tisdag 15 februari 2011

Posthumanism och mänsklighetens värdighet

Ibland snubblar man av en slump över saker, texter eller annat som visar sig bära på ansenlig potential. Kan man bara öva upp känsligheten för var och när dessa flyktlinjer uppenbarar sig så har man kommit en bra bit på väg mot en kulturvetenskaplig kompetens. Ett exempel på en sådan text fanns i söndagens nummer av Svenska Dagbladet. Under strecket: Mänsklighet och värdighet går hand i hand, är mer än värd att läsa. Den är ett lysande exempel på hur kritiskt tänkande kan ge upphov till konstruktiva lösningar som är användbara i arbetet med att uppnå långsiktig hållbarhet, här i första hand social hållbarhet.

Artikeln är skriven av Carl Rudbeck, och är en anmälan/presentation av boken: Human dignity, av George Kateb, som är professor emeritus. Vi har med andra ord att göra med en akademisk författare som har lagt alla karriärambitioner bakom sig. Han kan alltså skriva vad han tycker egentligen. Han kan med andra ord vad många tänker men få vågar sätta på pränt. Och vad det verkar är detta en högintressant bok. Människan, hävdar Kateb, är
den enda art som enbart är delvis naturlig; det råder ett skarpt brott mellan människan och andra djur: ”Alla andra arter är mera lika varandra än mänskligheten är lik en av dem; en schimpans är mera lik en daggmask än en människa, trots den nära biologiska relationen mellan schimpanser och människor.”
Ett sant posthumanistiskt uttalande, av bästa märke. Så enkelt, och ändå revolutionerande och slagkraftigt. Vad som skiljer människan från resten av jordens djur är inte, tvärt emot vad som vanligtvis brukar hävdas (se NE) intelligensen. Utan först och främst språket, men även skriften. Definitionen av begreppet människa blir härigenom sammansättningen av mänsklig biologi och språk. Eller för att använda ett begrepp från Deleuze: människa är en multiplicitet bestående av biologi och språk, en emergent storhet som inte går att förstå annat än på den skalnivån. Rudbeck skriver:
Människan har fått de biologiska förutsättningarna att utveckla dessa båda system och det gör en himmelsvid skillnad, en skillnad som gjort det möjligt för henne att lyfta sig ut och över naturen och upp till kulturen, så att säga. Kateb inskärper emellertid att denna skillnad för med sig ansvar; människan är den enda art som kan ta ansvar för naturen.
Man får nästan tårar i ögonen av den elegans med vilken Kateb uttrycker sig. Det låter så enkelt, så självklart. Det är denna skillnad som leder till ansvar. Det faktum att människan utgör en sammansättning av biologi och språk, detta är det som gör henne unik. Och det innebär förtroende under ansvar. Den som är stark måste vara snäll. Med en sådan definition finns inte utrymme för det som David Ehrenfeld redan på 1970-talet kritiserade som, "The Arrogance of Humanism", i boken med samma namn. Människan, definierad enligt humanistisk tradition, som en intelligent varelse har lett till miljöförstöringar som i förlängningen riskerar att hota livet på jorden. Tror man sig vara intelligen är det lätt att få hybris! Rudbeck fortsätter:
Den idé om mänsklig värdighet som författaren gjort till sin är alltså något kollektivt, något som tillkommer människan som art och släkte. På den punkten skiljer sig värdigheten från mänskliga rättigheter, som är individuella. Det är du och jag som har dem, alltid och i lika hög grad oavsett vad och vem vi är. Men kanske skulle vi inte ha haft några rättigheter alls om vi inte tillhört ett värdigt släkte.
Detta betyder inte att Kateb är emot mänskliga rättigheter, bara att han menar att de i dess nuvarande form är problematiska att följa, och att de väldigt ofta ger upphov till konflikter och gränsdragningsproblem. Det gör rättigheterna i princip värdelösa. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna passar helt enkelt inte ihop med den posthumanistiska varelse människan kommit att bli genom intensifierat utnyttjande av språk och olika typer av ny teknik som i grunden förändrat förutsättningarna för mänskligheten. Kateb menar att rättigheter måste vara:
i det närmaste absoluta och staten måste vara beredd att backa upp brott mot dem med hot om våld och, om det visar sig vara otillräckligt, med våld. Visst det kan finnas tillfällen då staten kanske måste tumma på en eller annan rättighet i extrema situationer. Men Kateb vill få oss att se upp och misstro den stat som förebär till exempel nationella säkerhetsintressen för att på sätt inskränka rättigheter. FRA-lagen hade inte funnit en förespråkare i George Kateb.
Problemet med mänskliga rättigheter är att de för att fungera i praktiken måste vara relativa och kontextbundna. Kateb vill emellertid inte veta av någon moralisk relativism. Han menar att:
Seder och bruk är lokala och varierar; moralen gör det inte, i alla fall inte om Kateb (och Kant) får bestämma. Men det finns två skilda moralsystem: ett som styr det personliga umgänget och ett som styr statens behandling av medborgarna. I det första fallet är det den gyllene regeln som gäller, behandla dina medmänniskor ungefär så som du själv vill bli behandlad.
Den viktigaste poängen med Katebs tankar, som jag ser det, är att han utgår från och anpassar sina förlag till den skalnivå som de är tänka för. Och det är första gången jag stöter på något sådant. Att man tänker i nivåer. Det förlösande och fyller mig med hopp. Detta är vad kulturvetenskapen väntat på, någon som erkänner att kultur är en emergent storhet som regleras av helt andra lagar än naturen. Att det är en professor emeritus som framför tanken må vara hänt. Förhoppningsvis kan han i kraft av sitt anseende öppna dörrar för dem som kommer efter. Rudbeck skriver mot slutet av artikeln:
”Human dignity” är en på ganska fri hand skriven essä, ett inlägg i en ständigt pågående diskussion om människans lott, om la condition humaine. Det är en diskussion där Platon och Aristoteles är lika närvarande som Hegel och Nietzsche och ännu modernare tänkare. Politisk filosofi är nämligen ingen vetenskaplig disciplin där nya rön och tankar ersätter gamla utan snarare en hela tiden pågående konversation.
Läs den sista meningen igen. Smaka på ordet konversation. Visst låter det angenämt, och bär det inte på hopp för framtiden? Jag tycker det! Att samtala med utgångspunkt i en uppsättning verktyg för att se vart man hamnar, istället för att fäktas med absoluta sanningar. Det är vad posthumanism är för mig. Ett samtal om människans ställning i Kosmos.

Ett samtal där inga givna snar finns, bara utbyte av tankeverktyg som är mer eller mindre användbara i arbetet med att uppnå långsiktig hållbarhet.

10 kommentarer:

Anonym sa...

"Det faktum att människan utgör en sammansättning av biologi och språk"

Ursäkta en liten detalj, men du har förstås aldrig tänkt på att språket möjliggörs genom just vår biologi...?

/nykter

Eddy sa...

Tråkigt att du kommer in i samtalet med en sådan brist på öppenhet, med en sådan dogmatisk inställning. Detta är ingen plats för polemik.

Hoppas du finner din lycka!

Johan sa...

Till anonym!

Jag förstår inte anledningen till varför det ena skulle vara viktigare än det andra. Det är väl samspelet och dess helhet som håller ihop det som blir en människa.

Den korta inblick jag har av den akademiska världen, så har jag fått uppfattningen att det är vilken och vem som säger än vad som sägs. Jag tycker att detta blir ett feltänk runt faktiskt väldigt viktiga frågor, som skulle kunna upplösas genom samspel mellan de olika inriktningarna. De blir ju bara fel när maktpositioner ska intas och vem som bäst kan beskriva världen. Jag menar människor och ting skulle ju inte utvecklas om inte andra människor och ting fanns.

Jag ser nog hellre demokratiska samarbeten där alla få vara med och påverka än att bara några får det. Då tror jag i alla fall att det finns mycket större chans att världen består och inte förgörs, men jag kanske bara är naiv.

Vänligen, Johan

Eddy sa...

Kloka ord Johan, och mitt utvecklade svar finns att läsa i nästa bloggpost.

Anonym sa...

Eddy,Johan: Nehej, kanske inte för polemik, men tydligen för godtyckligt flum.

Tråkigt att välmenande människor som ni inte förmår skilja bristande logik från öppenhet (jag menar det helt ärligt).

Jag tackar för lyckoönskningen!

Eddy sa...

Annonym: Jag förstår inte vari flummet består. Det får du gärna förklara, sådana frågor är mer än välkomna. Det skulle hjälpa mig mycket att få höra dina tankar om det. Även innebörden i godtyckligheten är jag intressead av. Hur tänker du? Tankarna jag utgår från och för fram är etablerade inom såväl kultur- som naturvetenskapen. Men detta kanske inte har spridit sig till allmänheten.

Men desto viktigare då att samtala om detta. Det är frågor jag jobbar med i min yrkesvardag som kulturvetare, och då jag ser det som mitt uppdrag att sprida tankarna till en bred allmänhet är det av största intresse för mig att förstå motståndet mot tankarna.

Ärligt!

Anonym sa...

Eddy: Det består just i sådant som begreppsförvirringen jag påtalade i min första kommentar (svara gärna på den!).

Att dina "tankar" skulle vara "etablerade" inom naturvetenskapen är nonsens, ursäkta en ofrånkomlig polemisk ton.

/nykter

Eddy sa...

Jag svara gärna då detta är viktigt, och så länge vi samtalar (det vill säga öppet och förutsättningslöst försöker förstå varandra är jag med) kring ämnet.

Du skriver att språket möjliggörs genom biologin. Och det har jag ju aldrig förnekat. Det jag är intresserad är vad som händer när en biologisk varelse som människan anammar ett sådant kommunikationsverktyg som just språk, och börjar bygga samhällen. Och jag menar att det händer något viktigt då, som inte går att föra tillbaka på biologin. Samma sak med en bil, den består av metall. Men det är ett meningslöst påstående, för en bil är något annat än metall. Bilen, när den väl satts samman, kan göra helt andra saker än metallen. Och samma gäller för människor. Visst är vi biologiska varelser, men genom språket är vi också sociala vareleser. Och det sociala kan bara fungera om det finns lagar och regelbundenheter, vilka inte har något med biologi att göra. Biologin är därmed förutsättningen för människan, men först när man kopplar på språket skapas förutsättningar för kultur. Du får gärna hänvisa till refernser, jag är väl inläst på området. Att bara säga att det jag hävdar är nonsens hoppas jag du förstår är svårt att ta på allvar. Jag är disputerad och forskning är mitt arbete. För att bara nämna två naturvetenskapare som jag är väl insatt i och som uttrycker samma sak som jag, fast med andra termer och utifrån andra intressen: Martin Ingvar och Antonio Damasio, men även Nobelpristagren Ilja Prigonine och det finns så klart många andra. Vilka hämtar du stöd från?

Anonym sa...

Eddy: Ursäkta, men ser du verkligen inte att du säger emot dig själv? Hur skall du ha det, har språket biologisk grund eller inte?

Mitt svar (som icke religiös) är att det du nämner, alltså språket, samhället, det sociala, lagar, helt bottnar i biologiska mekanismer, som i sin tur bottnar i kemiskt-fysiska dito. (Vill man sätta etiketten "gud" på det ogripbara bakom allt är det ok för min del, bara man inte blandar in religioner - de strider mot all logik.) Och vi människor har aldrig "anammat" språket... sådana formuleringar är helt missvisande... språket har uppstått successivt och organiskt!

Metall är en klass av material, biologi är ett fenomen och en vetenskap, så detta haltar... fysik vore i så fall en rimligare parallell till biologi (att säga att bilen bygger på fysiska processer är ju inte så långsökt). Jag håller dock naturligtvis med dig om att språket är en förutsättning för högre kultur, men jag tycker du slarvar med begreppen alldeles för mycket.

Du påstod att dina tankar var etablerade inom naturvetenskapen och hänvisar till Martin Ingvar (mfl); visa mig gärna var han resonerar som dig (men inte som mig), för jag misstänker att du missuppfattat honom.

PS Jag är bara en vanlig civilingenjör (den lägsta formen av liv ;) med en nedärvd omsorg om sådant som filosofiska resonemang och estetik. Logik och intellektuell ärlighet är viktigt för mig.
DS

mvh
/nykter

Eddy sa...

Nykter: Nu förstår jag lite bättre, och mitt svar kommer i nästa bloggpost, där jag lovar att förhålla mig till vad du skriver och ska försöka förklara hur jag tänker.