Än en gång har det hänt. En professor emeritus har tagit till orda och sagt det alla vet och alla håller med om, men som ingen inom det akademiska systemet vågar uttala högt. Professor emeritus i Stadsvetenskap, vid Uppsala universitet, Sverker Gustavsson sällade sig idag till raden av aktade forskare som varnar för den väg akademin rusar fram längs.
Gustavsson pekade idag, på den kongress för ledamöter i styrelserna vid landets högskolor och universitet som jag deltog i, på behovet av följande egenskaper: kreativitet, integritet och civilkurage, som han menade måste vara målet med all universitetsutbildning.
Som Kulturvetare kan man inte annat än glädjas över att något sådant kan och får uttalas i sammanhang som dessa. Men även om Gustavsson fick unisont medhåll, i alla fall från oss företrädare för akademin, så tror jag tyvärr att det kommer att dröja tills detta får genomslag. För när Jan Björklund äntrade talarstolen (och han hade inte lyssnat, utan gick direkt upp på scen) var det en helt annan vision som målades upp. Den gamla vanliga. Den som hyllar tekniska framsteg och naturvetenskaplig kunskap.
Gustavsson däremot, som är insatt men som idag kan se saken utifrån och som inget riskerar, varnade för den konkurrensutsättning av forskningmedel som antas vara kvalitetsdrivande. "Konkurrens föder rädsla och hämmar kvalitet", och vad värre är det tystar det kritiska samtalet om sakernas tillstånd. Idag är det bara galna doktorander och pensionerade professorer som vågar vara kritiska mot systemet, sa Gustavsson. Mycket olyckligt!
"Utlysnings- och utvärderingsraseriet måste stoppas" var ett annat viktigt uttalande som fälldes av den kloke professorn (se även här). Gustavsson fortsatte med att säga att den som får medel idag, det är den som lydigt passar in i ramen och som inte är kritisk. Men intellektuell verksamhet som styrs av jasägare och regelföljare, det är ingen intellektuell verksamhet. Det är utförande av beställningar.
Gustavsson varnade också för risken att det som idag räknas som viktiga leverabler, inte mäter och tar hänsyn till det som en högskola värd namnet ska leverera: Studenter med djupa kunskaper inom sitt ämne, och med en utvecklad förmåga till kreativitet, integritet och civilkurage.
Givetvis måste man kräva någon form av återrapportering, det är på inget sätt kontroversiellt. Men det som idag räknas, det är fel väg att gå och motverkar sitt syfte. Om det stämmer som Björklund säger, att Sverige håller på att förlora en del av det man tidigare kunde ta för givet vad gäller kunskaper och inställning till högre utbildning, då ser jag frågan om leverabler som central att jobba med.
Hur mäter man graden av kritiskt tänkande? Jag vet inte, men jag håller med Gustavsson om att forskare som tvingas lägga allt större del av sin tid åt att skriva ansökningar och åt att utvärderas, det driver inte utvecklingen av de centrala värden som behövs för att hitta vägar som leder till hållbar utveckling.
Utvärdering, tänker jag. Varför kan den inte vara självreglerande? Varför kan man inte införa något slags väntelista för att komma ifråga för medel, som sedan kan användas efter eget huvud? Om detta förfarande kombineras med en noggrann granskning av utfallets kvalitet (enligt på förhand överenskomna kriterier), då används tiden som idag förbrukas till ingen nytta till något kreativt. Det vore kvalitetsdrivande, för det främjar inte konformitet och opportunism, vilket dagens system gör.
Idag kan en driven person med lite känsla för vad som ligger i tiden och med de rätta kontakterna förhållandevis enkelt landa medel för forskning. Och eftersom förmågan att ERHÅLLA medel premieras i dagens system och eftersom återrapporteringskraven är relativt lågt ställda, kan denne forskare erhålla mer medel längre fram, utan att egentligen återföra något viktigt till samhället. Det är i alla fall hypotetiskt möjligt idag, eftersom den viktigaste egenskapen är förmågan att erhålla medel. Att man är en duktig forskare, det förutsätts!
Om man som forskare istället fick forska ifred, och om det som premierades var egenskapen att återföra resultatet av forskningen till samhället. Då skapas ett sant kvalitetsdrivande system för forskningsfinansiering. Det borde vara uppenbart.
Rädda människor blir försiktiga. Rädsla leder till konformitet och anpassning. Det är så långt från kritiskt tänkande man kan komma. Och det leder inte till långsiktig hållbarhet.
Fria fåglar sjunger vackrare än dem som sitter i bur!
2 kommentarer:
Gunnar Myrdals model för objektivitet var att i början informera läsaren om avsändarens politiska position. Då kan mottagaren ges en chans att förstå och skydda sig mot sändarens dolda agenda.
Ledaren i SvD missade att belysa den egna gruppens politiska snedfördelning. Det finns en äldre undersökning från Göteborgs journalisthögskola som kunde ge anledning till funderinga om objektivitet
Tack för tips Hans! Viktigt tror jag är att inse att någon vattentät lösning på problemet finns inte. Och då blir det centralt att läsare har förmågan till kritiskt tänkande. Delat ansvar är mer hållbart än enskilt, tänker jag.
Skicka en kommentar