Morgonens bloggpost har verkligen nått ut, och kommentarerna den generade har varit till mycket stor hjälp. Tänk om alla dagar kunde innehålla den graden av vidgat vetande. Fast kunskap går ju inte att beställa och den växer inte linjärt. Därför får man vara tacksam för och ta vara på flyktlinjerna när de väl kommer i ens väg. Och det tänkte jag göra här ikväll.
I väntan på beställd litteratur finns det spår att arbeta med, och ett sådant är Deleuze tankar om människans djurblivande. Det tänker jag, är en mycket speciell upplevelse som kan användas till väldigt mycket. Deleuze använder exempel hämtade från psykoanalysen för att illustrera händelser och upplevelser som är extraordinära och som därför via och med hjälp av maktordningar tvingas tillbaka till normaliteten.
Deleuze menar att psykoanalysen reducerar människoblivandet och så att säga slipar av dess kanter genom att passa in kopplingarna som det över allt närvarande begäret ger upphov till i på förhand uppgjorda mallar. Psykoanalysens metod är tolkningen, det vill säga maktens hävdande av att ”det där, det betyder det här.” I analyssituationen är det analytikern som bestämmer hur upplevelsen som analysanden berättar om skall förstås. Psykoanalytikern bestämmer vad som är den rätta tolkningen. En orm till exempel är en fallos. Och att det handlar om makt kan illustreras med Freuds fasthållande vid sexualiteten vilket fick honom att bryta totalt även med goda vänner, om de övergav den tolkningsmodellen. Frågan man bör ställa sig är, går det att förutsätta detta? Finns det verkligen ett, och ett enda, sätt att förstå en upplevelse?
Ett känt exempel på hur makten i en analyssituation kan ta sig uttryck är fallbeskrivningen av pojken Hans som löser ett psykiskt dilemma genom att uppfatta sig själv som en häst. Deleuze påpekar att Hans hästblivande av psykoanalytikern tilldelas en annan mening, än just pojkens hästblivande vilket inte accepteras som adekvat förklaring. Hans egen upplevelse underkänns brutalt. Den utplånas genom att stämplas som irrationell. Men på vilka grunder är den irrationell? Och varför får Hans inte uppleva det han upplever? Det är viktiga frågor, om man vill förstå var det innebär att bli människa. Vad det handlar om i exemplet är, makt. Maken över innebörden i begreppet människa är vad som står på spel i alla analytiska situationer och den går inte att bortse från i samtal om människoblivande.
Ett annat exempel är Freuds kanske mest kända fallstudie, Vargmannen (som faktiskt uppmärksammades i SvD för bara några dagar sedan). Här menar Deleuze, står det fullkomligt klart att den enda tolkningen av Vargmannens upplevelser är att det rör sig samlag mellan föräldrarna. Det finns inte utrymme för någon annan tolkning när berättelsen väl lagts i Freuds händer.
Deleuzes sätt att gripa sig an ämnet är istället posthumanistiskt, det vill säga här förutsätts inget på förhand. I alla fall är det vad man bör sträva efter när man lyssnar på denna typ av berättelser. Utgångspunkten är att det finns ingen individ som först upplever och sedan berättar för att därefter av en expert lära sig förstå vad det man upplevt betyder, egentligen. Det finns bara ett assemblage (en sammansättning av olika komponenter) som genererar yttranden, som klär upplevelsen av stimuli i ord. Och dessa yttranden, beroende på i vilken kontext de uttrycks, kommer att ge upphov till olika effekter. Det är det enda man kan uttala sig om. Betydelsen av yttrandet, hur det skall tolkas är alltid en fråga om makt, ifall den påtvingas upplevaren utifrån.
Lika viktigt är att göra sig medveten om att det inte finns någon ursprunglig och sant mänsklig upplevelse. Det finns i alla fall ingen metod att avgöra vad denna i så fall skulle utgöras av och hur den skiljer sig från andra upplevelser. Det vill säga kroppars (mänskliga såväl som icke-mänskliga) respons på yttre stimuli. Allt i världen utsätts på ett eller annat sätt för yttre stimuli, och detta delar allt med allt annat. Det gäller människor som djur, träd liksom sanddyner i öknen. Allt har i kraft av sitt varande i världen, upplevelser. Det är ett symetriskt förhållningssätt som inte gör skillnad mellan subjekt och objekt. Upplevelser bör inte förutsättas vara något exklusivt mänskligt.
Det är ett posthumanistiskt sätt att förutsättningslöst närma sig människans upplevelser. Eller det är i all fall den hypotes jag arbetar efter just nu, och den kan komma att modifieras. Men låt oss anta att själva upplevandet inte är unikt för människor. Vad gör det då med förståelsen av det människor omtalar i termer av just upplevelse?
Jag skulle säga att det ställer människans upplevelser i ett bättre ljus, vilket gör att dessa går att undersöka på ett lite mindre laddat sätt. För plötsligt behövs inga experter som bestämmer och tolkar det som upplevs på det ena eller andra sättet. Maktordningarna får en arena mindre att verka på.
Upplevelsen av världen, den upplevelse som människan har måste förklaras med hjälp av andra argument än dem som hämtar stöd inne i kroppen. Upplevelsen kan heller inte hämta förklaringskraft i kulturen. Upplevelsen blir istället resultatet av en rad ”aktörer” som tillsammans ger upphov till ett resultat.
Vad krävs för att en mänsklig upplevelse skall frambringas? Först behövs biologi, en mänsklig kropp. Sedan behövs ett medvetande, ett minne som registrerar vad som händer. Och så behövs språk, det verktyg som används för att dels kommunicera upplevelsen dels klä den i ord. I förkommande fall behövs även teknologier såsom till exempel glasögon eller datorer. Alla dessa komponenter, sammantaget krävs för att upplevelsen skall kunna uppstå och registreras. Om någon saknas, finns ingen upplevelse! Det är utgångspunkten.
Den posthumanistiska förståelsen utgår inte från att det finns något unikt mänskligt utan undersöker det människor upplever på samma sätt som alla andra upplevelser och först i efterhand, när undersökningen avslutats går det att uttala sig om upplevelsen. En posthumanistisk förklaring av människans upplevelse av världen, den upplevda världen måste per definition vara förutsättningslös. Och det blir den bara genom att inte ta förgivet att människan är unik. Inget har förändrats, ändå är världen sig inte längre lik.
Det är där jag står nu. Fortsättning följer …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar