Kommentaren handlar också om skillnaden mellan att beskriva och gestalta. Vad är det för kunskap som ordet syftar på? Här tror jag olika tänkare svarar olika. Det finns nämligen inte ett enda sätt att se på kunskap. Min syn på kunskap bygger på att det är skillnad mellan fakta och kunskap. Fakta kan uttryckas tydligt och är den komplicerad kan den brytas ned i hanterliga bitar som förklaras var för sig genom att sätta ord på innehållet. Fakta är manifest, det vill säga klart framträdande, observerbar, tydlig, direkt och uppenbar. Fakta går att beskriva. Den som följt Flyktlinjer inser att jag inte förmedlar fakta, jag reflekterar, analyserar och tänker högt om samtidsfenomen som engagerar mig. Jag är mer intresserad av förutsättningarna för lärande och utveckling och av innehållet, än av dess manifesta aspekter. Fakta kan man googla. Kunskapen jag kommit att intressera mig för är latent, delvis dold och vag till sin natur. Det handlar om en undflyende kvalitet som bara går att beskriva indirekt. Läser man Flyktlinjer på det sätt som kommentatorn gör missar man något viktigt; det är lite som att granska en filmsekvens ruta för ruta. Kunskapen jag närmar mig på olika sätt finns inte där, i det manifesta, det som går att räkna och peka på; den uppstår mellan. Gestaltningen uppstår i flödet av texter.
Upprepningarna ser jag som ett slags påminnelse om att lyfta blicken. Flyktlinjer är ett bildningsprojekt, och min definition av bildning är att det handlar om vad man minns när man glömt vad man lärt sig. Bildning är om möjligt ännu svårare att beskriva. För varje steg man tar uppåt i vetandets hierarki ökar abstraktionsgraden och komplexiteten. Jag strävar efter vishet, vilket är ett mål man aldrig når. Upprepningarna här på bloggen kan ses som ett slags mantra och de verkligt viktiga insikterna finns inte här, de uppstår i flödet och (förhoppningsvis) hos läsaren i hens arbete med att försöka begripa tillvaron. Jag kontrollerar inte flödet även om jag påverkar det. Och varje kommentar som dyker upp påverkar också riktningen på det kunskapsblivande som går att iaktta i rörelsen och alla är välkomna att lämna sitt bidrag till. Tillsammans och mellan är två andra ord som ofta upprepas, det blir så eftersom kunskap alltid är delad, förmedlad och därför bara går att nå indirekt.
Jag fick även frågan om vad som är min kunskap. Vad kan jag egentligen? Det är inte upp till mig att avgöra, tänker jag. Det ligger lite i kunskapsbegreppets, som jag arbetar med, natur. Kunskapen jag har tar sig olika uttryck, men det är viktigt att inte förväxla den med fakta. Sedan inledningen av 2011, när jag började blogga på allvar, har jag lärt mig ENORMT mycket. Jag ser Flyktlinjer lite som en resebeskrivning där jag bara hjälpligt kan göra landskapet jag rör mig i och upplevelserna jag är med om rättvisa. Min kunskap är just min; den kan jag inte dela med mig av. Det jag däremot kan dela är verktygen jag använder i min strävan efter kunskap, bildning och vishet. Jag skriver inte för att informera, utan för att inspirera andra att anträda resan ut i det okända landskap där kunskapen finns. Roade mig med att leta bland bloggposterna och fann då dessa ord, från 2012, där jag försöker sätta ord på min syn på kunskap.
1991, för drygt 20 år sedan började jag studera på högskolan. Då var jag 26 år och hade arbetat som bagare sedan gymnasiet. Kunskapstörsten var enorm. Jag ville veta. Det var därför jag sökte mig till Göteborgs Universitet. Viljan att lära och förstå. Världen, samhället, livet, människan och mig själv. Fortfarande är detta vad som får mig att stiga upp på morgonen och ut i världen. Viljan att lära och förstå. Och det är ett skäl för mig att blogga. För att lära och förstå. Att skriva är för mig det samma som att tänka. Det ena förutsätter det andra.Avslutar med att påpeka en sak jag påpekat förut, men som inte upprepats lika ofta som ordet kunskap, och eftersom bloggposten redan är i längsta laget länkar jag till en äldre post där jag utvecklar tankarna. Jag är ingen minnesmästare; det är inte så jag ser på kunskap. Jag samlar inte på mig eller förmedlar fakta, jag söker kunskap eftersom det är första steget på vägen mot bildning som är en förutsättning för vishet.
Att undervisa och att hjälpa andra förstå har först på senare år blivit viktigt för mig. Jag är i grunden blyg och tyckte länge det var plågsamt att står inför publik och tala. Nu älskar jag det. Kanske just därför att det var så laddat tidigare. Att sprida kunskaper, som är en viktig del av mitt arbete idag, det som ger mig mat på bordet och tak över huvudet, är en ansvarsfull uppgift. Jag tar den på största allvar. Det är det andra skälet att blogga.
Lära och undervisa. Skaffa kunskap och förmedla denna till sina medmänniskor. Det är vad som tagit mänskligheten dit den är. Det är vad som gör oss till människor. Lärandet och spridandet av förvärvade kunskaper. Låter enkelt, men är det på inget sätt. Vore det enkelt. Om det inte fanns något grus i det maskineriet skulle samhället och världen se helt annorlunda ut. Det tänkte jag kunde bilda utgångspunkt för dagens bloggpost. Gruset i samhällsmaskineriet. Hindren för lärandet och spridandet av kunskap.
För att kunna säga något om detta behöver man veta hur kunskap nås, och man behöver veta vad som får oss människor att lyssna. Redan här finns en hel massa problem och grus. Lärande och lyssnande förutsätter till exempel varandra. Kunskap som inte sprids kommer inte samhället till godo, det är självklart. Men är allt vi lyssnar till kunskap? Är alla som blir lyssnade på kloka? Vad är kunskap och hur vet vi det vi vet? Viktiga frågor som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet i samhället såväl som i akademin.
Kunskap, först. Hur skapas vetande? Grovt sett finns det två vägar att gå. Med hjälp av två metoder eller strategier har allt vetande i världen skapats. Tänkande och erfarenhet. Det är så kunskap genereras, antingen med tankekraft eller erfarenhet. Rationalitet och sinnlighet, det är de två vägarna som leder till kunskap. Renodlade och tagna var för sig, eller med hjälp av olika kombinationer. Så förmedlas kunskap från världen till mänskligheten. Logiska resonemang eller empiriska undersökningar. Vetenskap handlar om det, oavsett vilken disciplin man verkar inom. Tankar om, eller iakttagelser och sinnliga upplevelser av, världen. Vad som är bäst? Det har det bråkats om genom hela vetenskapshistorien. Det enkla svaret är: Det som fungerar! Men det är just vad man bråkar om.
Det bråkas väldigt mycket inom akademin. Bråken och konflikterna handlar delvis om vem som har rätt. Vilket som är den viktigaste och bästa kunskapen. Det är synd, för det tar tid och kraft från kunskapssökandet. Ett sätt att övervinna de problemen eller rensa ut det gruset skulle kunna vara att anamma ett annat sätt att bedöma och värdera kunskap. Sanningen anses vara viktig, men det är just det som ger upphov till bråken. Och det finns ingen oberoende, extern instans att vända sig till. Alla problem måste lösas internt. Varför då inte bestämma att det som fungerar, det är vad vi kallar sanning? Då minskas konfliktytorna. Vad som fungerar är lättare att avgöra än om något är sant eller inte.
Lyssnande så. Vad är det som gör att någon blir lyssnad på? Även där går det att se två tydliga mönster. Att ha karisma och retorisk skicklighet är ett sätt att bli lyssnad på. Det andra är att vara en minnesmästare som kan räkna upp saker och som hittar i högen av fakta. Intelligens, som man kanske kan tro är en viktig egenskap om man vill nå folkets öra, är snarare ett problem. För att bli lyssnad på krävs att man talar till dem man vill nå på deras nivå och når dem på deras premisser. Fast det är å andra sidan en form av intelligens det med, slår det mig. Jag tar tillbaka vad jag nyss sa. Det finns fler sätt att bli lyssnad på. Glömde dessutom maktaspekten. För det är ett faktum att den som har makt blir lyssnad på, oavsett om det han eller hon säger är sant eller inte.
Karismatiska talare, retoriskt drivna individer, minnesmästare och människor med makt. Det är vad som triggar människor att lyssna. Och eftersom kunskap som inte förmedlas är att betrakta som värdelös blir denna aspekt lika viktigt att reflektera över som kunskapandet. Om man vill förstå hur ett bra och långsiktigt hållbart samhälle ska kunna skapas. Vem lyssnar vi på, och varför? Fundera på det, ofta. Och reflektera kring vad det får för konsekvenser. Det är lätt att bli förförd. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på, han eller hon kommer att kunna utöva ansenligt inflytande över kunskapen som hålls för sann i samhället. Det går att manipulera, om man vill. Många som talar offentligt gör det för att få uppmärksamhet och bekräftelse, och det kan ibland vara viktigare än uppdraget att förmedla kunskap. Och det finns inget säkert sätt att avgöra vad som är vad. Värt att tänka på.
Hur lyssnar vi, det är som jag ser det den viktigaste frågan. Ovan har jag pekat ut problem som finns för lärandet och förmedlandet av kunskap. Det är för det första svårt att veta vad som är kunskap och sant vetande, och det är för det andra svårt att avgöra om den man lyssnar på är klok och har något viktigt och riktigt att förmedla till allmänheten. Det finns en hel del karismatiska, retoriskt begåvade föreläsare som trollbinder publiken, men som egentligen inte har något viktigt att berätta. I värsta fall far de med osanning. Och det är lätt att imponeras av någon som kan rabbla fakta ur minnet. Fast om det är det enda de gör, då har man ju inte lärt sig något av att lyssna. Är det fakta man är intresserad av, då finns den dessutom på nätet i en omfattning som ingen hjärna kan härbärgera. Makt, slutligen. Lyssnar man på någon för att de har makt, då är samhället i fara. Tänk Tyskland, tänk 1930-tal.
Vill man lära och förstå, vill man veta, hur världen ser ut och hur samhället och människan fungerar. Då vill jag hävda att den viktigaste kompetensen man kan utrusta sig med och öva sig i, är konsten att lyssna kritiskt. Ingen vill väl bli förförd? Ändå går man gång på gång i fällan. Ansvaret för detta kan aldrig läggas på den som förmedlar kunskaperna. Skälet för det är att det är så svårt att avgöra vad som är vad. Som lärande subjekt och som ansvarsfull och intresserad medborgare har man ett ansvar att lyssna kritiskt på den man väljer att lyssna på.
Den kompetensen är den absolut viktigaste för skolan att arbeta med. Förmågan till kritiskt lyssnande. Det är, tror jag, den viktigaste insikten som jag erhållit under mina 20 år i akademin. Kunskap kommer och går, den blir inaktuell och vederläggs av ny kunskap. Kunskapen om världen är per definition föränderlig. Och det är otroligt lätt att bli förförd. Därför är förmågan att lyssna kritiskt, och insikter i hur man bedömer kunskap, den viktigaste. Den förmågan blir aldrig inaktuell, och ju mer man använder den desto bättre blir man. Och ju fler samhällsmedborgare som äger förmågan att bedöma kunskap och lyssna kritiskt desto större blir skyddet mot otillbörlig eller farlig påverkan, som i värsta fall kan leda till att förödande beslut tas, individuellt såväl som samhälleligt. Jag vill inte lära ut eller förmedla kunskaper. Jag vill hjälpa människor att utveckla förmågan att lyssna kritiskt och att själva skaffa sig adekvat kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar