bloggar, oron över att jag tycker mig se en tendens till minskadförmåga till kritiskt tänkande, överallt i samhället. Vi fårdet samhälle vi förtjänar, om majoriteten inte orkar bry sig med än att tycka på gilla/ogilla knappar. Är dock inte säker på att jag håller med om att professionella kommentatorer är bra lösning. Vad gör det med allmänhetens kritiska tänkande? Finns det inte en riska att tyckandet blir ännu mer elitstyrt? Fast å andra sidan, om expterterna vore mer nyanserade och vågare inta olika perspektiv. Om debatten var mer fördjupad, visst vore det bättre än det är idag!
Skicka en kommentar