Just-in-time-arbetare

Är det verkligen en anställning vi vill ha, till varje tänkbart pris? Från vissa håll i politiken låter det så, och väljarna verkar hålla med. Uppenbara försämringar för löntagarna sägs vara en modernisering av arbetsrätten. Det måste bli lättare att säga upp anställda hävdar man. Om företag gick i konkurs i parti och minut vore det ett rimligt påstående, men så ser det ju inte ut. Debatten om arbetsrätten och anställningstryggheten är inte en strid mellan ägarnas intressen och de anställdas. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i och vilken människosyn som ska styra politiken. Anledningen till att frågan diskuteras är att arbetsgivare under en lång rad av år pressat kostnaderna till det yttersta för att öka vinsten, och förr eller senare kommer blicken oundvikligen att riktas mot posten löner i balansräkningen. Det var bara en tidsfråga. Arbetsgivarnas våta dröm är att endast betala för exakt den arbetskraft man behöver, precis när man behöver den. Vad får vi för samhälle om vi köper den logiken?

Om vem som helst kan få sparken av vilken anledning som helst och om risken dessutom ökar med åren får vi ett otryggt samhälle där alla måste vara på sin vakt hela tiden. Ett cyniskt samhälle där alla utgår ett potentiellt hot mot varandra. Samhällskontraktet blir ett slavkontrakt. Kom ihåg att det inte bara är arbetsrätten som diskuteras. Rätten till sjukersättning och arbetslöshetsersättning utarmas för varje år som går för att minska ett fiktivt bidragsberoende.

Vi är med stormsteg på väg i en riktning som andas 1930-tal på väldigt många olika sätt. Innan folkhemstanken slog igenom på allvar dikterade arbetsgivarna och kapitalägarna villkoren och arbetarna betraktades som en förbrukningsvara. Ingen säger tjänare idag; det heter hushållsnära tjänster som subventioneras av staten. I praktiken är det dock samma sak. Det finns inga statare idag, men villkoren i gigekonomin är skrämmande lika statarnas. Tiggarna är tillbaka på gatorna, men eftersom de inte ser ut som oss kan vi vifta bort problemet med hänvisning till kultur. Vi rör oss alltså med stormsteg mot ett samhälle där ett fåtal lever i sus och dus och den stora massan sliter ut sig för att klara livhanken. Mellan då och nu fanns en period i vårt lands och västvärldens historia när allt fler fick det allt bättre för varje år som gick. Inte bara anställda fick det bättre, samhället som helhet blev bättre. De fattiga blev färre och medelklassen ökade, men inte på de rikas bekostnad. Finessen var att SKILLNADERNA mellan grupperna minskade. 

Givetvis går det inte att vrida klockan tillbaka, men hur fick vi för oss att det kan bli bra om vi återinför regler och lagar som vi gjort upp med och förändrat för att de var dåliga för både enskilda och samhället? För lyckligt lottad person som Bianca Ingrosso är Sverige fantastiskt. Hon är 26 och är ekonomiskt oberoende, inte för att hon löst cancerns gåta utan för att hon är hon och en massa människor klickar på länkarna hon lägger ut på nätet. Kanske inte alla som kämpar kan bli läkare eller lärare men väldigt många kan bli det. Det är inga arbeten man blir ekonomiskt oberoende på, men det är jobb som ger både den anställde och dem hen arbetar med samt samhället något substantiellt tillbaka. Dagens influencers liknar adeln i Frankrike innan revolutionen. Ett fåtal som i sanslös lyx svävar ovan alla andra. 

Trump lovade att Amerika skulle bli great om han fick makten. Äntligen en företagsledare vid makten, sa många. Nu blir det ordning och reda. Ekonomin har gått bra, men till priset av att allt annat bivit sämre. Klarar USA och världen fyra år till med en politik som gör ett krympande fåtal rikare och alla andra fattigare, samtidigt som naturen skövlas, klimatet förändras och problemen förnekas eller skylls på invandare? 

Intellektuell bekvämlighet

Det finns inga genvägar till bildning, alla försök att effektivisera processen leder i motsatt riktning. Intellektuella förmågor är som muskler och kondition som förtvinar om inte utmaningen hela tiden höjs och om förmågorna inte används regelbundet. Utan den ansträngning som krävs för att läsa böcker och svårare texter försämras kvaliteten oundvikligen. Att lyssna på ljudböcker lyfts ibland fram som ett alternativ till läsning, men det är som att ta hissen istället för trapporna och är lika förödande för den intellektuella utvecklingen som fysisk bekvämlighet är det för konditionen och i förlängningen även hälsan.

Google är utmärkt om man söker information eller fakta, men kunskap kan inte utvecklas på det sättet och bildning tar tid och kan bara utvecklas genom att läsa och samtala med andra om det man läst. Förmågan att skriva för hand är viktig, men viktigast är att man skriver och lika viktigt är det att man läser det som sätts på pränt och är lyhörd för reaktionerna som texten väcker hos andra. Intellektuell utveckling är en trial-and-error-process som ofta handlar om att ta två steg fram och ett steg tillbaka. Förmågan står direktrelation till graden av uthållighet och ansträngning även om det inte finns några garantier för att man lyckas.

När arbetet i skolan "effektiviseras" krymper tiden att tänka och utarmas möjligheten att gå på djupet och bredda ansatsen, eleverna stressas och antalet uppgifter som lärarna ska ha koll på ökar, vilket går ut över lärandet och möjligheterna till fortbildning. Där och då framstår välskrivningsövningar som slöseri med tiden, ljudböcker som en lösning och Google som en möjlighet -- men bara i relation till budgetens ekonomiska mål. Kunskapen utarmas oundvikligen och det påverkar förutsättningarna att bedriva högre utbildning på universitetet, vilket går ut över (bland annat) lärarutbildningens kvalitet. Det här sättet att tänka och agera ger upphov till en ond cirkel som bara kan brytas genom att överge alla försök att styra och kvalitetssäkra skolan och den högre utbildningen.

Intellektuell utveckling är inget man blir färdig med, uppnådda kunskaper och färdigheter måste hela tiden underhållas med hjälp av regelbunden övning och nya utmaningar. Inte minst därför är det förödande att så mycket tid, kraft och resurser läggs på prov och betyg i skolan. Om man införde inträdesprov som arrangerades av den som ska anta eleverna istället för på prov som hanteras och administreras av lärare som dessutom ska undervisa eleverna (och som dels bedömer sitt eget arbete, dels kan utsättas för ekonomiska påtryckningar av mindre nogräknade arbetsgivare) skulle arbetet i hela utbildningssystemet i ett enda slag förändras till det bättre, för både lärare, elever och studenter. Massor av tid skulle frigöras och kunna ägnas åt aktiviteter som leder till lärande. Idag läggs på tok för mycket tid på kontroller och bedömningar av kunskaper. Intellektuell bekvämlighet skulle i ett sådant utbildningssystem straffa sig, istället för att som idag ses som en smart strategi för att nå målen.

Kultur, kunskap och konformism

Idag ägnar jag all tid, kraft och fokus åt arbetet med boken om mellanrum och delar därför ett smakprov från boken. Terminens första tio veckor med förhållandevis få föreläsningar och studentrelaterade uppgifter lider mot sitt slut. Även om det inte riktigt blivit som jag hoppades är jag nöjd och tacksam för jag har verkligen fått gjort massor och flyttar allt mer in i känslan av att boken nu faktiskt börjar bli klar. Imorgon ska jag skriva ut manuset och nästa vecka ska jag läsa, vilket känns avgörande. Sedan drar kurserna igång igen och tentorna trillar in, men jag räknar med att det bara ska vara detaljer kvar att jobba med och att jag under helgerna kan fixa till det sista så att jag kan korrekturläsa i januari och sedan börja leta förlag. 

Sorgligt nog anses det idag bättre att följa planen och uppnå det resultat man planerat för än testa nya sätt att tänka och arbeta på och vara öppen för utfallet. Kontroll och måluppfyllelse har kommit att bli viktigare än följsamhet och lyhördhet. För att samhället ska bli levande och långsiktigt hållbart behövs emellertid fler som vågar bryta mönster för att upptäcka världen och vetandet på nytt, igen och igen, var och en på sitt eget sätt. Eller med ett favoritcitat från Nietzsche (2008, 66).

Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.

Konformism är av förklarliga skäl enklare att underkasta sig än att bryta mönster och tänka nytt. Ingen kommer att anklaga en om man följer flocken, om man inte sticker ut. Men vill man verkligen veta är konformism en dålig väg. Ny kunskap kan bara utvecklas genom att ta sig till gränsen för sin förmåga och sedan överskrida den, vilket är svårt, men eftersom tänkande är en kraft som behöver tämjas för att bli användbar kan man inte låta sig hindras av det. En nyckel till framgång är att inte bestämma sig för antingen eller utan utveckla ett rörligt intellekt och lära sig förstå hur forskare i olika discipliner tänker. Det finns olika sätt att se på kunskap, men variationsbredden är inte så stor. Antingen tänker man sig att det finns ett enda rätt svar och att sanningar upptäcks och existerar oberoende av människorna. Eller så utgår man från att vetande dels skapas av människor, dels saknar mening utanför kontexten som forskningen handlar om och utförs i. Alla sätt att bedriva vetenskap uppvisar mer eller mindre av det ena och det andra och någonstans mellan ytterlighetspositionerna i kunskapens kontinuum kan all forskning och alla forskare placeras in. Om ingen bryter mot gängse uppfattningar, om alla försvarar rådande ordning, upprätthålls status quo. Konformiteten dragen till sin spets är ett samhälle där alla ser ut och tänker exakt lika. Överfört till vetenskapen handlar det om att komma så nära sanningen och det rena förnuftet som möjligt. 

Kultur uppstår och förändras mellan människor, den kan sägas vara ett slags energi, en vågrörelse som rör sig genom samhället och som påverkar människorna och sätter delarna som utgör helheten i rörelse. Kraften som förändrar uppstår och bygger momentum mellan. Energin är dock konstant och oförstörbar. Ser man på kunskap på detta sätt, som ett slags otämjd kraft kan man å ena sidan försöka kontrollera den, och å andra sidan försöka kanalisera den. En kulturvetenskap som riktar uppmärksamhet mot processer och blivande, rörelse och förändring, kanaliserar krafter snarare än att kontrollera dem. Kulturvetaren kan därför ses som utövare ett slags intellektuell jujutsu som möter krafterna som riktas mot hen med öppet sinne och använder dem för att avvärja hotet.

Mellanrummens filosofi handlar om att skapa förståelse för förutsättningar för förändring, inte om att styra förändring. Lyhördhet och väl utvecklade strategier för att skräpa uppmärksamheten är en förutsättning för att lägga märke till kulturens föränderlighet och nyanser. Inspiration till arbetet med att utveckla förmågan finns överallt. Stanna upp, var tyst, tänk efter, är en hälsosam variant av Timothy Learys berömda mantra: Tune in, turn on, drop out. Det går att bli mer närvarande, men det behövs inga droger. Stopp betyder gör ingenting utom att andas och vara närvarande. Tyst betyder skapa en rimlig förutsättning att använda den intellektuella kapacitet som alla förfogar över. Reflektera betyder tänk efter, ensam eller tillsammans. Vad vill jag? Vad är bra, för mig och för samhället? Vart är vi på väg? Vill vi dit? När tiden bara rusar på är det lätt att drabbas av tunnelseende, och då är risken stor att man gör saker som man sedan ångrar. Stop, tyst, reflektera är ingen uppmaning att röra sig i en speciell riktning. Bara en tanke. Vad har vi att förlora? Kommer vi fram till att det är bra som det är behöver ingenting förändras, och om vi kommer fram till att det skulle kunna vara mycket bättre är det hög tid att göra något innan det är försent.

Bildad uppfattning

Häromdagen återknöt jag bekantskapen med begreppet bildad uppfattning. Ordet och vad det står för tog sig in, väckte tankar som fick mig att vilja stanna kvar känslan. Ingen säger bildad uppfattning längre, slår det mig. Synen på kunskap har förändrats. Jag flyttas tillbaka till min barndom, till den tid när respekten för lärda människor och kunskapen var stor och bildning var högt värderat. I tyskan finns ett ord liknande ord lehrmeinung, och det var när jag fångade upp frågan på FB om vad den svenska motsvarigheten skulle vara som bildad uppfattning dök upp i huvudet. Först tänkte jag beprövad erfarenhet, men det väcker inte alls samma associationer och minnen. Lehrmeinung uttrycker rådande vetenskapliga uppfattning inom ett område, och dess innebörd förändras i takt med att kunskapen förändras. Beprövad erfarenhet och bildad uppfattning är också dynamiska ord som bygger på den för tillfället bästa kunskapen. Det handlar om en akademisk inställning till vetande som kräver intellektuell förmåga både för att uttrycka uppfattningen och för att förstå svaret.

Tankarna på ordet fyller mig med vemod, för det blir smärtsamt tydligt att synen på kunskap idag är helt annorlunda. När det uppstår frågor bjuds det in experter som får debattera, och den som vinner debatten får förklara hur det ligger till. Eller så hänvisas till evidens eller pekas på vetenskapliga artiklar. Svaren som experterna ger är tvärsäkra och förs fram med universella, eviga anspråk -- som om forskare vore något slags mänskliga varianter av Google. Respekten för kunskapen och det vetenskapliga hantverket finns inte. Allmänheten lyssnar inte på forskarna, har inte tålamod med lite längre utläggningar -- dag kräver folket och politikerna tydliga svar på sina frågor, och den som visar osäkerhet eller visar på ämnets komplexitet avfärdas. Tiden att tänka och gå på djupet finns inte. Nätet som svämmar över av snabbt åtkomliga svar får alla att känna sig som experter. Idag mer än kanske någonsin tidigare behövs det där orden, bildad och uppfattning som är motsatsen till ett snabbt och källkritiskt granskat, tydligt svar.

Skillnaden mellan då och nu är påtaglig, men det är svårt att uttala som om orsakerna. Det är lätt att skylla på Trump och Åkesson, men det är en alldeles för enkel förklaring. Min bildade uppfattning är att förändringen inleddes eller i alla fall tog fart när skolan först kommunaliserades och sedan överlämnades till marknaden, och dessa politiska beslut bottnade ytterst i väljarnas önskan om att betala mindre i skatt. Det finns naturligtvis inte en förklaring och det är heller ingen enskilds fel eftersom sambanden är komplexa, och respekten för lärare och kunskap redan var på väg att utarmas. Jag minns hur mina kollegor i bageriet tyckte det var orättvist att lärarna skulle vara lediga "hela" sommaren och på loven, vilket var tankar som luftades långt innan utbildningssystemet reformerades. Kulturella förändringar kommer glidande och märks först inte; sedan är det ofta försent. Björklund ville återupprätta lärarnas status, men det var ett hopplöst uppdrag eftersom skadan redan var skedd, och när möjligheten att välja skola väl etablerat sig i människors medvetande blir det svårt att återgå till hur det var. Bildning är inget man bara inför i läroplanen och en radikalt minskad administrativ börda, färre elever i klasserna och mer tid för återhämtning och fortbildning för lärarna skulle kosta massor med pengar. Om viljan och förståelsen finns så går det givetvis, men det är nu inte riktigt så det ser ut.

Det gör mig som sagt ledsen att tänka på dessa saker, för mitt minne av Vi i feman som prime time, lördagsunderhållning, är fortfarande starkt. När Sverige sågs som ett föredöme i världen togs kunskapen på största allvar och frågorna som ställdes till femteklassarna mötte både dem och deras kunskaper med respekt. Det var på riktigt. Bildningen hade på 1970- och 80-talen ett egenvärde på ett helt annat sätt än idag, vilket blir smärtsamt tydligt när man jämför innehållet och upplägget av programmet Fråga Lund då och nu. Idag får tittarna tydliga svar på sina frågor och det uppstår sällan några lärda samtal mellan deltagarna i panelen, vilket var själva syftet med en klassiska upplagan av programmet, som anspelar på uttrycket: de lärde i Lund. Den klassiska panelen gav uttryck för sina respektive bildade uppfattningar och delade med sig av sina kunskaper, idag besvaras fler frågor snabbare och man hastar raskt vidare till nästa inslag, som gärna får innehålla explosioner för att hålla tittarnas intresse vid liv. Kunskapen och politiken har blivit underhållning och forskarna ställs till svars eller ifrågasätts när pandemin tar fart igen. Allmänheten kräver svar och politikerna tävlar i vem som kan föreslå de mest drastiska åtgärderna.

Idag är efterfrågan på svar och tillgången på fakta och information större än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, medan förståelsen för och värdet av bildning är mindre än på länge. Bildning kräver tålamod och ett uppmärksamhetsspann som är längre än ett videoklipp på YouTube. För att förstå någons bildade uppfattning krävs det allmänbildning, vilket får mig att tänka på Sverker Sörlins bok, Till bildningens försvar, där han talar om den förlorade förmågan att veta tillsammans. För varje gång en forskare ställs mot väggen i Rapport eller Aktuellt och behandlas som en misstänkt brottsling rör vi oss ännu ett steg bort från det kunskapssamhälle vi är i desperat behov av idag.

Det är sorgligt men nyttigt att stanna upp och reflektera ibland, men det kan också vara plågsamt.

NPM är oförenligt med en levande akademi

För mig var universitetet vad Mount Everest var för Edmund Hillary: en utmaning som jag inte kunde motstå. Det var högskolan som intellektuell miljö som lockade och möjligheten att utvecklas som tänkande människa. Grundskolan tråkade ut mig eftersom den var allt för styrd och kontrollerad -- jag fick inte utlopp för min kreativitet utan förväntades bara göra vad lärarna bestämde, dessutom på det sätt som lärarna menade var bäst. Friheten jag upplevde på högskolan och den egna ansvaret för studierna var en välsignelse. Fram till dess hade jag trott att mina betyg från grundskolan speglade min förmåga, men på universitetet där jag fick söka kunskap på mina egna premisser bevisade jag för mig själv och för alla andra att jag långt ifrån nått gränsen för min förmåga.

Jag återkommer ofta till varianter av dessa tankar. Det beror på att jag lider när jag ser hur högskolan som akademisk och intellektuell miljö utarmas, men det handlar nu inte bara om mig och min upplevelse utan om kunskapsutvecklingen i vårt land. En levande akademi kan inte vara en kontrollerad miljö. Studier på högskolan bygger liksom forskning på frihet under ansvar. NPM bygger på kontroll, styrning och strävan efter måluppfyllelse, vilket är oförenligt med utveckling av ny kunskap och lärande som sträcker sig förbi utbildningens lägsta godtagbara standard. Ekvationen må vara ekonomiskt oklanderlig, men det går inte ihop och är därför förkastlig. Om högskolan även i framtiden ska vara en plats där kunskap utvecklas måste produktionstanken överges, det går inte att få det ena utan det andra.

Det faktum att klockan går och stressen ökar, vilket får mig att tänka sämre, gör att jag känner mig tvingad att sätta punkt snart för att hinna allt jag måste, är en indikation på att högskolans fokus flyttats från kunskapssökande till nyckeltalsproduktion. Dagens studenter kommer med ansvariga politikers goda vilja till högskolan i första hand för att ta poäng och få en examen, inte för att lära och utveckla kunskap. Hur vet jag det? Så fort jag ställer krav uppfattas jag som ett problem, ett hinder på vägen mot målet. När jag var student såg jag mina lärare som en utmaning och som förebilder; som kunniga och erfarna klättrare som gått före och visade vägen upp mot kunskapens högsta toppar.

Demokratin och kunskapen

Demokratin och kunskapen hänger ihop, det är två sidor av samma sak eftersom det ena är en förutsättning för det andra. Båda måste respekteras för att fungera, och ingen av dem går att äga eller kontrollera. Problemet är att det är så svårt att avgöra vad som är vad. Donald Trump utmanar båda, men det är sällan det sker så öppet -- och det amerikanska samhället har inte rasat samman under de senaste fyra åren. Förändringen kommer smygande. Både kunskapen och demokratin kan under lång tid urholkas utan att det är uppenbart vartåt det barkar. På ytan kan allt se hyfsat normalt ut så länge hjulen snurrar på. Respekteras inte demokratin och kunskapen kommer man dock oundvikligen, förr eller senare, till en punkt då allt på kort tid kan förändras dramatiskt. Ingen vet var Sverige befinner sig på skalan, men vi rör och tveklöst i helt fel riktning. Valet i USA är inte vilket val som helst. Fyra år till med Trump kan mycket väl innebära att kunskapssamhället får sig en knäck som tar decennier att återhämta sig från. Möjligen klarar sig demokratin något bättre, men när kunskapen inte respekteras kan inte demokratin överleva särskilt länge.

Ytterst är det väljarna som är problemet. Makten utgår i alla länder från folkets breda massa. Problemet är att man i vardagen ofta klarar sig utmärkt utan både utbildning och intresse för vad som är sant och riktigt och själva poängen med demokratin är att ingen tvingar en att rösta på det man med stöd i kunskaper verkligen tror på. Följande exempel får illustrera tanken: Om många människor prioriterar billigt kött kommer det förr eller senare att leda till fler och större köttfabriker där man använder antibiotika, vilket oundvikligen leder till antibiotikaresistens. Och prioriterar väljarna sänkt skatt kommer politikerna inte att kunna möta den typen av utmaningar, vilket gör att samhället offras för tillfredsställelsen av kortsiktiga "behov". Både kunskapen och demokratin står skyddslösa mot dumheten, kortsiktigheten och egoismen. Makt går att köpa för pengar, men inte ett demokratiskt och långsiktigt hållbart samhälle.

Problemet är att det krävs kunskap och ödmjukhet för att förstå både demokratin och betydelsen av respekt för vetenskapen, och detta är bristvaror i dagens samhälle. Få är så öppet föraktfulla för kunskapen som Trump och Åkesson, men eftersom både den och demokratin utmanas på många olika sätt blir konsekvensen att båda snabbt vittrar sönder och samhället löses upp. Klimatet förändras och enda sättet att möta den utmaningen är med hjälp av kunskap, som förutsätter en fungerande demokrati, öppenhet och respekt för forskningen och dess resultat. Ingen äger eller kontrollerar kunskap, så det räcker inte att lyssna på en forskare eller hänvisa till en eller några få studier. Forskningen bevisar inget. Vetenskapen är ett slags evig granskning av det som hålls för sant och en löpande undersökning av verkligheten. Ingen har direkt tillgång till sanningen, därför bygger all kunskap på tolkning och tolkningar måste tas emot med kritisk blick och respekt för komplexitet.

Dagens politiker blir allt mer vårdslösa i sitt förhållande till kunskap, allt fler följer Trump i spåren och etablerar egna sanningar. Det påstås en massa saker och forskare som med stöd i vetenskap kritiserar politikerna som hävdar saker om invandrared, om brottslighet eller klimatet beskylls för att vara aktivister. SD har sedan starten hävdat att Sverige är utsatt för en massinvandring som förklarar alla problem, men det har endast varit sant (möjligen) under flyktingströmmen det exeptionella året 2015. M hävdar i strid med vetenskapen att kriminaliteten ökar dramatiskt och att hårdare straff leder mitt minskad kriminalitet och ökad trygghet. Dagens politiker etablerar med andra ord sanningar och försöker kontrollera kunskapen, och man gör det med väljarnas goda minne eftersom politikerna lovar sänkta skatter och stängda gränser. Det går så länge det går, men om Trump vinner nästa vecka kan kampen och kunskapen och demokratin mycket väl vara förlorad för det är högst osäkert om klimatet, demokratin och kunskapen kan stå emot fyra år till av förnekelse. Verkligheten och sanningen går bara att ignorera under en högst begränsad tid, förr eller senare kommer den ikapp oss alla.

Som forskare och lärare känner mig maktlös. Jag är utbildad för att förstå och försvara kunskapen, men bakbinds allt mer när högskolan allt tydligare blir en produktionsenhet där man med hjälp av metoder från tillverkningsindustrin målstyr, kvalitetssäkrar och detaljreglerar verksamheten, vilket gör det allt svårare att följa kunskapen dit KUNSKAPEN tar en. Studenterna vill ha sina poäng, ledningen vill ha pengarna som genomströmningen genererar och politikerna vill ha legitimitet för sina beslut. Och väljarna vill få sina fördomar bekräftade och retar sig på Greta Thunberg och alla andra som lyssnar på FORSKNINGEN och följer kunskapen. Jag ger inte upp, men det som sker i världen och samhället oroar mig och tar kraft och fokus från forskningen och undervisningen.

Att läsa gamla tentor gynnar inte lärande

Om studierna på högskolan inte har kunskap som sitt enda mål är verksamheten som bedrivs där slöseri med skattebetalarnas pengar. Tenta gör man för att få möjlighet att visa vad man kan, inte för att svara rätt på frågor och få poäng -- därför är det förkastligt att begära ut tidigare tentor. Det är nog svårt att förbjuda det, i alla fall inom ramen för nuvarande lagstiftning, men det är lika fullt problematiskt. Jag vet att många studenter känner oro inför tentamen, särskilt första gången och speciellt om det är en salstenta man ska skriva. Det är förståeligt och som lärare gör jag vad jag kan för att lindra oron, dels genom att undvika salstenta, dels genom att förklara vilken typ av uppgifter som den kommande tentan innehåller och svara på frågor. Jag vet att det inte går att förhindra att studenterna får tillgång till tidigare tentor, men jag ser det inte som min uppgift att tillhandahålla dessa.

Det är svårt att skriva bra och varierande frågor och när varje kurs måste innehålla minst två tillfällen blir det naturligtvis inte lättare. Alltså innebär det merarbete för lärarna, vilket innebär att tiden som finns för att utveckla kunskapen och föreläsningarna krymper -- helt i onödan. Det borde inte ligga i studenternas intresse att driva kravet på att få ta del av gamla tentor eftersom det påverkar kvaliteten i lärandet negativt; ändå låter vi det ske. I det stora hela är det ingen stor arbetsuppgift, men den här typen av krav blir fler och fler. Administrationen av kurserna och kontrollen och styrningen av verksamheten ökar för varje år, vilket gör att högskolan avakademiseras allt mer.

En variant på efterfrågan av gamla tentor är frågan: Kommer detta på tentan? För när den ställs visar den som ställer frågan att man är mer intresserad av att få sina poäng än av kunskapen och den egna bildningen. Frågan visar att det för studenten är viktigare att få godkänt än att lära sig, att poäng är viktigare än att skaffa sig kunskaper. Att den frågan ställs oftare idag än för några år sedan visar att något har hänt, i skolan, kulturen och samhället. Vad som hänt är vanskligt att uttala sig om. Och att ägna kraft och energi åt att försöka förstå grundorsaken till att det är som det är meningslöst. Att frågan idag allt oftare dyker upp i utbildningssammanhang är dock något värt att ta på allvar. Och att försöka hitta metoder för att komma tillrätta med problemet är viktigt om vi vill fortsätta bedriva utbildningsverksamhet i Sverige även i framtiden. Frågan handlar om synen på utbildning och kunskap och om ansvarsfördelning.

Varför man läser får betydelse för vad man lär sig. Läser man för att lära spelar tentan en mindre roll än om man bara vill ha sina poäng. Läser man för att skaffa sig kunskaper och förmågor tar man eget ansvar för sin utbildning och kommer att ställa krav på lärarens kompetens och det blir också viktigt för studenten själv att vara tydlig med att förklara vilken hjälp man behöver. Då blir kunskapen central och innehållet det viktigaste. Läser man för att få poäng läggs ansvaret för lärandet på skolan och på läraren och kunskapen förvandlas till ett hinder som står mellan studenten och dennes poäng. När man som lärare, i sin redan pressade vardag, tvingas konfrontera och hantera studenter med en instrumentell och poängfokuserad syn på utbildning, när man inget hellre vill än att ägna sig åt kunskap och innehåll, är det lätt att bli frustrerad. Och när man är pressad och frustrerad är det lätt att skylla på studenterna. Det är inte bara olyckligt utan dessutom orättvist och därtill kontraproduktivt.

Högre utbildning idag har kommit att integreras i samhällsekonomin. Att befolkningens utbildningsnivå är hög anses ge fördelar till landet. Utbildning antas leda till tillväxt, vilket gör det till en nationell och samhällsekonomisk angelägenhet. Ingen vet dock om det är så, för det är svårt att bevisa. Och även om högre kunskap leder till klokare eller i alla fall mer välinformerade och genomtänkta beslut är det fortfarande svårt att kontrollera vad den enskilde faktiskt vet. Betyg och kursmål går emellertid att mäta och som ett led i arbetet med att säkerställa målet om höjd utbildningsnivå i Sverige försöker man således skapa system för att kontrollera att målen uppfylls. Om allmänna medel ska satsas på utbildning har skattebetalarna rätt att ställa krav på hur pengarna används. Detta får konsekvenser, för studenterna och för lärarna. Här finns roten till det onda och själva anledningen till att studenterna ställer frågan: Kommer detta på tentan?

Fokus inom hela utbildningssystemet har kommit att förflyttas från innehåll, det vill säga kunskap, till form, det vill säga poäng och examina. Anledningen till detta är att utbildning har blivit en politisk fråga. Och det gör att kraven på kontroll ökar. Om och när staten beställer något måste man så klart kontrollera att man får det man beställt. Logiken bakom är inte svår att förstå, det är enkel mattematik. Alla vill naturligtvis ha kunskap och alla reformer som genomförs i skolan och landets högre utbildning görs med allas bästa i sikte, men eftersom man samtidigt vill kontrollera att man får vad man beställt och betalar för kräver samhället kontroll och insyn. Jag har som sagt inga problem att förstå att och hur det blivit så här, men eftersom jag värnar kunskapen får jag problem, för mitt uppdrag blir härigenom omöjligt. Kunskap och bildning går helt enkelt inte att paketera eller kontrollera. Och ansvaret för individuell kunskapsutveckling och intellektuell fostran kan bara ligga på individen.

Om politiker och allmänhet vill höja kunskapsnivån i samhället finns bara en väg, att släppa kontrollen och att lita på lärare och elever. För att få måste man ge. Kunskap är fragil och vetandeprocesser är inte bara ömtåliga, de är också högst personliga och skiljer sig därför åt mellan individer. Utbildning, om det är kunskap som är målet, är helt enkelt en process som inte går att kontrollera. Anledningen till det är att kunskapen är förkroppsligad och finns på insidan. Kunskap är en indirekt kvalitet som bara visar sig i och genom handling. Därför går den inte att mäta. Betyg går att mäta, men betyg är bedömningar, uppskattningar eller kvalificerade gissningar. Och när utbildningssystemet varken litar på lärarna eller studenterna, när det enda systemet är intresserad av är det som går att mäta, då blir konsekvensen den att systemet får det systemet begär: Poäng, betyg och examina. För det är det enda som går att kontrollera.

Kulturvetarens dilemma

Arbetet med boken om mellanrummen tar sig innanför huden. Med och motgångar i skrivandet påverkar upplevelsen av världen och tillvaron. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan hybris och känslan av meningslöshet. När det går bra och det är flyt i texten, språket är levande och tankarna som sätts på pränt hänger ihop, när exemplen jag finner och utvecklar är fyndiga känner jag mig oövervinnerlig. Och när det går trögt, när textpassagen jag arbetar med bjuder motstånd, när jag upprepar mig och fastnar i plattityder och upprepningar, ansätts jag av tvivel och känner mig värdelös. Igår blev jag färdig med ännu en genomarbetning av manuset som helhet och tog helg med en skön känsla av att ha tagit ett stort kliv framåt, men idag är jag inte lika säker längre. Nästa vecka ska jag fila på detaljerna och se över problematiska passager. Innan helgen ska manuset skrivas ut och läsas, noga, både med fokus på språket och logiken i upplägget och argumentationen. Jag flyttar allt mer in i känslan av att snart vara färdig. Boken om mellanrummen kan sägas utgöra essensen av tio års bloggande. Antalet timmar jag lagt ner på projektet är fler än jag orkar räkna. Skrivandet, tänkandet och läsande som ligger till grund för boken har utgjort en stor del av mitt liv. Hade jag arbetat mot ett mål hade jag aldrig blivit färdig. För mig har vägen hela tiden varit målet och därför spelar det ingen roll vad som händer med boken när jag anser att den är färdig, projektet står och faller inte med att boken antas på ett erkänt förlag. På något sätt, i någon form kommer texten att publiceras under nästa år. Det är dags att sätta punkt och ta nästa steg i min intellektuella utveckling.

Jag är oerhört glad och tacksam över att kunna förena mitt arbete med skrivande (ungefär hälften av författandet har utförts på fritiden), men det är ändå med ambivalens jag ser på resultatet. Kulturvetenskapens dilemma är att forskningen handlar om något som alla har en egen förstahandsuppfattning om, vilket gör att många anser sig vara experter på det jag skriver om och därför inte drar sig för att kritisera eller avfärda allt som de med hänvisning till sina personliga upplevelser inte anser vara fel eller problematiskt. Dagligen, både som lärare och forskare, och särskilt på sociala medier, stöter jag på ett akademikerförakt som gör mig bedrövad. Vem är du att tala om för mig hur det är och fungerar? Som kulturvetare anklagas jag för att vara elitist eller flummare om jag använder filosofiska begrepp och för att vara aktivist om jag kritiserar politiker som lägger fram förslag som strider mot allt jag kan och vet. Jag kan tala med de lärda på latin och med bönder på bönders vis, men som kulturvetare riskerar jag hela tiden att dra på mig kritik från båda håll. Forskare från andra discipliner anklagar ofta kulturvetare för att vara ovetenskapliga och allmänheten avfärdar inte sällan texterna som obegripliga. Båda lägren anser sig veta allt som behöver vetas om kulturen, om de nu inte helt avfärdar den genom att hänvisa till sin egen realistiska världsbild som minsann bygger på fakta. Det är med andra ord många gånger otacksamt att vara kulturvetare. Fast det var aldrig för att få bekräftelse eller för att göra karriär jag sökte mig till och stannade kvar på högskolan -- det var och är för kunskapens skull jag studerar, forskar, undervisar och skriver.

Dåliga dagar ansätts jag av tvivel. Såren i själen från åren av mobbing i skolan sitter djupt och påverkar mig fortfarande, fyrtio år senare. Skrivande leder både till självkännedom och till kunskap och förståelse för den värld vi lever i. Och när man skriver på toppen av sin intellektuella förmåga och lägger ner hela sin själv i arbetet blir det en hudlös verksamhet. Jag blottar mitt inre för världen och dåliga dagar spelas det på mina känsligaste strängar. När jag tvivlar på boken tvivlar jag oundvikligen på mig själv. Jag är öppen för att jag kan ha fel och vet att jag inte självklart har något viktigt att säga; det är mitt ansvar som forskare att ha den inställningen och även vara tydlig med det. Det blir dock ett problem i det samhälle vi lever i där säkerhet dyrkas och den som vinner debatter hyllas. Som forskare förväntas jag producera resultat, men den synen på vetenskap strider mot att jag lärt mig, därför vägrar jag och väljer jag att skriva böcker. Att gå sin egen väg kostar på av många olika anledningar, men det är så jag gjort i hela mitt liv och det har bevisligen fungerat, så jag fortsätter. Jag är härdad och även om jag känner mig sårbar vet jag att jag klarar mig på något sätt. Så länge jag gör det jag tror på och ger människor det jag på goda grunder kan argumentera för att de behöver är och förblir jag en vinnare.

Olika sätt att möta oro och arbeta med säkerhet

Att okritiskt lyssna på människors oro är som att utvärdera kurser på högskolan genom att bara låta studenterna uttrycka sina åsikter, utan närmare förklaring, motiv och argumentation. Åsikter som säger att kursen är dålig, läraren tråkig, att det är för mycket att läsa eller något liknande ger inte läraren någon som helst vägledning i arbetet med att utveckla kursen (det är givetvis roligare att läsa positiva omdömen, men lika meningslöst ut kursutvecklingshänseende), och samma gäller människors oro -- om den inte är tydligt formulerad, bygger på evidens alternativt goda argument och relevant. Säkerhetskonsulter som tjänar pengar på rädslan bryr sig bara om att den finns och fokuserar på sätt att möta den, och partier som söker mandat för en politik som bygger på hårdare straff och stängda gränser kan till och med tjäna på att underblåsa rädslan. Alla som blivit uppringda av försäljare av brandvarnare eller säkerhetssystem av olika slag förstår vilket psykologiskt övertag konsulten eller försäljaren har. "Tänk om du tackar nej, och råkar ut för något ..." Medierna på den yttersta högerkanten utnyttjar den psykologin hänsynslöst genom att i värsta fall ljuga, men framförallt genom att endast uppmärksamma problem kopplade till invandrare för att på det sättet sprida osäkerhet och underblåsa rädsla. "Ingen rök utan eld ..."

Vill man arbeta med säkerhet på ett klokt och hållbart sätt måste man göra på samma sätt som ansvarsfulla lärare på högskolan när kurser utvärderas, man måste ställa följdfrågor och gå till botten med rädslan. Vad är det man är rädd för egentligen, och finns det grund för oron? Om rädslan är diffus och om den är obefogad varken kan eller ska politikerna och andra göra något. Att ta sådan rädsla på allvar underblåser i själva verket oron och sprider en allmän känsla i samhället om att osäkerheten ökat. Problemet är att inga fakta biter på den känslan, fakta och statistik som visar på orimligheten i upplevelsen kan istället få motsatt verkan. Faran med rädsla är att den så lätt underblåser sig själv. Rimlig oro och underbyggd rädsla ska man givetvis ta på allvar, men en klok och ansvarsfull politik handlar om att bygga ett tryggt samhälle där det inte finns någon anledning att vara rädd. En delförklaring till otryggheten i samhället är att politikerna med väljarnas goda minne prioriterat sänkt skatt, vilket tvingat fram nedskärningar, uppsägningar och lett till färre poliser och försämrade trygghetssystem. Cyniskt nog är det samma politiker som skar ner på välfärden som nu gapar högst om vikten av att ta väljarnas oro på allvar; en oro som uppstått som en konsekvens av skattesänkarpolitiken. Det är en allt annat än klok politik, och ytterligare försämringar och minskad trygghet på arbetsmarknaden kommer oundvikligen att oron ökar ytterligare.

Idag är universallösningen på den här typen av problem att leta fel, jaga syndabokar och fördela skuld, alltså att skylla på någon annan, oftast invandrare som försätts i en fullkomligt hopplös situation där man tvingas bemöta påståenden av typen: har du slutat slå din fru? Om en muslim bryter mot lagen anses det rimligt att kräva av alla muslimer att de ska fördöma och ta avstånd från handlingen, men inte ens det räcker eftersom problemen kopplas till deras kultur. Alla muslimer är idag dömda på förhand och utsatta för en hatkampanj som alla kloka människor måste fördöma eftersom den underblåser oron genom att göra hatet legitimt. Drastiska åtgärder som strider mot både folkrätt, svensk lag och anständighet förs fram som seriösa förslag på lösningar. Vi befinner oss idag i ett läge där den som kräver hårdast straff och förespråkar mest drakoniska åtgärder framstår som mest seriös. Det är en utveckling som bara kan sluta i katastrof. Inget gott kan komma ur ett sådant arbete för att öka tryggheten i vårt land. Människor reagerar nämligen på regler och förändrar sitt sätt att tänka och agera. Kriminella är lika lite som rädsla en objektiv och oberoende parameter som kan hanteras med hjälp av enkla och slagkraftiga åtgärder om fungerar i debatter i TV. Hårdare straff leder INTE till ökad trygghet, det som händer är att brottslingarna beväpnar sig ännu mer och tvingar polisen att göra det samma. När förekomsten av vapen ökar i samhället leder det till att risken för skjutningar och andra incidenter höjs och samhället blir hårdare och mer ogästvänligt, vilket gör att oron ökar och samhället fastnar i en ond cirkel.

Ett klokt och hållbart sätt att tänka och arbeta med trygghet är att analysera konsekvenser av beslut som tagits och dra lärdom av problemen, det vill säga fokusera framåt och vara lyhörd på vad som faktiskt händer. Om forskningen tydligt visar att till exempel mord och dödsskjutningar minskar har alla kloka politiker ett ansvar att beakta den kunskapen, och alla ansvarsfulla journalister en skyldighet att sprida den nyheten -- oavsett hur det går med väljarstödet och hur det påverkar intäkterna. Annars kommer oron att spridas, populismen att växa sig stark och kunskapen undermineras.

Vill man bilda sig en uppfattning om läget i världen och samhället lyssnar man på polisen, socialtjänsten och forskare som vet och har koll på hur det verkligen ser ut och som vet om oron är befogad.

Valfrihet leder oundvikligen till kontroll

Ett samhälle måste ha någon form av struktur för att fortsätta vara ett samhälle, och det finns en gräns för hur mycket frihet strukturer kan härbärgera innan de löses upp och försvinner. Kontrollen som växer fram är inte resultatet av någons illvilja utan en konsekvens av helheten, av summan av allt som tänks, görs och händer i samhället. Den dominerande tanken i dagens politisk retorik och förslagen som läggs är (val)frihet, men hur fria är människorna i dagens samhälle egentligen, och vad är det för samhälle som skapats? Dessa frågor är själva motivet för mellanrummens filosofi, och för att kunna bringa reda i och skapa förståelse för den typen av frågor krävs tid för reflektion och eftertanke, analys och förmåga att ställa sig lite vid sidan av både sig själv och kulturen man lever i, vilket blir svårt när jakten på effektivitet ständigt drivs mot sin gräns. Allt fler är idag allt mer upptagna av att välja och vraka i utbudet av varor och tjänster. Systemet är riggat för att individerna ska kunna optimera sina egna chanser att nå personlig framgång, det är löftet och drömmen som kontrollsamhället bygger på. Paradoxalt nog håller friheten att välja på att bli ett tvång. Ökande valfrihet leder enligt systemets inneboende logik till ökad kontroll, för någon verklig frihet finns inte när allt bjuds ut på en marknad med mördande konkurrens. När allt inte bara kan väljas utan måste väljas tvingas alla bevaka sina intressen överallt och hela tiden. Vilket mervärde i livet ger det att välja telefonabonnemang, elavtal eller bank? I relation till att lägga den tiden på att läsa skönlitteratur, ta en promenad i skogen eller samtala om något viktigt med en vän. Det tål att funderas över, men idag finns sällan tid för det. Hur stor är friheten i valfrihetssamhället egentligen? Deleuze ställde den frågan redan 1990 i artikeln ”Postskriptum om kontrollsamhällena” där han reflekterar över likheter och skillnader mellan Foucaults disciplinsamhälle och den valfrihetskultur som då fortfarande låg i sin linda men som idag blommat ut som spridit sig över hela världen.

Det som skiljer disciplinsamhället från kontrollsamhället är att disciplineringen aldrig var total, även om den strävade efter att vara det. Systemet läckte som ett såll, för det fanns alltid möjlighet att agera under radarn, så att säga. Maktens öga såg inte allt och i skuggan av övervakningen fanns alltid ett visst mått av frihet. En fysiskt handgriplig övervakning av kroppar kan aldrig bli total, i alla fall inte så länge övervakningen sker visuellt och med analoga medel. Metoderna och verktygen för disciplinering måste hela tiden anpassa sig och följa efter människorna och ligger därför ständigt minst ett steg efter. Om disciplineringen däremot digitaliseras, ekonomiseras och internaliseras, om människorna själva bejakar och driver på för att öka kontrollen kommer saken i ett helt annat läge. Kontrollsamhället är ett konsumtions- och valfrihetssamhälle där alla med liv och lust engagerar sig i disciplineringen. Dagens företag är organiserade på ett helt annat sätt än fabrikerna som Foucault analyserade. Anställda är idag sällan fastlåsta vid maskiner men avkrävs ofta lojalitet med företagets idé och varumärke ända in i märgen och även på fritiden. Digitaliseringen gör allt fler allt mer nåbara. Räckvidden på dagens kontroll är långt större än verkan av dåtidens disciplinering, för den har flyttat in i kropparna, anammats av individerna och internaliserats i kulturen. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör som gör att även tanken kontrolleras. Fast det är inte någon som kontrollerar, kontrollen är en konsekvens av samhället och finns inbyggd i helheten. Det är vi som kontrollerar varandra och oss själva och driver på utvecklingen mot allt mer territorialisering. Individuell lönesättning ger sken av valfrihet, liksom prestationsbaserade bonussystem, och staten är del av samma logik. Jobbskatteavdraget sägs premiera arbete framför bidrag, men blir i själva verket ett slags internaliserad kontroll eftersom ansvaret för den egna tryggheten blir individuell. Pensionssystemet bygger på individens egen förmåga att placera rätt på börsen. Misslyckas man är det upp till en själv. Överallt tävlas det. Inte bara företag konkurrerar, det gör även länder, kommuner och människor. Accepterar man tankefiguren blir strukturella problem personliga. Valfriheten gör att alla hela tiden måste kämpa mer för att inte halka efter i konkurrensen, vilket gör att samhällsklimatet hårdnar och rädslan och osäkerheten ökar. Ingen kan bli en vinnare i detta system. Inte ens vinnarna, det vill säga det hastigt krympande antalet individer som förfogar över hälften av jordens samlade tillgångar, eftersom rikedomen uppnåtts till priset av att man fjärmat sig från resten av mänskligheten och därför blir ensam och isolerad. Alla tvingas på det här sättet och enligt den logiken se till sig själva för att bevaka sina egna intressen. I valfrihetens namn ökar kontrollen (som via digitaliseringen tar sig innanför huden och in i hjärnan), minskar friheten samtidigt som samhället territorialiseras. När Deleuze skrev artikeln befarade han att skolorna skulle överlämnas till företagen, men idag har processen drivits ett steg längre. Skolorna har förvandlats till eller drivs i alla fall som företag. Utbildning styrs idag följaktligen av ägarnas begär efter vinst istället för av samhällets behov av kunskap. Betraktat på detta sätt, med lite distans till och med insikt om att Deleuze text skrevs för många år sedan, är det skrämmande att utvecklingen tillåtits gå så långt. Lika skrämmande är det att vi kollektivt drivit på och gått utvecklingen till mötes genom att bejaka valfriheten som ett slags befrielse. Från vad? För inte var människor i gemen och till vardags olyckligare förr? Det skulle bli så mycket bättre, på arbetsmarknaden, i skolan och samhället utgifterna skulle sänkas och inkomsterna skulle öka, i alla verksamheter och för alla. Det framstår allt mer som att vi kollektivt lurat oss själva att gå på ett klassiskt försäljartrick, trots att det aldrig funnits någon försäljare. Territorialisering fungerar på det sättet och det är därför den är så viktig att uppmärksamma och bryta upp. Längtan efter frihet och rikedom som driver territorialiseringen gör att allt fler medmänniskor förvandlas till potentiella hot när allt och alla jämförs med varandra och kravet på prestation ständigt ökar eftersom kundernas jakt på låga priser förr eller senare leder till lägre löner för anställda.

I kontrollsamhället kan ingen någonsin slå sig till ro, alla måste hela tiden bevaka sina positioner i förhållande till alla andra. Som docent slås jag allt oftare av att jag aldrig blir färdig. Jag blir befordrad, men jag är minst lika kontrollerad nu som när jag var doktorand eller doktor. Och kollegorna som är professorer kontrolleras också, kanske till och med ännu mer än jag. Utbildning ger varken makt eller frihet, den leder till att man tvingas underkasta sig mer kontroll. Högre utbildning söker man sig inte till för att lära sig eller utveckla kunskap utan för att få ett jobb. En examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena där det gäller att vara bäst, snabbast och lyckas producera mest. Och ingen blir någonsin färdig eftersom samhället förändras allt snabbare när konkurrensen hårdnar. Deleuze skriver om kontrollsamhällenas eviga förhalning som är en träffande beskrivning på vad vi utsätter oss själva för idag. Eftersom det alltid finns någon eller något som är bättre och som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig för att uppnå eller ta sig förbi kommer utvecklingen oundvikligen att drivas till sin spets. Valfrihet är en eufemism, och när den lanseras i och får genomslag på skolmarknaden har skiten träffat fläcken, som man säger i USA. När kunskap blir en fråga om makt och valfrihet blir lärande en förhandling och verkligt vetande snarast en belastning. För vem behöver kunskap när man har inflytande och kan kontrollera utbudet av tillgängliga, relevanta fakta? Eftertanke leder i kontrollsamhället till tappad tid och minskad effektivitet, vilket riskerar att man halkar efter i konkurrensen. I disciplinsamhället kunde man tvinga elever och studenter att följa regler, men i kontrollsamhällets marknads- och valfrihetslogik är elever och studenter kunder som investerar tid och resurser och kräver avkastning på insatt kapital. Betyg och examen blir därför produkter som får sitt värde på marknaden, vilket oundvikligen leder till inflation som gör att både kunskapens värde och dess kvalitet minskar. Försök till disciplinering som andra utsätter en för går alltid att utveckla strategier för att värja sig mot. Det finns hela tiden ett utrymme kvar, som inte är någons och som ingen kan kontrollera, mellan disciplineringen och den som disciplineras. För disciplin är en extern kraft som handlar om kroppar, om makt som utövas mot kroppen. Kontrollen tar sig innanför huden på ett helt annat sätt än disciplineringen och den verkar i alla riktningar. De som styr och kontrollerar är själva i lika hög grad kontrollerade. Alla kontrolleras i kontrollsamhället. Ingen kommer undan.

Tankarna som Deleuze satte på pränt 1990 var inte science fiction eftersom förändringsrörelsen påbörjats, och idag är det inte bara verklighet utan vardag. Skiftet mellan disciplinsamhället och kontrollsamhället smög sig på en reform och ett beslut i taget. Territorialiseringen ökar när ny teknik utvecklas och okritiskt välkomnas eftersom den säljs in med löften om bättre kvalitet och större effektivitet. Fast för varje problem som tekniken löser uppstår nya problem, vilket gör att efterfrågan på system, kontroll och styrning hela tiden ökar. Dilemmat är att kontrollen inte uppfattas som kontroll, utan som frihet. Stannar man upp och tänker efter blir jämförelsen mellan hur det var och hur det är en skrämmande påminnelse om hur nära vi är det George Orwell skrev om i sin bok 1984, där kontroll lanserades som frihet. Överallt införs nya system som sägs vara effektivare och göra vardagen enklare, och det stämmer i varje enskilt fall men eftersom systemen blir fler och fler och omfattar fler och fler aspekter av tillvaron blir kontrollen allt mer allomfattande. Systemens utlovade frihet får vi ”betala” för med ökad kontroll. Ju mer som avregleras och ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrolleras man eftersom allt mer av ansvaret som tidigare låg på samhället idag lämpats över på individen som tvingas lägga allt mer av sin tid och rikta allt mer av sin uppmärksamhet åt att välja. Nu är vi där vi är, och har att förhålla oss till konsekvenserna av tidigare beslut och handlingar. Det faktum att mycket av det som Deleuze hintar om i sin text om kontrollsamhällena faktiskt införts visar på betydelsen av vaksamhet och värdet av marginaler och tid för eftertanke, och visar att allt och alla hänger ihop i kraft av att vara del av samma kulturella tillblivelseprocess. Framförallt visar det att kontrollen, lika lite som fascismen, går att kontrollera. Det går däremot att hantera utmaningarna och skapa förutsättningar som förhindrar en utveckling som pekar i den riktningen. Det är vad filosofin om mellanrummen handlar om och verktygen kan användas till. Lär man sig se och förstå kontrollsamhällets konsekvenser kan man lära sig hantera dess effekter, men det man är mitt uppe i blir svårt att se och förhålla sig objektivt till. Förstår man bara det, inser man hur lite man vet och hur lite man kan veta, är halva utmaningen avklarad. Sedan återstå det arbete, mödosamt och enträget arbete som måste utföras gemensamt. Och det enda man kan vara säker på är att nästa system som införs också kommer att ge upphov till konsekvenser. Ett totalt stopp för alla former av kontroll och disciplinering är ingen lösning, här liksom i fråga om så mycket annat är det balans man måste sträva mot och kämpa för att upprätthålla för att samhället ska bli långsiktigt hållbart.

Innan samhället digitaliserades och ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på, desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Jakten på kontroll är ett sätt att skydda sig mot riskerna som minskade marginaler ger upphov till, men om man intecknar framtida vinster handlar det inte längre om vinster utan om det nya normala. Det ser ut som en vinst, men när mellanrummen kringskärs krymper tiden för återhämtning, möjligheten att tänka och konsolidera kvaliteten i arbetet. Organiseringen av samhället bygger på att alla är friska, men eftersom mer ska göras på kortare tid tvingas fler att jobba mer och sova mindre, vilket leder till att risken för ohälsa ökar och det leder till mer stress och större rädsla och osäkerhet. Jakten på tidsvinster och effektivisering är på det här sättet ett nollsummespel, alternativt en jakt mot botten. New Public Management är en hänsynslös och rationell produktionsideologi och i en värld där kunskapen inte försvaras, respekteras och anses har ett egenvärde uppstår ett växande glapp mellan nyckeltalen som pekar uppåt samtidigt som vetandet utarmas.

När forskningen blir en bisyssla

För att kunskapen som forskningen (förhoppningsvis) resulterar i ska kunna utvecklas optimalt tror jag verksamheten behöver uppfattas som något slags kall och vara något man lever och andas, inte en tjänst som utförs eller ett resultat som levereras i enlighet med en plan. Jag hävdar inte att det är på något speciellt sätt, dagens bloggpost är en spaning, ett uppslag eller en ingång till vidare samtal om konsekvenserna av New Public Management. 

När jag var student var det ovanligt att forskare disputerade innan de fyllde 40. Avhandlingen var då oftast en monografi och ett livsverk. Docent blev man några år senare, efter att ytterligare ett större projekt avslutats, och ett fåtal professorer upphöjdes, efter lång och trogen tjänst i kunskapens namn och som belöning för extraordinära insatser inom ämnet de verkade, till ämnesföreträdare strax efter att de fyllt 50.

Mitt intryck var att så gott som alla lärarna jag mötte på högskolan arbetade med det som var deras allra största intresse. De flesta var doktorander, några var disputerade och ett fåtal var docenter, bara i undantagsfall mötte jag professorer på grundkurserna, de höll i det högre seminariet och handledde doktorander. Både som forskare och lärare åtnjöt de stor frihet i arbetet och mig veterligen ägnade sig ingen av dem åt något annat än kunskapsutveckling. Det pågick verksamhet på institutionen från hyfsat tidigt på morgonen till sent på kvällen och det sjöd av liv och glädjen i arbetet var påtaglig smittande. Det var delvis därför jag valde att söka mig till doktorandutbildningen, och jag har aldrig ångrat mitt val. För mig är forskning och undervisning mitt allra största intresse. Jag får hela tiden påminna mig om att ta ledigt också och göra annat. Problemet för mig är inte att jag arbetar för mycket, för det gör jag med glädje och tacksamhet, utan att det arbete jag finner viktigast och mest stimulerande allt mer hamnar i skymundan och ibland till och med betraktas som ett problem. Jag gör vad jag kan för att kunna ägna mig åt den grundforskning som jag utbildats för, men det blir allt svårare eftersom NPM bygger på målstyrning, kvalitetssäkring och "effektivisering".

Spaningen går ut på att jag läser om och på andra sätt lägger märke till att allt fler professorer allt oftare och tydligare ägnar sig åt sitt arbete som ett helt vanligt kontorsarbete och lägger sin kreativa energi på annat, utanför akademin. När de väl uppnått utnämnts till professor, vilket allt fler blir vid allt yngre ålder idag, ofta redan innan man fyllt 30, är det som målet nåtts och intresset för forskningen avtar. Jag tror det är en konsekvens av NPM och dess måltänkande och fokus på leverans av mätbara resultat. När grundforskningen försvåras och ibland till och med betraktas med skepsis eftersom den bygger på tillit och avsaknad av kontrollerbara mål, förvandlas forskning till något annat än den varit. NPM förvandlar forskningsresultat till en beställningsvara, vilket gör forskning till en strikt kontrollerad och regelföljande verksamhet där kreativitet blir ett problem snarare än en tillgång. Och eftersom forskare ofta är kreativa människor behöver kreativiteten få utlopp någonstan, vilket tar sig olika uttryck hos olika människor. 

Konsekvensen blir att skattebetalarna får vad de beställer, men inte nödvändigtvis vad de behöver. Vi vet att alla nya och banbrytande kunskaper, alltså sådana forskningsresultat som belönas med Nobelpris, historiskt sett skapats av dedikerade människor som fått möjligheten och ansvaret att forska i frihet om frågor som de verkligen brinner och bokstavligen lever både med och för. Vad tjänar skattebetalarna på att professorer får en hög lön för att följa regler och producera standardiserade resultat? Och vad förlorar samhället på att forskarutbildade ser sig tvingade, för att inte gå under av leda, att söka utlopp för sin kreativitet på andra områden än forskningen? På vilket sätt är det ett klokt användande av skattemedel att landets både högst utbildade och bäst betalda forskare inte förväntas göra mer än att följa fastställda planer och leverera beställda nyckeltal? Jag har inga svar och vet inte om min bild är korrekt, men jag finner frågorna berättigade, givet att samhället investerar enorma summor i forskning och högre utbildning.

Vad är forskarens ansvar och arbetsuppgift egentligen?

Royal och minor science är två tanketraditioner, två uppsättningar vetenskapliga verktyg eller kompetenser som är bra till olika saker. Royal science kan liknas vid ett imponerande byggnadsverk av tegelsten och murbruk. Om det fuskas med grunden eller om byggstenarna och bruket inte håller högsta kvalitet rasar konstruktionen. Det tar tid att bygga den här typen av konstruktioner. Tegelsten för tegelsten växer monumentet till en imponerande höjd med tiden, förutsatt att grunden är stabil, delarna passar ihop och ingenjörerna inte räknat fel på hållfastheten. Ingen av arbetarna vid bygger behöver ha den fulla överblicken och man kan tryggt lita och bygga vidare på tidigare generationers arbetsinsatser. Vissa byggen står emot tidens tand och kan likt pyramiderna beundras långt efter att upphovsmännen dött och begravts. Nomadologi bygger på en annan kompetens; som kan liknas vid byggandet av vackra sandslott på stranden. Här handlar det också om att bygga något, men redan under arbetet vet man att resultatet förr eller senare kommer att sköljas bort av vågorna. Kompetensen handlar både om att veta var man ska bygga och hur man bygger. Bygger man allt för långt upp, där vågorna bara i undantagsfall når, är sanden för torr, och väljer man att bygga precis i strandlinjen hinner man inte klart innan allt raseras. Förmågan att bygga sandslott är förkroppsligad och svår att föra över till något slags manual eller tekniskt system; den utvecklas och förfinas genom åren när man tvingas starta om varje gång vågorna sköljt bort resultatet och genom att hela tiden sträva efter att bli bättre. Sandslott byggs inte som äreminnen över någon eller något, de skapas för att beundras i stunden och för att inspirera andra att skapa något eget. Denna bok må vara mitt livsverk men den är inte ett äreminne över mig som författare utan en välfylld verktygslåda vars värde står i direkt relation till verktygens användbarhet och den kunskap om livet, tillvaron och kulturen som (eventuellt) blir resultatet av arbetet med verktygen. Utan förståelse för olika vetenskapers olika uppsättningar verktyg och insikter eller om all forskning betraktas som en och samma verksamhet riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och ointresse. Där och när klarhet är idealet och bara det som går att definiera exakt accepteras som vetenskapligt godtagbara resultat kommer både den som arbetar med det som är vagt till sin natur och kunskapen som forskningen resulterar i att betraktas som ovetenskaplig. Inte för att forskaren slarvat eller för att kunskapen är oanvändbar, utan för att den akademiska kulturen och det omgivande samhället inte förmås uppskatta resultatet.

Vad är vetenskapens uppgift egentligen, och vilket ansvar har jag som forskare; på vems uppdrag arbetar jag? Jag har alltid tänkt att det är på skattebetalarnas uppdrag och för samhällets bästa jag arbetar. Min ambition som lektor med möjlighet att forska i tjänsten har alltid varit att utveckla och sprida viktig och användbar kunskap samt att främja lärande. Den ökande territorialiseringen av både den akademiska världen och samhället vi lever i, strävan efter kontroll, målstyrningen och systemen för kvalitetssäkring gör det allt svårare för mig att använd kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad och leva upp till mina egna ambitioner. Jag har svårt att se att det gynnar kunskapsutvecklingen om kultur att jag lägger den lilla forskningstid jag har i tjänsten på att gå kurser för att lära mig bli bättre på att skriva forskningsansökningar, vilket krävs för att kunna hävda sig i den mördande konkurrensen om medel. Hur kan det sägas vara ett uttryck för klok och ansvarsfull förvaltning av skattebetalarnas pengar att först anställa doktorander som får betalt under fem år för att utbilda sig till forskare och sedan tvinga dem att använda den högst begränsade tid i tjänsten som är avsatt till forskning åt att konkurrera med varandra om medel när man vet att över nittio procent av ansökningarna avslås och att ofta över sextio procent av pengarna går till over-head-kostnader? Kostnaderna för kontrollen, styrningen och kvalitetssäkringen av forskningen är enorma, vilket skulle kunna vara motiverat om det faktiskt ledde till nya och användbara kunskaper – men om man måste nå målen som lagts fast i forskningsplanen, om det anses vara ett mått på kvalitet i forskningen är det inte forskning man ägnar sig åt dels eftersom forskningen måste vara fri, dels eftersom det ligger i sakens natur att man aldrig kan utlova några resultat på förhand. Det man konkurrerar om och söker bifall för när man skriver ansökningar är i praktiken godkännande av forskningsidéer, vilket går på tvärs mot högskolelagen som säger att forskare fritt får välja forskningsproblem, forskningsmetod och hur resultaten ska publiceras. Territorialiseringen av forskningen är helt uppenbart en kulturell process som hotar att ta död på forskningens vitalitet och därför har jag valt att bryta mot konventionerna, det är som jag ser det mitt ansvar som forskare. Strävan efter en strikt kontrollerad och målstyrd samt kvalitetssäkrad forskning är oförenlig med strävan efter en klok förvaltning av skattebetalarnas medel. Kontrollen och styrningen likriktar forskningen, tar död på vitaliteten i akademin och förvandlar forskare till maskiner eller utförare av tjänsten forskning vars mål är att producera resultat, vilket är något annat än kunskap.

Utvecklingen i både akademin och det omgivande samhället, som i snabb takt rör sig i riktning mot allt mer territorialisering oroar, och eftersom jag arbetar på skattebetalarnas bekostnad har jag ett ansvar att bjuda motstånd mot försöken att kontrollera forskningen vars frihet till och med stipuleras i lag samt att verka för deterritorialisering och främja framväxten av en levande akademi där kunskapen står i centrum. Det handlar inte (bara) om mig och mina möjligheter att forska utan om samhället och dess långsiktiga hållbarhet -- det spel vi spelar är ett spel med mycket höga insatser och stora risker. 

En kultur som förnekar sin egen existens

Förändring är en process som pågår samtidigt på många olika plan. Den är å ena sidan materiell och konkret men och å andra sidan mental och subtil, den är personlig och kollektiv. Framförallt är förändringen oundviklig -- allt och alla förändras, om än i olika takt. Kultur är förändring mer än något annat; det går åtminstone inte att förstå kultur utan att ta hänsyn till förändring. Detta vet kulturforskarna, men eftersom forskning om humaniora i allmänhet och kultur i synnerhet betraktas som slöseri med samhällets resurser har kunskapen svårt att haka i det allmänna medvetandet. Vissa betraktar till och med kulturvetenskap som subversiv verksamhet. Det i kombination med att kunskapen allt mer förlorar sitt egenvärde i samhället gör att det växer fram en syn på kultur som går ut på att den utgår ett ovidkommande inslag i tillvaron. Den allmänna uppfattningen är att andra har och präglas av kultur, inte vi som lever i Sverige eller västvärlden. Därför framstår invandringen som så hotfull. Kultur förknippas med allt som är främmande, allt som inte är eller fungerar som "vi", vilket är ett i högsta grad relativt begrepp. 

Kulturen som vuxit fram och som vi alla lever i och både påverkar och påverkas av förnekar sin egen existens, vilket är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det går att dra in stödet för forskningen om kultur och det är fullt möjligt att kollektivt bestämma sig för att kunskap är synonymt med fakta som kan produceras enligt samma principer som tillverkning av bilar längs löpande band. Fantasi och föreställningar om hur det är och fungerar påverkar alltid den allmänna uppfattningen mer än vetenskapen eftersom synen på forskning och kunskap är kulturell. Politik handlar om vilja och föreställning och den som har makt kan påverka synen på vad som gäller. Det är lätt att skylla på Donald Trump, men han är inte orsaken till problemen med verklighetsuppfattningen i USA, han är ett offer lika mycket som hans kunskaps- och kulturförnekande supportrar. Och här i Sverige rör vi oss i skrämmande snabb takt i samma riktning.

En kulturförnekande kultur är en farlig kultur, ett utslag för hybris som förr eller senare straffar sig. Det finns nämligen en gräns för hur långe det går att förneka kunskapen och kulturen innan det kommer en motreaktion. Verkligheten kan man ha olika uppfattningar om, men dess inneboende lagar går inte att överträda. Ju starkare och mer spridd föreställningen blir, om att kultur är något som andra har, desto hotfullare kommer det som är annorlunda att uppfattas som och desto mer lockande framstår populistiska partier som talar om hårdare straff och stängda gränser. Kulturförnekande kulturer är destruktiva och vänder sig förr eller senare mot sig själva eftersom föreställningen är narcissistisk.

Förändringen kommer smygande. Det börjar med hemmablindhet som övergår först i förnekelse av kulturen och sedan förnekelse av kunskap som snart ersätts med en växande känsla av rädsla för allt som antas hota den egna tryggheten. "Build that wall" skrek Trumps uppeldade väljare och här hemma kräver SD stoppad invandring. Den sista färden liksom 1984 är fiktion, som idag uppvisar skrämmande likheter med verkligheten. Förnekelse är ett bedrägligt tillstånd eftersom det leder till att problemen som hopar sig skylls på andra, vilket går att tag men aldrig i längden. Förr eller senare slutar det i katastrof.

Hur hamnade vi här?!

Idag får friska människor den bästa vården, som utförs av privata företag vilka dränerar skattebasen genom att plocka ut vinst från verksamheten. Elever med bäst förutsättningar går på de skolor som har mest resurser. Även dessa drivs av privata ägare som plockar ut vinst ur verksamheten, en vinst som ofta genereras genom att anställa färre lärare. Samhället satsar idag lika mycket på vård och skola, och ”effektiviseringsvinsterna” hamnar i privata ägares fickor. Det är därför berättigat att fråga: Vad fan får vi för pengarna? Vad är samhällsvinsten med att låta skattebetalarna finansiera privara företags vinster? Idag är det också så att de som kan betala för sig får mest i bidrag (RUT & ROT), vilket dränerar skattebasen ytterligare. Och de rikaste smiter också mest från ansvaret att betala skatt. 

Hur kommer det sig att politiker tävlar om vem som har den hårdaste och mest oresonliga politiken, istället för att lägga fram förslag som leder till att fler får bättre förutsättningar att bygga sig ett bättre liv tillsammans med jämlika medmänniskor? Hur kommer det sig att försämringar i arbetsrätten uppfattas som en modernisering? Hur kommer det sig att politiker som talar om jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet målas ut som extremister, samtidigt som rasistiska populister normaliseras?

Hur hamnade vi här? Hur kom skolan, vården och arbetsrätten att handla mer om privata ägares vinstintressen än om medborgarnas behov av utbildning, hälsa och trygghet?

Avstämning

I våras bestämde jag mig för att boken om mellanrummen skulle bli färdig här under hösten, men jag bestämde mig även för att inte sätta någon deadline. Först när jag känner mig helt nöjd och är säker på att innehållet faktiskt speglar mina tankar ska jag kontakta lämpliga förlag. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan många gånger i arbetet med boken, men har aldrig låtit det hindra mig. Vid sidan av eller parallellt har jag skrivit två läroböcker och dessutom ytterligare en bok, tillsammans med kollegan och bildkonstnären Ajan. De olika projekten har korsbefruktat varandra. Viktigast för mig är dock att jag och mitt tänkande utvecklas. Det har varit mitt mål ända sedan jag sa upp mig från heltidstjänsten i bageriet på Vårväderstorget på Hisingen i Göteborg 1988. Och här under hösten har jag verkligen tagit ett par rejäla kliv framåt, uppåt eller utåt. Framförallt har mitt självförtroende stärkts.

Nästa vecka jobbar jag med bokens sista kapitel om drygt 30 sidor, där tanketrådarna ska knytas ihop utan att ge sken av att allt som går att säga om kultur, kunskap och förändring blivit sagt. Jag har inte skrivit någon definitiv bok, det är snarare ett underlag till vidare samtal om den kultur- och kunskapssyn som jag menar är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det känns högtidligt på något sätt. Allt talar för att jag till nästa helg ska kunna skriva ut boken i sin helhet för att läsa den igen, i den kraftigt omarbetade version som nu föreligger. Jag är inställd på att det fortfarande återstår en del arbete, men det bör hanla om detaljer, logiken i upplägget, dödande av darlings och språket. Det finns saker jag vill lägga till och vissa passager behöver förtätas, andra utvecklas och vissa strykas. Jag är inställd på att det behövs minst två ordentliga genomläsningar innan boken kan presenteras för ett förlag, men det känns som ambitionen att vara färdig innan årsskiftet fortfarande är rimlig.

Att arbeta med språk, att skapa text och bli läst är saker jag aldrig kommer att kunna ta för givet. Jag upphör aldrig att förvånas över det faktum att jag uppenbarligen har förmågan, annars skulle Studentlitteratur aldrig skriva kontrakt på två böcker. Den insikten räcker en lång väg, och tillsammans med glädjen jag känner i själva skrivandet och tacksamheten över att bli läst blir det egalt för mig om boken blir utgiven på ett förlag eller inte. Det är självklart vad jag vill, men jag är samtidigt ödmjuk inför att det kanske inte blir så. Jag kan alltid ge ut den på nätet. För är vägen målet; jag skriver inte för att bli rik, berömd eller ens utgiven. Det är skrivandet som lockar, möjligheten att formulera meningar och sätta tankar på pränt. 

Jag tänker reda på nästa lärobok, och har ett första utkast till ytterligare en bok om kultur och idéer till minst en till. En påbörjad bok om Nietzsche finns också på hårddisken. Det känns tryggt att veta vad jag ska göra, även om jag inte vet något om hur det blir eller ens om tankarna håller. Mina snart tio år som bloggare bär frukt och jag kan konstatera att syftet med Flyktlinjer mer än väl uppfyllts. Nu ska jag ut i höstsolens klara luft och ladda batterierna. Helgen är ett befolkat mellarum, en avbrott och en möjlighet — det är där allt viktigt händer och flyktlinjerna uppstår.

Mellan nomader och statsbyggare

Idag fokuserar jag till hundra procent på boken om mellanrummen och delar därför med mig av några tankar därifrån.

Ingen har direkt tillgång till verkligheten, allt vetande är därför förmedlat och bygger på tolkningar, all kunskap uppstår i och tas emot samt används på olika sätt i olika sammanhang. Det är inget problem, det är själva förutsättningen för all forskning. Vetenskap bedrivs av människor, för människor och inom ramen för en akademisk kultur som står i förbindelse med och både påverkas av och påverkar det omgivande samhället. Forskning är inte en enda verksamhet utan många olika och det som förenar de olika inriktningarna och disciplinerna är sökandet efter kunskap, som ser olika ut beroende på vad man undersöker. Om det fanns något som var rent och absolut fanns också definitiva gränser, men jag har i min samlade forskargärning inte hittat några tecken på något sådant. Ändå är det just det alla forskare inom alla discipliner förväntas sträva efter: renhet, renodling och sanning. Viljan att veta är stark och kulturens makt över tanken är stor, vilket olyckligtvis driver tänkandet i den riktningen, även rörande frågor där det per definition inte finns några givna svar. När renhet görs till norm och bara en typ av kunskap räknas har världens komplexitet otillbörligt klämts in i en tvingande form som låser fast även det som måste vara rörligt. Och den nuvarande universitetsstrukturen, det hårt räfflade träduniversitetet, främjar en fortsatt utveckling i denna riktning.

I detta kapitel utforskas möjligheter och vägar fram mellan Royal och minor science, vilket är två olika sätt att leva och förhålla sig till kunskap. Här diskuteras även statsbyggare och nomader. I och med skiftet, från nomadisering till statsbyggande, inleddes ett nytt skede i mänsklighetens historia. Statsbyggarna tog kontroll över naturen och slutade följa dess nycker. Strävan efter kontroll ledde till att ett begär efter säker kunskap utvecklades, vilket ledde till utvecklingen av Royal science som stöds av statsapparaten. Det är mycket lättare att försvara det man har och hålla territorier, kontrollera och utöva makt, om man bygger murar och odlar marken. Statsbyggare hävdar, håller sig kvar och omformar platsen man bestämt sig för att stanna på. Likt sjömannen som seglar på öppet hav saknas det i nomadens landskap koordinater att orientera sig efter. Där är det svårt att hålla ett territorium och peka på gränser mellan inne och ute. Där, i ett sådant rum krävs en annan typ av uppmärksamhet än i en stad omringad av murar, med gator torg och hierarkiskt organiserade byggnader skapade för olika ändamål. Släta rum är föränderliga och förändras när man rör sig i dem. Det handlar här liksom i övriga kapitel inte om verkliga människor eller företeelser utan om renodlingar och tankeverktyg. Nomadologi (som är det ord Deleuze och Guattari själva använder för att beskriva sitt sätt att bedriva vetenskap) är en minor science, en rörlig vetenskap om tillblivelse och förändring. Ibland missförstås nomadologins alternativa epistemologi för slarv, flum, relativism eller ren galenskap. Nomadologin är dock lika vetenskaplig som all annan forskning, men den studerar andra saker, på andra premisser och med andra mål. Nomadologin följer med i förändringen och odlar ett mer rörligt förhållningssätt till kunskap, söker inte efter Sanningen och drivs heller inte av önskan om att behärska och kontrollera.

En vanlig uppfattning om Deleuze och Guattari är att de idealiserar nomaden och upplösandet, fast det finns inget stöd för den tolkningen i deras egna arbeten. Det är snarare ett resultat av människans kognition som har svårt med både och, och som därför lätt fastnar i dikotomier och antingen-eller-tänkande. Uppbrytandet är bara konstruktivt så länge som kontrollen och fastlåsandet är destruktivt. Balans i relationen mellan ytterlighetspositionerna i kontinuumet är målet och för att uppnå det kan och får man aldrig slå sig till ro med en enda uppsättning svar eller verktyg. Inget samhälle är möjligt om någon av ytterligheterna renodlas; därför är det så viktigt att förstå betydelsen av att hantera både och, även om det är enklare och vår hjärna har en fallenhet att tänka antingen eller. Total kontroll och fullständig ordning är lika förödande som rent kaos. Balans är ett föränderligt tillstånd som kräver ständig allas uppmärksamhet för att inte falla in i antingen eller, det handlar alltså om ett tillstånd av jämvikt, eller en strävan efter något som hela tiden ligger bortom vetandets horisont.

Royal science som söker lagbundenheter och gör prediktioner är ena polen i det akademiska kontinuumet. Minor science som följer med sitt studieobjekt och söker förståelse för förutsättningar för förändring är det andra. Båda är lika vetenskapliga och arbetar med kunskap, fast med fokus på olika aspekter av livet och verkligheten. Royal science metoder är (väldigt förenklat) utformade för studier av det som är mer eller mindre linjärt, statiskt och komplicerat, medan minor science förfogar över verktyg för att studera det som är komplext och i rörelse. Inom Royal science söker man svaret, i bestämd form singular. Och ett svar på den typen av fråga kan vara, Higgs Boson, som var den ”sista” pusselbiten som behövdes för att lägga det pussel som rådande förståelse för (den fysiska) världen bygger på. Inom Royal science är teori synonymt med hypoteser som antas vara sanna tills de falsifierats. Minor science skapar mosaik och ser på teori som ett slags karta att orientera sig i terrängen med hjälp av. Kartor kan vara bra eller dåliga, men behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att fungera. Påpekandet är viktigt, för det är lätt att kartor förväxlas med verkligheten och att det uppstår debatt om vems karta som är bäst, men enda sättet att avgöra om en karta är bra eller dålig är att använda den, och sedan utvärdera hur väl verktyget passade för ändamålet. Vi är idag långt ifrån det balanserade läge mellan Royal och minor science som är önskvärt. Forsknings- och utbildningspolitiken går dessutom i riktning mot ökad kontroll och mindre frihet. Politiken strävar efter att stärka statens makt över vetandet och bara den som går med på att leva upp till det rigida regelverket kan räkna med forskningsstöd. Det är förödande för utveckling av ny och banbrytande, ögonöppnande och användbar kunskap. Kunskapens territorialisering tar död på kreativiteten och kväver allt som går på tvärs. Och i det läget behövs deterritorialiserande insatser. Men det gäller att bryta upp strukturerna med måtta och vaksamhet på resultatet för att inte hamna i destruktivt kaos och oordning. Fungerande och långsiktigt hållbar ordning är kaos som fåtts att röra sig lagom i takt och strukturer som tillåter viss flexibilitet.

Allt blivande har en riktning, och graden av räffling av rummet står i direkt relation till behovet av energi. Det som skiljer nomadens sätt att leva från statsbyggarens och som utgör en avsevärd skillnad mellan minor och Royal science är mängden energi som läggs på att nå kunskap samt kontrollera blivandets riktning och rummets räffling. Statsbyggande och Royal science kräver en mer rigid, mer anpassande och mindre följsam, organisering. Rättning i leden, hierarki och toppstyrning är kulturella fenomen som uppstått i staden som präglas av en hög grad av lagbunden organisering. Nomadens samhälle har en mer kommunikativt löslig struktur. Idag håller det olyckligtvis på att växa fram en akademi där det som nomaden står för föraktas och ses som ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Världen vi lever i och skapar tillsammans är därför hårt räfflad. Den ser stark ut på ytan, men egentligen är den sårbar och just därför tvingar den sig på oss. Makten, kontrollen och viljan att veta tar sig innanför huden. Övervakningskameror, DNA-tester, krav på uppvisande av ett fläckfritt brottsregister och så vidare, är åtgärder som införts för att skydda samhällsordningen. Ingen av arrangemangen införs av ondska, men införandet påverkar och får konsekvenser som inte alltid är önskvärda. Visst är den nya tekniken på väldigt många sätt fantastisk, men den har ett pris kopplat till sig. Vilket? Det är den stora och viktiga frågan. Inget är ont eller gott per se, ondska och godhet är dessutom resultatet av tolkning, som förändras över tid och beroende av plats. Det finns inte en väg för ett samhälle, bara många olika vägar. Och ju fler vägar som hålls öppna och möjliga, desto högre grad av hållbarhet. Det kan man lära av nomaderna. Nomaden har utvecklat kompetenser som behövs för att leva ett liv i rörelse och minor science skapar verktyg för att förstå och hantera förändring. Men inte heller nomadens väg kan vara eller får bli den enda. Vägen fram löper någonstans mellan.

Var-och-en-sin-lyckas-smed-politiken

Vart är vi och vårt samhälle på väg, undrar jag allt oftare. Hur hamnade vi i ett läge där arbetsrätten inte längre ses som något önskvärt och positivt, något att vara stolt över? Är det månne ett uttryck för tanken om att "det händer inte mig", eller handlar det bara om okunskap, eller ännu värre om ointresse? Vad får människor att rösta på politiker som lovar sänkt skatt samtidigt som man säljer ut skolan och vården och är beredda att offra tryggheten på arbetsmarknaden, en trygghet som de flesta andra tryggheter för de allra flesta utgår från? Jag förstår att företagare ser om sina hus och bevakar sina intressen och jagar kostnader, och jag inser också att om det inte går ihop sig går företaget under, vilket i förlängningen också drabbar de anställda. Det är naturligtvis tråkigt för grundaren och ägarna, men det handlar trots allt om ett företag som ingen tvingat företagaren att starta eller driva. Tveklöst behöver vi företag, men inte till VARJE PRIS SOM HELST. 

Detta inlägg handlar inte om att kritisera företagare som är viktiga aktörer i ett hållbart samhälle. Det behövs självklart en företagsvänlig poltik som skapar möjlighet för fler att starta och driva företag; men företag vars affärsidé inte håller eller inkompetenta företagare måste enligt marknadens lagar gå under. Det är en risk att starta företag och det ska givetvis löna sig, men belöningen ska inte subventioneras av skattebetalarna utan av kunderna som gör affärer med företaget. Att sänka bidragsnivåerna, försämra sjukpenningen eller ta bort anställningstryggheten gör samhället som helhet ännu mera otryggt än det redan är. Och att sänka arbetsgivarnas kostnader för att anställa personal kommer INTE att leda till fler jobb, bara till ökade vinster för ägarna och pressade priser för kunderna, vilket går ut över de som redan går på knäna för att få behålla sin anställning. Den väg vi slagit in på leder till att jakten mot botten intensifieras. Kan man som företagare inte betala anständiga löner ska man inte driva företag, och ser man anställdas behov av trygghet som ett problem behöver man stanna upp och reflektera över vilken människosyn man har och vilket samhälle man vill leva i. Ett anständig och humant samhälle kräver anständiga anställningsvillkor och trygghetssystem som fungerar. Och det kostar pengar.

Jag tycker mig se ett mönster. Skolan har tagits över av privata ägare som plockar skattebetalarnas pengar ur utbildningssystemet, och det satsas på entreprenöriell pedagogik som lockar och gynnar barn från välbeställda familjer, vilka belönas med höga betyg och garanteras därmed plats på attraktiva utbildningar som leder till attraktiva och välbetalda arbeten. Det är inte förvånande att dagens unga drömmer om att bli influencers med en egen YouTube-kanal där cashen rullar in. De vill inte binda upp sig, de vill ta ledigt när de önskar för att bara chilla eller resa jorden runt och ser därför inget värde i en trygg anställning som gör att de kan ta lån och köpa en anständig bostad där det kan bygga sig ett hållbart liv och en dräglig tillvaro för sig och sina barn. De har curlats av sina föräldrar och marinerats i en kultur som fått dem att känna sig som vinnare som inte behöver bry sig om sådana saker som alla människor i alla tider har varit tvungna att bry sig om. De har fått för sig att man kan leva för dagen hela livet och ser inga som helst problem med den växande gig-ekonomin som gör alla till företagare och därmed konkurrenter på en hänsynslös marknad som fungerar som ett gigantiskt chicken-race. De kan ha den här inställningen eftersom de är övertygade om att de är och alltid kommer att vara vinnare, och de har fått lära sig att den som inte lyckas är lat, okunnig eller problematisk. Och de som inte känner sig som vinnare röstar på främlingsfientliga partier som skyller alla problem på invandrarna. Däremellan finns en krympande skara människor i olika åldrar som ser problemen, förstår sambanden; men som ropar i öknen.

Det samhälle som växer fram är varken ett kunskapssamhälle eller ett välfärdssamhälle utan ett allt mer renodlat marknadssamhälle där synen på arbetskraft som en vara drivits till sin spets, där skatt ses som stöld eller i alla fall som en kostnad som ska undvikas till varje pris. "Så här mycket betalar du i skatt", säger konsulterna som lobbar för marknadsliberalismen; de vill att anställda ska lockas av möjligheten att höja sin lön utan att förhandla med arbetsgivaren, att de ska tänka mer på sig själva än på samhället som vi alla bygger tillsammans. "Hur mycket av priset som jag som kund betalar går till ägarnas vinst, och tycker jag det är rimligt"; är en annan fråga man skulle kunna ställa. På vilket sätt blir mina barns skolgång bättre om min skolpeng går till ägarna av skolan istället för till lärarnas löner och arbetsvillkor? Hur kan vården bli både billigare och bättre av att skattebetalarnas investeringar i verksamheten hamnar i privata ägares fickor stället för hos sjuksköterskorna som sliter i sitt anletets svett för att vi ska bli omhändertagna och botade om (och gud förbjude när) vi blir sjuka? Vad får skattebetalarna för pengarna som läggs på stafettläkare som sjukvården hyr in av privata företag för att täcka behoven som uppstått på grund nedskärningar som tvingats fram av politiker som lockat väljare med sänkt skatt? Det finns så många frågor, men ingen av dem kan besvaras med sänkt skatt eller att det är invandrarnas fel; ändå är det den förklaringen som allt fler väljer att tro på.

Det blir allt tydligare att vi lever i ett samhälle som fungerar som ett billigt all-inclusive-hotell som lovar lyx till lägsta möjliga pris i den färgglada broschyren, men som lämnar sina gäster i sticket när de väl dyker upp på anläggningen och inser att det överfyllda hotellet serverar hembränd sprit och enahanda mat, att sängarna är slita, ljudisoleringen dålig och poolen fylld av skräp och skrikande ungar. Hur långt ska det drivas innan majoriteten inser att det inte finns några gratis luncher, att man alltid får vad man betalar för och inser att tänker man inte efter före får man stå sitt kast. Om problemen som politiken genererar bara drabbade de som röstar på populisterna som är köpta av näringslivet eller drivs av främlingsfientlighet vore det kanske helt i sin ordning, de har ju trots allt ingen annan att skylla på. Men så fungerar inget SAMHÄLLE. Demokratin är vår att förvalta tillsammans och vi får alla betala priset för dumheten, egoismen och kortsyntheten. Tror du att du är din egen lyckas smed tror du förmodligen också att du är bättre än genomsnittet, men tänk då på att det tror en förkrossande majoritet av befolkningen och att risken därför är överhängande att det är du som får gå först när arbetsgivaren anser att du blivit för gammal, tycker du är besvärlig när du inte vill jobba över varje dag, önskar semester mitt i sommaren eller klagar på undermålig skyddsutrustning eller omänskliga krav på prestation. Tänk också på att de som underblåser denna övertygelse och vill få dig att rösta på en politik som gynnar dem och deras ekonomiska intressen gör det med stöd i familjeförmögenheter, de har redan sitt på det torra och kan köpa sig vård, utbildning, trygghet och förtur i alla köer. Vill du verkligen vara deras nyttiga idiot?

Kom inte sen och säg att jag inte varnade dig!

Ge mig en lista på uppgifter

I ett enda slag och på bara några dagar i mars förvandlades mitt arbete radikalt. Rörelsen mot allt mer kontroll och detaljstyrning av uppgifterna som ingår i tjänsten bröts och jag kastades tillbaka till doktorandtiden och mina första lyckliga år som lektor, till tiden före New Public Management, när arbetet fortfarande var intellektuellt. Jag arbetar fler timmar i veckan nu än innan Corona, långt mer än de 40 timmarna jag får betalt för, men jag gör det med glädje, kvaliteten i arbetet som utförs är bättre och jag är fylld av mer energi än innan pandemin slog till. Jag förstår om det låter märkligt, men för mig är det självklart och inget konstigt alls. När jag fann mig till rätta i akademin och när tanken på att stanna kvar växte fram under doktorandåren var det inte ett vanligt jobb jag sökte och signade upp för, det var ett mycket större och dessutom livslångt åtagande, för KUNSKAPEN. Jag har lidit svårt av förändringen, av den långsamma glidningen från det fria och inspirerande, tillitsbaserade och AKADEMISKA arbete jag gick ut i, 2003 efter disputationen, till det idag allt mer kontrollerade och målstyrda arbete som det kommit att bli. Förpappringen av arbetet är plågsam och all tid och energi som måste läggas på att kämpa med administrativa system som får mig som högutbildad att känna sig som ett problem, snarare än en tillgång, tär på mig. Men så i ett slag i våras förändrades allt. Det var som att någon lyfte på locket och släppte in livsluft i det unkna rum där jag tillbringade mina dagar. Visst saknar jag den dagliga samvaron med kollegorna och de spontana mötena i korridoren. Jag har ju alltid tyckt att jag har världens bästa arbete.

Med det perspektiv som omställningen inneburit är det skrämmande hur mycket arbetet förändrats under framförallt de senaste tio åren. Det som en gång var ett INTELLEKTUELLT arbete var på god väg att utvecklas till en standardiserad tjänst som alla som kan läsa instruktioner och följa order kan utföra utan engagemang, där det är mer ett problem än en tillgång att vara docent. När vi ställde om i våras var det framförallt administrationen som fick stryka på foten, undervisningen var tvungen att utföras enligt plan. Även om förändringen var radikal var den enklare att genomföra än att fylla i en reseräkning. Det gick på bara någon dag att vänja sig vid tekniken och studenterna var med på noterna, vilket så klart underlättade. Under det senaste halvåret har jag arbetat rejält mer än heltid, men det känns som jag gått ner på halvfart. Eftersom jag nu kan fokusera till 100 procent på lärande och kunskapsutveckling. Jag vaknar med ett leende på läpparna på morgonen och inleder dagens arbete med glädje och energi. När jag kan och får planera arbetet efter eget huvud istället för efter något slags plan och när jag slipper känna mig övervakad och får lösa mina uppgifter på mitt sätt tillsammans med studenterna och andra uppdragsgivare, blir jag enormt mycket mer effektiv samtidigt som jag upplever mitt arbete mer meningsfullt och stimulerande.

Det intellektuella arbetets kännetecken är att det bygger på:

• Beting: Det vill säga man får en lista med uppgifter som ska utföras inom en viss tid.
• Tillit: Det vill säga att man är fri att göra det som ska göras på det sätt man finner bäst, där och när man önskar.
• Ansvar: Det vill säga att uppgifterna man åläggs att utföra är kvalificerade och kräver en lång och avancerad utbildning, och dessutom fortlöpande kompetensutveckling i egen regi och med utgångspunkt i vilka kunskaper och färdigheter man själv anser behöver utvecklas.

New Public Management är motsatsen till intellektuellt och akademiskt, vilket bevisats här under Corona, när löftena som NPM införts med stöd i inte infriats. För mig står det alldeles fullkomligt klart att NPM fungerar när det inte behövs och när det behövs, till exempel när världen drabbas av en pandemi, fallerar systemen och lämnar arbetsstyrkan i sticket. Vi som slitit för att ge systemet vad systemet vill ha i den allt mer avakademiserade vardagen på högskolan, samtidigt som vi kämpat för att hålla den intellektuella kvaliteten på en anständig nivå (och på det sättet tänjts ut likt gummiband på väg att brista), lämnades i våras vind för våg. Jag lider med alla kollegor som kommit in senare än jag i systemet och därför famlar i blindo eftersom det saknas regler och rutiner, men jag jublar inombords. Äntligen fick jag tillbaka det arbete jag utbildats för och älskar, det arbete som skattebetalarna betalar mig för att utföra.

Jag är docent och både kan och vill få en lista på saker som ska göras för att sedan lämnas ifred. Jag är utbildad för att litas på. Varför skulle samhället annars investera i min utbildning, som är en av landets absolut dyraste? Jag håller tummarna för att arbetslivet efter Corona mer liknar arbetslivet under än innan Corona och jag håller tummarna för att vi skrotar NPM och på det sättet frigör resurser som kan användas  för att återupprätta högskolans intellektuella kvaliteter och akademiska status.

Att lära sig älska ödet

För att kunna vinna kunskap och nå kvalitet samt arbeta tillitsbaserat måste man inse att det aldrig finns några garantier för att lyckas, och man måste förstå att framtiden är öppen och historien är oöverblickbar. Drömmar och visioner om hur det ska bli samspelar här och nu med ett selektivt minne om hur det var förr. Mellan då och sedan, i det föränderliga nu som är ett möjligheternas mellanrum, lever vi människor våra liv tillsammans. Nu är en upprepad serie av dynamiska tankar och handlingar som formar upplevelsen av det som varit och synen på vad som är önskvärt och möjligt i framtiden. Målet är aldrig det viktiga, det är vägen dit som rymmer all mening för oss människor. Fokuserar man för mycket på målet påverkas resan dit. Målstyrning och strikt kontroll av det som måste vara öppet och levande leder till alienation och växande känslor av tomhet eftersom mening aldrig går att fixera. I samma stund som man når sina mål måste man formulera nya. Minnet av gårdagens segrar kan man bara leva på en kort tid; det är drömmen om lycka framöver som gör dagen uthärdlig. Meningen med livet uppstår här och nu när minnena av det som varit slipas mot visionerna om det som kommer sedan. Nu är en upprepning, en evig återkomst av det samma, men det som upprepas i nuet är förändringen av perspektiv på såväl historien som framtiden. Allt är sig likt men inget är någonsin det samma eftersom upplevelsen både av det som varit och det som kommer att hända förändras i ljuset av vartannat.

Jag finner tröst i och tror vi behöver ta begreppet Amor fati, vilket är den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches uttryck för kärleken till det öde som rymmer tillvarons alla nyckfulla inslag av slump och tillfällighet, till heders igen. Att älska ödet är en livshållning, ett sätt att leva här och nu, mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan. Närvaro handlar det om, om att minnas det som varit för att kunna dra lärdom och få inspiration i framtiden, och om att vara medveten om vad man gör samtidigt som man är öppen för att det kanske inte blir som man tror, men ändå vara övertygad om att det trots allt kan bli bra. Amor fati kan ses som motsatsen till NPM eftersom hela det tankebygget handlar om att bortse från slumpens oundviklighet; därför kommer det sättet att förvalta samhället förr eller senare att vändas mot människorna som verkar inom det. Den mänskliga faktorn handlar inte om mänskliga tillkortakommanden, utan om slumpens skördar. Och slumpen går inte att kontrollera, den är en interagerad del av den komplexa helhet som tillvaron utgör (se Taleb 2012). Därför är det så viktigt att inte bara acceptera utan även omfamna ödet och lära sig älska tillvarons fundamentala öppenhet. Ödet handlar om slump, inte om något slags gudomlig och outgrundlig ordning som styr tillblivelseprocessen utifrån. Ödet är en integrerad del av den helhet som livet utgör. Slumpen verkar på insidan och mellan; den gör livet levande. Utan slumpen vore livet, kulturen och samhället en linjär process; fast alla vet att det inte är så. Många vill dock att det ska vara så, att det ska gå att målstyra, kontrollera och därmed undgå ödet. Och viljan kan försätta berg, även om det i praktiken ofta handlar om att man i praktiken använder sig av fantasin för att skapa och upprätthålla föreställningen om att berget inte existerar.

Människans förmåga att föreställa sig saker, både om det som varit och det som skulle kunna bli, liksom om det som är och hur saker och ting verkligen fungerar, är en av många unikt mänskliga egenskaper som behöver förstås bättre. Föreställningarna om hur det var, hur det är och hur det kommer att bli spelar roll för tillblivelsens riktning och förändringens utfall. Tro och övertygelse är mäktiga krafter som kan styra samhället i olika riktningar och som under lång tid kan bortse från hur verkligheten verkligen fungerar. Det är fullt möjligt att bygga en politisk karriär på alternativa fakta och vinna många väljares stöd på en politik som bygger på känsla; fast det är aldrig någonsin långsiktigt hållbart. Det går också att under en tid sänka löner och öka vinster i enskilda företag, liksom det går att sänka skatten och öka statens utgifter. Ett tag går det, och det går att ytterligare en tid ge sken av att allt är frid och fröjd. Genom att skylla på utifrån kommande hot kan man tänja lite mer på gränsen. Förr eller senare kommer man dock till en punkt när det inte går att hålla det oundvikliga stången längre. Och då tvingas man hantera situationen vare sig man vill det eller ej.

Amor fati är en överlevnadsstrategi och ett sätt att vara i världen; en teknik för att uppnå varaktig tillfredsställelse. Det är ett aktivt sätt att vara och verka i världen och handlar inte om att uppgivet acceptera allt som sker eller ge upp alla drömmar om alternativa framtider. Ödmjukhet är ett annat ord. Amor fati handlar om att acceptera det man måste och förändra det man kan. Det är ett långsiktigt hållbart sätt att se på världen och att leva sitt liv, ensam och tillsammans med andra. Ett sätt att öka chansen till varaktig lycka och tillfredsställelse, liksom ett sätt att finna både tid och ro att dels fundera över vad som är viktigt och vad som fyller livet med mening, dels ett sätt att frigöra tid för att ägna sig åt dessa saker. Amor fati är en förutsättning för tillitsbaserat ledarskap. Amor fati är vägen fram och en belöning i sig, inte ett mål. Det handlar om en inställning till livet och tillvaron, om ett sätt att leva och se på sig själv och andra. Kan man lära sig älska och omfamna ödet och om den inställningen kan spridas i verksamheten eller organisationen växer en annan kultur fram än om man satsar på målstyrning och kvalitetskontroll.

NPM är en dödsdans kring en fiktiv guldkalv; en naken kejsare som regerar våra liv eller en magiker som förvrider synen på oss och får oss att jaga något som bara finns i fantasin; ett tomt löfte om lycka i framtiden. Det är en fåfäng förhoppning som bevisligen leder till mänskligt lidande idag eftersom livet hela tiden pågår här och nu. Det finns inga garantier för något och ju mer preciserade mål man försöker nå och ju snabbare man vill nå målen, desto större är risken att man misslyckas. Amor fati skulle kunna fungera som ledstjärna för politiken och samhällsbyggandet. Amor fati handlar om att lära sig se mer till möjligheterna än till hindren i tillvaron. Det handlar om att lära sig förstå hur människor fungerar och anpassa samhället efter det, istället för att driva upp förväntningarna och söka efter en lycka som även om man finner den ändå bara blir kortvarig.