tisdag 13 mars 2018

Tankar, text och kunskapsförmedling 1

Läser en intressant artikel i DN, skriven av Magnus Linton, författare och medarbetare i DN Kultur. Han har arbetat som "writer-in-residence" vid Uppsala universitet ett tag och har där lett workshops och seminarier i kreativt skrivande för akademiker, vilket är ett nytt och intressant grepp som jag måste säga att jag var lite skeptiskt till (och delvis fortfarande är), men som ändå är intressant. Vi får se vart det tar vägen, för jag gör som jag brukar, jag kastar mig ut och låter tankarna ta mig där jag hamnar.
För att illustrera en av vetenskapsvärldens växande absurditeter publicerade en stilsäker forskare nyligen ett diagram där en stapel för 2017 sköt i topp – tio gånger högre än andra år – och därmed visade att det var ett för honom karriärmässigt fantastiskt år: nästan 120 meriterande citeringar!
Det som räknas som viktigt är det som de flesta kommer att ägna sig åt och lägga sin energi och rikta sitt fokus mot, för det är så människor och kultur fungerar. Är det citeringar som räknas i systemet är det citeringar som kommer att produceras. I den bästa av världar är antalet citeringar ekvivalent med kunskap och kvalitet, men det återstår att bevisa och skiljer sig från fall till fall. Jag har, bland annat därför, valt en annan väg och gör bara det jag måste och det jag med stöd i goda argument och djupt känd övertygelse, för mig själv kan motivera som viktigt. Det är KUNSKAPEN jag är intresserad av, inte antalet artiklar eller citeringar och inte storleken på (de för mig oftast obefintliga) forskningsanslagen. Jag gör det mesta och bästa av det jag kan och har och använder skärvorna av tid som jag kan kapa åt mig så effektivt jag bara kan. Om resultatet av mitt arbete kan betyda något för någon och om tankarna jag sätter på pränt kan komma till användning eller ge någon stöd i den verksamhet som bedrivs ute i samhället, är det belöningen jag söker. Jag är enormt tacksam om det jag tänkt och skrivit kan komma till nytta, men det som driver mig är viljan att lära och utveckla kunskap. Att detta mitt sätt att tänka och agera påverkar karriären menligt är ett lågt pris att betala och är inget jag tänker särskilt på, i alla fall inte så länge jag kan och får fortsätta utveckla kunskap.
Insatsen som renderade poäng­ståndet var emellertid ytterst marginell – han hade ihop med en massa andra forskare ”satt sitt namn” på ett par artiklar antagna i ”rätt”, det vill säga karriärmeriterande, publikationer – och stapeln återspeglade på intet sätt vare sig produktivitet eller någon betydande forskarinsats: ”Det är bara siffror som oroväckande ofta misstas för det. Om jag däremot ägnar ett antal år åt att forska och skriva en diger bok syns det knappt ens som en krusning i statistiken. Vad ska detta vara bra för?”
Att den frågan kan ställas; "Vad ska det vara bra för [att producera kunskap]", i ett land som vill se sig som en kunskapsnation säger liksom allt och det stärker mig i övertygelsen om att jag valt rätt väg att gå. Jag vill nämligen kunna se mig själv i spegeln och jag vill kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde det jag trodde på. Jag vill så klart bli läst, men jag vill inte vara del av en citeringsekonomi eller jaga publiceringar. Jag vill lära och utveckla kunskap.
Så kallad bibliometri – standardiserade analyser av vetenskapliga ­publiceringar och citeringar eller, som någon annan kallade det, ”den helt misslyckade incitamentsstrukturen inom forskningen” – var en del av det problem Uppsala universitet förde till ytan när man i somras bröt ny intellektuell mark genom att anställa en ”husförfattare” och med detta ville påminna om framför allt två saker: varje nytt vetenskapligt resultat är i sig en berättelse, en story, och slutprodukten för varje betydande forskningsprocess är en text.
Det låter som ljuv musik i mina öron. Vetenskapsteoretikern Bruno Latour är inne på samma linje; han menar att vetenskapen bara behöver en definition av vad vetenskapen producerar: berättelser. Vetenskapens uppgift är är att utveckla kunskap, men det räcker inte att bara utveckla kunskap, för vad är kunskap, och vad ska vi ha kunskapen till? Jag menar att det aldrig kan räcka att en grupp forskare är överens om att det är si eller så, det krävs mer för att vetenskapliga resultat ska transformeras till kunskap; det krävs att insikterna förklaras, att budskapet paketeras och framförallt att tankarna sprids och kommer till användning ute i samhället. När vetenskapliga resultat reduceras till ett slags verktyg för enskilda forskares karriär eller något man använder för att klättra på rankinglistor, är det ett tecken på att något är fruktansvärt fel i samhället. Det är så klart lovvärt att man anställer en författare för att råda bot på en del av problemet, men jag är inte säker på åtgärden påverkar kunskapens status i samhället. Det krävs mer; jag skulle säga att det krävs en radikal omorganisering av hela högskolesektorn och uppdraget måste omformuleras till att handla mer om kunskap än om mätbara resultat. Vad jag menar är att det behövs en annan definition av begreppet kunskapskvalitet än dagens.
Kombinationen – den berättande texten – har således stått i centrum för det uppdrag jag utsågs att leda i syfte att stimulera akademiker till mer kreativt skrivande, och satsningens bakgrund var just det lustfyllda berättandets hädanfärd i den expanderande vetenskapsproduktionens allt smalare, mer standardiserade och i dag närmast industriellt mallade karriärbelöningssystem. Ett snabbt växande berg av ofta toppintressanta men väldigt otillgängliga forskningsrön läses numera av i stort sett ingen alls. Och av de texter som genererar de hett eftertraktade meriteringspoängen, helt avgörande för unga forskares möjligheter att nå jobb och lön, är nästan alla skrivna med direkt adress till en ytterst ­liten klick smalt skolade proffs – på engelska.
Här beskrivs problemet i vetenskapsvärlden på ett målande sätt, och det är på inget sätt begränsat till Sverige. Problemet är komplext och universellt, vilket gör satsningen mer än lovvärd. Fast, ändå; om man premierade annat än det som premieras idag skulle problemet lösas av sig själv. Jag är inte säker på att kunskapen som sådan, ute i samhället, utvecklas bara för att forskarna skriver mer målande och skapar berättelser av sina resultat. Jag har svårt att se att den här typen av texter motverkar tendensen till att det byggs elfenbenstron och skapas ett slags uttolkande prästerskap som likt orakel med monopol på kunskapen tolkar verklighetens outgrundliga tecken och bestämmer hur det är och vad som måste göras. Jag menar att KUNSKAPEN behöver demokratiseras, vilket varken innebär att alla kan eller ska bli forskare, eller att allting kan passera som kunskap. Jag ser en uppenbar risk med att forskningen smalnas av och blir allt mer specialiserad eftersom kontakten med verkligheten riskerar att gå förlorad på det sättet eftersom ingen har överblick. Kompetensen att medla mellan olika discipliner utarmas och samhällets långsiktiga hållbarhet hotar at raseras. Jag med på att det behövs berättelser, men menar att detta är en forskarkompetens och att forskare som berättar och tar ansvar för överblicken genom att sätta sina vetenskapliga rön i ett sammanhang ska premieras, istället för som nu fortsätta på den inslagna vägen och ge en bonus till den som också skriver populärvetenskapligt (om det nu är detta som projektet går ut på?).
Många som disputerar i dag kommer aldrig att skriva någon mer bok än avhandlingen och numera finns till och med professorer som ut­över sin avhandling inte har skrivit en enda bok, en omöjlighet för bara något decennium sedan. Eller som Frans Lundgren, idéhistoriker vid universitetet och en av projektets initiativtagare, uttryckt det: ”I alla subkulturer uppstår ett eget språk eller stil som blir naturlig för den gruppen, men upplevs som främmande för dem som står utanför. Man har en oförmåga att se sina texter utifrån och är inte van vid att föreställa sig hur ens text uppfattas av andra.”
Tänker här på mitt ämne etnologi där det finns (även om ämnet som sådant sorgligt nog känns som det är lite i upplösning) en lång historia av att skriva på just det sätt som Linton nu hjälper idéhistorierna på Uppsala universitet att utveckla kompetens för. Idéhistoria är ett större och lite mer prestigefyllt ämne, även det av tradition fyllt av goda stilister; jag tror det är detta som gör att satsningen skaver lite. Ämnen som har skrivandet i sina DNA tappar i anseende och pregnans när de tvingas anpassa sig efter den akademiska kulturen och blir därmed obsoleta, och sedan, när båset är tomt, saknar man kon, men istället för att återupprätta ämnenas status kallar man in en konsult. Satsningen kan därför lika gärna ses som en sista dödsryckning, istället för vägen fram. Jag hoppas verkligen inte det, men jag ser inga tecken på någon generell uppskattning av skrivandet inom akademin och bokbranschen rör sig också förfärande snabbt i den riktningen när böcker allt mer betraktas som produkter med uteslutande ett ekonomiskt värde.
Satsningens huvudman är just institutionen för idé- och lärdomshistoria – en intellektuellt nydanande miljö som själv inte har mycket att skämmas för i frågan, några av landets mest briljanta sakprosastilister har fötts här – och givetvis föreställer sig ingen att ett enstaka initiativ kan rå på den globala vetenskapsordningens tilltagande språkmonotoni, men på marginalen finns mycket att göra. För att inte säga massor. Och i bästa fall blir det ringar på vattnet. Allt fler författare anställda vid allt fler universitet för att stimulera allt fler akademiker att omfamna i stället för rädas det breda berättandet, helst i bokform, med dess potentiella storpublik.
Jag håller inte med om denna analys, jag tror nämligen inte att det är hos forskarna som problemet ligger, och jag tror inte att externa konsulter är lösningen på några verkliga problem. Den fiktiva efterfrågan på konsulter är istället del av samma problem som skapar efterfrågan på deras tjänster. Det gör mig ledsen att se hur kompetenser (skrivandet, det intellektuella samtalet och bildning) som utgjorde självklara delar av, eller jag skulle säga själva stommen i den akademi jag sökte mig till, fostrades i och vars arv jag kämpar med att föra vidare, på så pass kort tid nästan helt raderats ut. Och istället för att återknyta kontakten med sina egna rötter tar man hjälp av en extern konsult. Jag har verkligen ingenting emot Magnus Linton och jag är övertygad om att han gör ett gott jobb på Uppsala universitet; han behövs dessutom! Det jag är kritisk till är att vi låtit det gå så långt att akademin anser sig behöva hans tjänster. Jag ser satsningen som en genväg, eller kanske som ännu ett av alla marknadsföringsknep som allt fler tar till allt oftare idag i Utbildningssverige för att säkra efterfrågan på de tjänster man tillhanda håller.

Jag känner mig sorgligt nog allt mer främmande i akademin, i takt med att kunskapens, skrivandets och bildningens värde urholkas. Och på nyheterna igår samt på Twitter ser jag hur allt fler lärare uttrycker samma uppgivenhet, samtidigt som förnumstiga politiker talar över huvudet på lärare och forskare och menar att de sitter inne med lösningen, som aldrig handlar om vad lärarna och forskarna själva efterlyser, utan alltid om enkla och slagkraftiga lösningar som fungerar i TV-soffor och partiledardebatter.

Ja, jag kämpar med uppgivenheten just nu; men jag ger inte upp och jag kommer tillbaka!

2 kommentarer:

Henrik Hallberg sa...

Kör på, du gör det bra, och förra texten var det bästa jag läst på flera år.

Alan Ford sa...


Det där med "kreativ skrivande" är en palliativ,träig järn,tanke kullerbitta... Antigen är man begåvad med kreativitet,autencitet och tänker innovativt eller inte.Annan möjlighet är att man är fri människa. Enligt denna logiken Zlatan är kretiv förtfatare eftersom hans spökskrivna bok är best seller men han är bara fotbolspelande affärsman och reklam pelare for ungdomar i sportt grenen "vinn eller försvinn". Det är glädjande att medelklassen börjar smaka på sama medicin som arbetslösa var behandlade med kreativ skrivande av corriculum vitae i forhopningen att att sälja sig bättre på marknaden och dölja sin totala förnädring som människa.
Det interesanta var att "kreativa"företag börjar anställa särbegåvade personer(autistiska,adhd osv) eftersom de är unika på sitt sätt och har nu hög marknadsvärde som "normal begåvade"inte har och därmed marknads priset och efterfrågan minskar,då är Mr Spock förebild i den nya Brave world. Kaos under himmelen-uttmärkt situation for revolution eller colonia mularum ?

va' glad/predrag