Kontexten är allt, och de enskilda delarna som utgör dess byggstenar är alltid underordnade helheten. Allt som finns i världen, uppstår i och kan bara förstås i relation till det sammanhang det finns i och verkar inom. Deleuze föreslår begreppet multiplicitet som ett lämpligt tankeverktyg för att öka medvetenheten om detta sakernas tillstånd. Och en multiplicitet är ett sammanhållet fenomen, alltid bestående av fler än en, men färre än många komponenter. Komponenterna kan vara såväl materiella som icke-materiella, och det som går att iaktta är konsekvenserna som fenomenen ger upphov till, aldrig fenomenet i sig.
Multiplicitet är ett slags motpol till en singularitet, som enklast kan beskrivas i termer av ett svart hål. Den punkt där tid och rum och alla naturlagar upphör att gälla. Ett svart hål upphäver alla mellanrum och det är sig själv nog, det är ett och odelbart. Just därför är det ointressant, ofruktbart och farligt som modell för några som helst aspekter av mänskligt liv. Det centrala i alla analyser av kultur, det som spelar någon roll, det är det som sker i mellanrummen mellan komponenterna som interagerar.
För den som är ovan vid detta sätt att tänka uppfattas det säkert som märkligt. Kanske obegriplig Det går hur som helst på tvärs mot rådande västerländska tankeparadigm. Men betänk i så fall att det vi kallar samhället, den infrastruktur som är upphovet till det liv vi känner igen och tar för givet, det är en multiplicitet om man tänker rätt på saken. För att en demokrati skall kunna kallas just demokrati är det en absolut nödvändighet att makten över samhället aldrig går att föra tillbaka på en enda punkt, vare sig denna representeras av en individ eller något annat.
Samhället är ingen singularitet, det är en multiplicitet som uppstår och ständigt blir till i en process som (förenklat) försiggår i mellanrummet mellan tre instanser: Den lagstadgande instansen (Riksdagen), den lagupprätthållande instansen (Polisen) och den kontrollerande instansen (Press och Medborgare). Samhället uppstår med andra ord i en relation mellan fler än en, men färre än många. Det är ett fenomen som bara går att förstå genom att studera det som en helhet, som en multiplicitet.
För att samhället skall kunna fortsätta att fungera som ett demokratiskt samhälle krävs att medborgarna, för det första inser att detta är fallet. För det andra, att alla engagerar sig i processen. Och för det tredje krävs kunskap. Vetenskap kan därför läggas till de övriga tre, och när förhållandet mellan komponenterna är balanserat, ja då har vi ett långsiktigt hållbart samhälle. Men det är som sagt en process, och den måste hela tiden övervakas för att fungera. Samhället är maskiniskt, inte mekaniskt, för att peka på ett annat begreppspar från Deluze. Mekaniska processer är linjära, maskiniska är icke-linjära.
Foucault har liksom Deleuze på olika sätt visat hur det västerländska samhället präglas av ett djupt begär efter ideala sanningar. Detta begär menar de är en konsekvens av övertygelsen om att det i historien finns en immanent rationalitet, möjlig att med vetenskapliga metoder upptäcka. Vad man utgår från då är att det finns en unik punkt varifrån allt det övriga går att härleda. Men att arbeta med ett sådant mål för ögonen, när man skall försöka förstå ett samhälle eller kultur, det är som att söka svaret på varför bordssalt smakar som det gör hos, antingen natrium- eller klormolekylerna. Smaken av salt, och saltet i sig, är en emergent storhet. Ett sammanhållet fenomen, uppbyggt av fler än en, men färre än många komponenter. En multiplicitet. Liksom samhället, och kultur!
Foucault diskuterar ingående hur tankarna på och övertygelsen om världens tänkta, inneboende rationalitet genom historien har upprätthållits genom en rad begränsningar och utestängningar. Och han skriver att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka benämns diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Men det finns inget sådant, ingen sanning nedlagd i världen, möjlig att upptäcka! Bara sammanhang, relationer och interagerande komponenter eller aktörer. Bara multipliciteter, inga singulariteter.
Hur har detta mycket speciella förhållningssätt till kunskap och vetande uppstått? Foucaults förklaring riktar in sig på strategierna som finns överallt att begränsa och stänga ute, att validera och äkthetsförklara. Begäret efter sanning blir härmed ett resultat eller ett slags biprodukt, av vetenskapens kamp om inflytande i samhället och vetenskaparnas inbördes kamp om respekt. Det är, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap. Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av vardagen inom vetenskapen än en egenskap inlagd i världen. Inser man det har fokus förflyttats från de mänskliga subjekten till hela det sammanhang där kunskapen uppstår. Från autonoma singulariteter, till emergenta multipliciteter.
Foucault ägnar en stor del av sin bok Diskursens ordning åt att förklara hur dessa övertygelser har kommit att bli så omhuldade. Han menar att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sökandet efter, ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten.” Allt för sällan tas därigenom ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38) på det allvar den förtjänar. Kritik riktas även mot historievetenskapen som han menar otillbörligt brukar anses vara den gren av vetenskapen som ”avslöjade” de förhållanden som idag lett fram till en mer försiktig och relativistisk vetenskapssyn.
Vad kan vi lära av dessa insikter? Och vilken är Kulturvetenskapens roll i samhällsbygget? Frågar man mig blir svaret: Kulturvetenskapen är en oundgänglig, vetenskaplig disciplin, som behövs för att kunna balansera övriga vetenskapsgrenar och samhällsinstanser mot varandra. Kulturvetenskapen kan aldrig ersätta andra vetenskaper, får aldrig bli en sigularitet. Vetenskap är ett kollektiv projekt vars syfte är att förstå den värld vi alla lever i. De olika vetenskapsgrenarna utgör därför komplemet till varandra, och den viktiga kunskapen uppstår i mellanrummen mellan disciplinerna! Kunskap är inget i sig, varken ond eller god, den kan bara bedömas utifrån hur den används.
Om jag skall sammanfatta det kulturvetenskapliga uppdraget i några enkla fraser får det bli: Kritiskt, analytiskt, granskande av maktordningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar