Som forskare får man ofta frågan, vad kommer du fram till? Eller, vad kommer att hända i framtiden? Sådana frågor gör mig ledsen, för det är frågor som tyder på att frågaren vill avhända sig ansvar. Det är frågor som utgår från övertygelsen om att har vi bara tillräckligt med kunskap, information, då kan vi klara av att skapa välstånd och lycka för alla. Till detta är jag mycket skeptisk och inte så lite kritisk!
Lite av denna tro och inställning finner jag i en artikel i dagens Svenska Dagbladet, eller ganska mycket. Här är det tunga företrädare för särintressen som använder förment vetenskapliga argument för att underbygga sin (högst politiska) tes om hur Sverige bör styras. Det är farligt när kunskap används på det sättet. Ändå ser man det överallt, och det är en trend som ökar. Tron på experter är stor och djup. Men som sagt, lägger vi vår gemensamma framtid i händerna på några få, är det att be om problem. Experterna däremot, tar ingen som helst risk. För ingen kommer att ställa dem till svars i efterhand. Om de satte sina huvuden på spel och tog de fulla konsekvenserna av sina uttalanden, då skulle jag vara lite mindre orolig. Men så är det inte, och det skulle heller inte fungera.
Kulturvetaren då, hur agerar han eller hon i rollen som expert? Vad är vi bra på? Till vad kan vår kunskap användas? Den kan inte användas för att sia om framtiden! Och den kan absolut inte användas för att friskriva sig från ansvar. Tvärt om handlar Kulturvetenskaplig kunskap om att peka på det ansvar alla har för det som sker, och att visa på hur stor del av framtiden som skapas här och nu. En kulturvetare som dristar sig till att gå in i expertrollen använder med andra ord sin plats i rampljuset till att belysa dessa faktum, inte till att driva politik (det vill säga tala om för andra hur de ska agera).
Hur lockande det än är får man inte luras in i rollen som expert med bestämda svar. Kulturvetaren måste alltid vara kritisk, även mot sina egna uttalanden. Det är det enda budskapet någon behöver, egentligen. Kritiskt tänkande hos en bred allmänhet behövs om man skall kunna bryta den utveckling vi nu ser där allt mer makt hamnar i allt färre händer, i den ekonomiska effektiviseringens kölvatten. Makt korrumperar, och konsekvensen av makt är ofta att det blir som makten säger. Lyssnar tillräckligt många på experten, då blir dennes uttalande en självuppfyllande profetsia.
Och eftersom det är så, då vill jag använda min kunskap, kompetens och eventuella inflytande åt att visa hur stor makt folket har över sin egen framtid. Jag säger mig aldrig sitta inne med några absoluta svar. Jag säger aldrig att det finns enkla lösningar. Det enda jag säger, och det säger jag i kraft av vetenskapsman, det är att samhället är en icke-linjär process där slumpen spelar en stor roll.
Jag säger vidare att den typen av listor som det hänvisas till i artikeln, det är i bästa fall meningslöst vetande. Att sträva efter att ligga i topp kan aldrig vara ett självändamål. Målet för varje samhälle måste vara att alltid sträva efter att skapa välstånd för så många som möjligt. Till det behövs inga ekonomiska experter (med egna intressen och agendor), inga listor. För att uppnå det behövs bara en bred, intresserad och kunnig samt kritiskt medveten allmänhet som strävar efter samma mål (och det målet skapas under vägs, av dem som driver processen).
Den enda experten värd att lyssna på, det är den som talar mindre om vad han eller hon vet och vad vi bör göra, och mer om sin vision om ett gott liv och förutsättningarna för denna! Det är ett sant kritiskt och långsiktigt hållbart förhållningssätt som tar hänsyn till, även det oväntat oväntade.
Kunskap som presenteras som sann och omöjlig att ifrågasätta bär på ansenlig makt för den som säger sig sitta inne med den. Det leder till passivitet och okritiskt auktoritetsföljande hos den som lyssnar. Kunskap som däremot presenteras som verktyg för att uppnå en uttalad vision, det är kunskap som mottagaren måste värdera kritiskt innan den ínförlivas i vardagen och omsätts i handling. Det är en kunskap som främjar kritiskt tänkande, kunskap som som engagerar befolkningen. Det är den enda kunskapen som har potential att leda till långsiktig hållbarhet.
Det är den typen av svar man får om man anlitar en kulturvetare som expert! Och därför blir man sällan anlitad som expert, om man är kulturvetare.
Vem tjänar på det? Fundera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar