Skillnaden mellan elev och student

Det har varierat över åren, men många går idag direkt från gymnasiet till högskolan utan att göra uppehåll mellan, vilket innebär att en ansenlig del av dagens studenter efter examen kan blicka tillbaka på en obruten skolgång som sträcker sig från förskolan, över nio år i grundskolan, tre år på gymnasiet och sedan tre, fyra eller fem år på högskolan. Det ena stadiet har avlöst det andra så länge studenterna kan minnas. Ansvariga politiker anser att detta upplägg är bra, men det är oklart vad man faktiskt anser vara bra. Är det bra för ekonomin eller är det bra för kunskapsutvecklingen? Politikerna vacklar och talar om både och, även om ekonomin ofta prioriteras framför kunskapen (delvis beroende på att kunskap är svårare att mäta än kronor och ören). Svenskt Näringsliv däremot är tydliga, där är det ekonomin som står i fokus. Avslutningsraderna i en krönika på deras hemsida får visa vad jag menar.

Det finns verktyg för att sänka etableringsåldern och stärka såväl samhällets som den enskilde individens ekonomi. Genom att ställa högre prestationskrav, införa inträdesprov inom fler utbildningar samt generellt öka effektiviteten i hela utbildningssystemet. 

Värdet av att fler etablerar sig två år tidigare än idag är 52 miljarder i ökad BNP och en förstärkning av de offentliga finanserna med 21 miljarder. Samtidigt ökar den enskildes livsinkomst med en halv miljon kronor och pensionen med 1200 kronor per månad. Att fler snabbar på studierna är därför ett såväl egenintresse för studenterna som allmänintresse för omgivande samhälle. Detta perspektiv borde finnas med i fler diskussioner om framtidens utbildningsystem, arbetsmarknad och pensionssystem.

Jag reagerar på kunskapssynen som lyser igenom mellan raderna. Den syn på högre utbildning som Svenskt Näringsliv företräder och som många politiker tagit till sig, ja hela samhällets allt tydligare fokus på ekonomi, går på tvärs mot allt jag lärt mig under mina år i akademin. Det finns inget stöd för tanken att utbildning skulle kunna effektiviseras, att lärande skulle kunna skyndas på. Hela idén bygger på att man kan korta tiden i utbildning utan att kunskapskvaliteten påverkas. Det går dock inte. Utbildning är inte en kostnad utan en investering som direkt påverkar utfallet. Pengar är en universell valuta som kan bytas mot alla möjliga typer av varor och tjänster, men kunskap är varken en vara eller en tjänst. Utbildning handlar inte om produktion. Det är en förkastlig syn på skolan och den högre utbildningen. Ju fler som anammar den synen och ju fler som köper idén om att kunskapsutveckling och utbildning kan effektiviseras, desto fler kommer att få svårt att se hur problematisk uppfattningen är. Det går så länge det går och så länge ekonomins hjul snurrar på och vinstmarginalerna hålls uppe kommer alla vi som talar för och värnar om kunskapen att betraktas som företrädare för ett särintresse, vilket säger allt om synen på kunskap idag.

Köper vi tanken på att kunskap är ett särintresse får vi en hel ideologi på köpet, en ideologi som sätter pengarna i centrum och ser allt annat i ljuset av ekonomi. Den synen på kunskap och utbildning gör det svårt att förstå skillnaden mellan elever och studenter. Och när allt fler får allt svårare att se skillnaden blir det allt svårare för lärarna på högskolan att förklara för studenterna vad studier på högskolan innebär. Tänker man sig att skillnaden mellan grundskolan samt gymnasiet (som för länge sedan införlivades som en närmast obligatorisk del av utbildningssystemet) och högskolan är marginell påverkar det förväntningarna och hur man griper sig an utbildningen och när det kombineras med synen på utbildning som en produktionsapparat som kan och bör effektiviseras, blir det ännu svårare för studenterna att förstå att studier på högskolan är självständiga och det blir hopplöst svårt för lärarna på högskolan att bedriva utbildning på högskolenivå. Eftersom genomströmning är något som dels mäts och räknas som ett mått på kvalitet, dels är kopplat till högskolornas produktionsbaserade ekonomi blir effekten av allt detta att risken ökar att vi för varje år som går och för varje kull studenter som går ut med examensbevisen i sin hand utarmas kunskapen och värdet av högre utbildning.

Som lärare kan man varken att hota eller locka studenter att internalisera verklig kunskap, vilket är syftet med högre utbildning; att främja utvecklandet av ny kunskap. Viljan att lära (och här talar jag om kunskaper, inte om högskolepoäng och examina som är det man mäter idag) är gåtfull, och den kommer inifrån individen. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att växa, men det går inte att uträtta underverk. Detta är vedertagen kunskap, och något som alla lärare vet och känner igen. Ändå tvingas man lägga tid och energi på att fokusera på mål som man vet är orimliga, för att det är vad som utvärderas. Klart det uppstår problem i den högre utbildningen då. De enda högskolorna som garanterat klarar sig är de skolor som lyckas rekrytera studenter som redan på förhand har kunskaper, motivation och ekonomiska förutsättningar att axla ansvaret som det innebär att gå från elev till student. Men det leder inte till att Sveriges generella utbildningsnivå ökar, tvärt om. Det leder bara till att de som ändå hade klarat sig i samhället, klarar sig bättre.

För att få en högre utbildning som verkligen leder till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en helt annan syn på uppdraget. Det krävs mer akademisk frihet. Det krävs tillit till den som ägnat 20 år av sitt liv åt att studera, att hen inte med flit saboterar eller av lättja inte bryr sig om studenterna, utbildningen och kunskapen. Framförallt måste det finnas marginaler, och långsiktighet. Tålamod, tillit och uppskattning, utan det kan ingen kunskap utvecklas. Och kunskapen som emmanerar från högskolan växer fram mellan lärare och studenter som arbetar tillsammans.

Gör man som idag, det vill säga flyttar kunskap från högutbildade lärare till kvalitetssäkrade, målstyrda system och standardiserar kurserna, går något avgörande förlorat. Kännetecknande för högre utbildning och akademiska miljöer är den unika kvalitet som respektive lärosäte odlar. Akademisk kunskap är likt stjärnkockens kompetens intimt knuten till och förkroppsligad av undervisande lärare och engagerade, intresserade och ansvarstagande studenter. Högskolelärare kan och får aldrig vila på lagarna eller upprepa sig, kurserna måste ständigt utvecklas. Vill vi ha en högre utbildning som inte bara till namnet är högre måste alla tänka om. Försöken att standardisera högskolekurserna som ges på landets högskolor leder till utarmning av den högre utbildningens intellektuella kvalitet och till en avakademisering av universitetet som samhällsinstitution. Man får vad man betalar för och den som kommer till en snabbmatskedja och kräver en lyxkrogsupplevelse, vilket både politiker och många studenter gör idag ställer helt orimliga krav. Och placerar man en stjärnkock i köket på MacDonalds kanske burgaren blir något mer elaborerad, men för att kockens kunskaper och kompetenser verkligen ska kunna komma till sin rätt måste hen få friheten att agera efter eget huvud, i ett välutrustat kök och med råvaror av högsta kvalitet; det krävs att gästerna betalar för kvaliteten och låter tillagningen ta den tid den tar. Liknelsen haltar, för studenterna på en högskola värd namnet kommer inte till dukat bord och blir inte serverade. För att metaforen ska fungera måste berättelsen förändras något, enligt följande. Jag tänker mig högskolan som en välutrustad stjärnkrog med den bästa utrustningen och verktygen, skafferiet fylld av högkvalitativa råvaror och en stjärnkock med visioner och ambitioner som leder och fördelar arbetet men som arbetar tillsammans med kockarna (jag menar, studenterna som kommer till högskolan har ju gått först nio år i grundskolan och sedan tre år på gymnasiet, så man måste kunna ställa krav på dem, och klarar man inte av nivån på den högre utbildningen får man gå tillbaka och göra om) för att skapa en unik meny som sedan avsmakas gemensamt och utvärderas av stjärnkocken, med stöd i hens djupa kunskaper och långa erfarenhet.

Alla högskolor har inte samma förutsättningar, men det behöver inte vara ett problem eftersom allt ändå står och faller med studenterna och deras förkunskaper, förväntningar och motivation. Du blir vad du äter, brukar man säga. Och man får vad man betalar för. Livet och kulturen är fyllda av insikter som traderats i generationer. Alla vet att det inte går att få den bästa kvaliteten till det lägsta priset, så varför ens försöka? Vem försöker vi lura? Standardiserade läroböcker må vara exakt de samma och genom att tryckas i gigantiska upplagor blir produktionen kostnadseffektiv, men vad händer med mångfalden och hållbarheten i samhället när alla läser exakt samma saker? Upplevelsen av att läsa en lärobok anpassad till alla är kanske den samma över hela linjen, men det är ingen LÄSUPPLEVELSE och den utmanar inte intellektet, det kan bara en personligt hållen bok, utan formkrav och skriven av en bildad och erfaren akademiker som delar med sig av sina unika tankar och kunskaper, göra. Standardiserad högre, akademisk utbildning är en självmotsägelse. Högre utbildning kan per definition bara vara personbunden, och alla försök att flytta kunskap från lektorer och professorer till systemen är falsk marknadsföring, vilket är förödande för alla länder med ambitioner att bli kunskapsnationer.

Högre utbildning är en högst komplex verksamhet, som idag liksom i resten av samhället utgår från den felaktiga grundpremissen att människan är helt igenom rationell, och att om vi bara får bättre metoder och system för kontroll, så kommer målen att nås. Och MÅLEN är i fokus. Målen ska nås, målen om bättre kvalitet. Alla vet, men få tänker på och bryr sig idag om det, att kvalitet som mål betraktat är värdelöst, omöjligt och helt förkastligt. Kvalitet är ett mångtydligt begrepp, omöjligt att styra en så pass komplex organisation som högre utbildning eller forskning, mot. Kunskap kan bara växa underifrån, i dynamiska, ömsesidiga processer. Inget av det syns i någon av reformerna som föreslås för skolan och den högre utbildningen. Tvärt om vänds alla problem och invändningar mot kritikerna till politiken, för så fungerar den där anden i maskinen. Den där ondskefulla kraften som Bruno Latour kallar Double-Click Information, vilket är en bildningsfientlig syn på kunskap.

Vi talar om och tänker på KVALITETSDRIVANDE åtgärder. Kunskap ska bjudas ut på en marknad, vi ska konkurrera mer med varandra som individer, organisationer och länder. Och när det visar sig inte fungera tvingas lärarna och lärosätena att acceptera att de har ansvaret för utfallet, för kunskapen, för kvalitetens upprätthållande. För det är så systemet är riggat, dock inte medvetet (hopas jag, innerligt), utan snarare som ett slags inbyggd effekt. Och den som har ansvar kan ställas till svars. Anmälningarna mot lärare och lärosäten som inte levt upp till studenternas förväntningar har ökat lavinartat. Alla lärare känner igen sig i situationen där vissa studenter väljer att förhandla om betyget, istället för att ägna sig åt studier, åt att ta ansvaret för sitt eget lärande. Jag förstå studenterna, det är inte deras fel, men jag kommer aldrig att acceptera det beteendet, det sättet att agera och tänka. Felet ligger i systemet. Och problemet är kollektivt, det berör oss alla, för det är vi som samhälle som i slutändan tvingas leva med och hantera effekterna av utbildningsreformernas förändrade fokus, från kunskap till kvalitet.

Det kan och får aldrig vara så att lärare eller lärosäten avkrävs ansvar för underpresterande studenters misslyckande! Då har vi ingen HÖGRE utbildning längre, då har vi något annat. Och är det detta vi vill, då är det okej, det måste vi som arbetar som lärare acceptera. Men det är inte de signalerna jag får. Det är inte detta som sägs vara uppdraget. Alla talar om kunskapen, kompetensen och betonar hur viktigt det är. Därför skriver jag om detta. Därför kämpar jag, för kunskapen, mot allt och alla som utgör ett hot mot den. Kunskapen i centrum! Det finns inga genvägar!