Fredag morgon. På väg till jobbet. Tidigt, trött! Men inte tillräckligt trött för att kunna släppa problemet jag vaknade med. Frågan om subjekt, objekt. Frågan om hur man kan och bör tänka kring detta, och inte minst varför man ska tänka kring det, varför frågan är viktig.
Frågan relaterar till projektet fenomenologi-posthumanism, som jag inser kommer att följa mig ett tag, och inte mig emot. Frågan relaterar direkt till mitt ämnes kärna och inte minst dess berättigande i den akademiska världen. För att kunna svara på frågan om vad kultur är måste man först svara på frågan om vem/vad som är kulturens upphov, dess möjliggörare och bärare (om någon?). Och då blir frågan om vad som är subjekt och vad som är objekt viktig. För den belyser något väldigt viktigt rörande människans förhållande till och plats i världen.
Förbehåller mig dock rätten att här på tåget mellan Göteborg och Trollhättan tänka högt kring frågan, vilket samtidigt känns befriande. Utan kontorets referensbibliotek flyger tanken lättare, och det behövs ibland för att komma vidare i tänkandet. Det är här (se nadan) jag står, på egen hand. Just nu. Kommentera gärna, påpeka luckor i tänkandet. Referenser tas emot tacksamt. Samtal är inga samtal om de inte kännetecknas av prestigelöshet. Jag skriver inte detta för att meritera mig, jag skriver för att jag vill förstå. Och jag hoppas att jag inte är ensam. Alla synpunkter är viktiga, speciellt kritiska sådana. Jag vill som sagt förstå, inte predika!
Vad handlar det om, egentligen? Det handlar ytterst om livet. Utan liv, inga människor. Men liv är inte synonymt med människan. Människan är en del av livet, behöver liv för sin existens. Men liv fanns även innan människans inträde på scenen. Så vad, om något, skiljer människan och mänskligheten från resten av världen? Inte mycket. Det är vad posthumanismen lär oss. Mycket mindre än vi ens vågar tänka till vardags, på tåg eller i egen bil, på väg till jobbet. För att kunna motivera sig att gå upp ur sängen på morgonen är posthumanismen illa vald. Lika fullt är det ett tankeverktyg som behövs för att inte förlora blicken för vad som är viktigt, i livet. Livet på jorden, av vilket människan alltså är beroende och som hon bara utgör en liten del av.
Är människan bara ett objekt som interagerar med andra objekt, vilket delar av posthumanismen antyder eller hävdar? Eller är människan ett subjekt höjt över resten av livet på planeten jorden? Det är vad som står på spel. Och detta är frågan som måste besvaras, men den måste inte bara få ett svar. Svaret måste också förmedlas till resten av mänskligheten. För det ändamålet behövs en retorik som är tillräckligt tydlig för att kunna förmedla innebörden, samtidigt som den inte förenklar problemet. Det är vad Kulturvetenskap handlar om. Om att skapa tankeverktyg som kan användas för att förstå människans plats i världen, utan att ta något för givet, på förhand. Detta behövs, inte minst för att bemästra den typ av problem som Japan just nu brottas med (senaste nytt finns här och här).
Ett sätt att tänka, ett sätt att bryta upp dikotomin mellan subjekt och objekt, utan att förlora den vardagliga förståelse som jag tror krävs för de allra flesta för att orka dra sig genom vardagen och livet, utan att förlora meningen med alltihop. Det skulle kunna vara att tänka människan som ett slags, i grunden, biologisk enhet som finns och verkar i världen genom att agera. Tänker man så förlorar man inget viktigt på vägen, man kastar inte ut barnet med badvattnet. Människa blir då ett verb, och vad agerandet i världen går ut på blir att människa.
Att människa innebär att agera i enlighet med föreställningar om vad det innebär att vara människa. Varken mer eller mindre. Och då behövs inget subjekt. Att människa blir härigenom en specifik manifestation av det i livet immanenta begär som föregår allt levande, eller som snarare samproduceras i och genom interaktionen mellan livets olika delar och aspekter. Att människa är inte en gång för alla givet, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med olika innebörder. Att människa är ett verb som det går att samtala om. Kulturvetenskap, den vetenskap jag ägnar mig åt, kan sägas handla om att undersöka möjlighterna och begränsningarna som finns i och med vebet människa. Så vill jag se det!
Nietzsche talar om världen inneboende begär som vilja till makt, och Spinoza använder begreppet Conatus för att fånga något liknande. Det handlar om strävande efter att upprätthålla något rådande. En ihärdighet i varande. Livet som process, vilken kännetecknas av repeterande av skillnad, kräver av allt som vill vara det samma över tid, att det äger förmågan att hålla varandet samman. Varande är också ett verb, handling, görande eller för att tala med Deleuze: Blivande. Inget är, allt befinner sig i processer av tillblivelse. Och då behöver varandet förklaras. Ovanstående begrepp kan användas till detta.
Att människa är ett specifikt objekts ihärdiga strävan efter att fortsätta vara och verka i världen i enlighet med föreställningar om vad just människa innebär. Föreställningarna bör dock inte tänkas som tillhöriga människorna. Föreställningarna om människoblivande är ett slags tillägg som tillsammans med mänskliga kroppar (och alla de proteser som krävs för att möjliggöra människoblivande) bildar assemblaget som känns igen som just människa.
Ju mer jag tänker på verbet, att människa, ju mer gillar jag det. Men jag kanske inte kom på det själv, slår det mig! Jag kanske har hittat det, glömt av det och nu pockar det på uppmärksamhet. Låt mig då påpeka att även tanken på upphovsrätt är en föreställning. Ett påfund skapat av människor. Det spelar alltså ingen roll, för jag för inte fram begreppet här som en produkt av mig. Reser inga anspråk på att äga det. Att människa är alltså inte mitt begrepp, oavsett om jag är den första som myntar det eller ej. Det är ett verktyg att tänka med. Jag finner det använndbart. Det är det viktiga! Vad som går att göra med det, inte vem som formulerade det.
Att människa är att begära livet på ett speciellt sätt, det unikt mänskliga sättet. Och det är inte bara unikt, det är omvälvande. Att määnniska har förändrat inte bara jordens yta (tänk städer, kanaler, gruvor och annat som inte hade existerat om det inte vore för människan). Att människa har även förändrat klimatet. Och i Japan håller just detta verb på att förstöra möjligheterna för fortsatt människoblivande, på samma sätt som på våren 1986, i Tjernobyl.
Att människa är varken ont eller gott, i sig. Det är bara i relation till konsekvenserna av mänsklighetens blivande som det blir meningsfullt att tala om ont eller gott. Fast om man gör det inser man snart det fåfänga i ett sådant angrepssätt. Det viktiga är ju aldrig om handlingen är ond eller god, det viktiga är vilka konsekvenser den ger upphov till. Och det blir lättare att fokusera på det, om man ger upp alla tankar på subjekt kontra objekt.
Livet, det är vad det handlar om. Livet på jorden. Att människa bär på en ansenlig potential att påverka livets riktning. Att människa äger till och med förmågan att utplåna allt liv, på jorden. Men människor är bara en liten del av världens blivande. Världen behöver varken människor eller planeten jorden, men människorna behöver både världen och planeten jorden. Mäniskor som individer är obetydliga objekt i universum, men att människa är något annat. Att människa bär på förmågan att förändra, åtminstone något för människor viktigt. Klimatet och miljön ligger delvis i mänsklighetens händer.
Nykeln till långsiktig hållbarhet är att bryta med föreställningen om att det finns subjekt och objekt. För att förstå varför man måste arbeta för långsiktig hållbarhet måste man inse (och insikten måste spridas vitt och brett) dels sin egen obetydlighet, dels betydelsen man har. En väg att göra detta på är att för det första tänka på sig själv som ett verb, ett blivande bland anara typer av blivande. Alltså inse sin egen obetydlighet. För det andra, för att inte förlora meningen med blivandet, är att tänka på det unika i just det egna blivandet. Att människa går att göra på oändligt många olika sätt, och just det sätt som jag valt är unikt. Att tänka så ger i alla fall mitt liv mening, utan att göra mig omnipotent.
Att människa. Vackert! Värdefullt! Tänkvärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar