Ett av temana i böckerna jag presenterade igår och som jag även lyfte i snabbföreläsningen är skillnaden mellan komplext och komplicerat, vilket utgör den röda tråden i dagens bloggpost. Det står allt klarare att så länge vi inte förstår och respekterar den skillnaden kan och kommer vi aldrig att kunna lösa klimatfrågan och den långsiktigt hållbara samhällsförvaltningen.
En ögonblicksbild: Efter att jag talat runt en halvtimme och kulturens vaghet och vikten av att acceptera denna förutsättning, som är som det är eftersom den inte bryr sig om vad vi människor tycker och tänker om detta faktum. Det går naturligtvis inte att göra innehållet i tre böcker rättvisa på 30 minuter, än mindre all forskning som ligger bakom. Jag förstår det och som kulturvetare är jag väl bekant med hur människor tänker och har dessutom tålamod med det. Ändå vad det som jag drabbades av en enorm trötthet när jag lyssnade till den första frågan från åhörarna. Den gick ut på att det jag talat om var så abstrakt och jag uppmanades att konkretisera.
Vad ska vi med forskare till, tänker jag, om vi ändå anser oss veta. Varför satsar samhället på forskning om vi bara bryr oss om de resultat som vi förstår direkt och som ligger i linje med det vi redan vet? Forskning är inte underhållning. Och finns det regler för vad man får eller måste komma fram till, eller förbud som talar om vilka kunskaper som är tabu, är det då FORSKNING vi vill ha; eller är det legitimitet för våra åsikter och övertygelser? Jag känner mig allt mer som en budbärare som får skit för att budskapet inte faller åhörarna på läppen.
Det är ingen ny känsla. Jag har alltid känt mig annorlunda och utanför. Delvis tror jag det är därför jag fångades av kulturforskningen. Det var med en känsla av befrielse jag upptäckte att det fanns ett vetenskapligt ämne där man ägnade sig åt att förstå det mellanmänskliga spelet, vars regler jag alltid varit väl bekant med, och som jag alltid rättat mig efter. Problemet för mig har alltid varit att jag upplevt det som att det ändå aldrig riktigt räcker att följa reglerna. För att bli accepterad måste man vara konform, man måste tänka, tala och agera i vardagen som alla andra. Undantaget från regeln är om man är tillräckligt excentrisk eller om man har makt; då kan man bli accepterad, beundrad och älskad trots eller kanske just därför att man är annorlunda. Om man som jag följer reglerna, vill göra rätt för sig och sätter en ära i att arbetet jag utför håller högsta kvalitet är man dömd till utanförskap. Hur intresserad jag än är av kultur och kunskap samt av forskning och förståelse, kommer jag aldrig att vänja mig vid att bli betraktad med misstänksamhet. Jag kommer aldrig att sluta ta illa åt mig av att inte bli lyssnad eller litat på, när jag följer reglerna och dessutom har massivt stöd i egen och andras forskning för det jag gör. Jag driver ingen egen linje, är öppen för kritik och kräver inget annat än att bli tagen på allvar.
Människors tendens att skylla ifrån sig när man konfronteras med en komplex verklighet illustrerades dessutom med all önskvärd tydlighet igår på TV när Uppdrag Granskning presenterade sitt reportage om bristande underhåll i tågnätet. Alla ansvariga som intervjuades gjorde allt de kunde, dels för att lägga skulden någon annanstans, dels för att få deras eget arbete som klanderfritt. Ansvarig minister talade om massiva satsningar på underhåll, trots att det i verkligheten handlar om nödvändiga investeringar som krävs för att nå upp till lägsta godtagbara standard. Underhåll är inget man SATSAR på, det är något man arbetar enträget med, kontinuerligt. Vi får den standard vi betalar för, och det är inte ens ministerns ansvar. Hen kan bara göra det bästa den budget som finns och som beslutas av riksdagen, alltså ytterst av medborgarna som kräver sänkta skatter. Samma med generaldirektören, som i intervjun försökte få dödsolyckorna vid obevakade tågövergångar och de uppenbara bristerna att framstå som något vi måste acceptera. Och visst, så är det naturligtvis för både ministern och generaldirektören. För han som granskar kvaliteten på spåren och växlarna, liksom för mig som forskare, går det dock inte att skylla på någon. Vår uppgift är att presentera så väl underbyggd och sann kunskap om verkligheten som det bara går. Frustrationen han gav uttryck för när han berättade att problemen har varit kända i över tio år trängde genom rutan och eftersom jag känner igen mig så väl kan jag inte skaka av mig känslan av obehag.
I ett samhälle där man har bestämt sig för att konkurrens och effektivisering leder till kvalitet, trots att det saknas belägg för den åsikten, och där man därför ständigt skär ner på alla utgifter som inte är absolut nödvändiga, kommer man, vilket visade sig i programmet, att skjuta kostnaderna framför sig. Och då kan ansvarig minister lansera NÖDVÄNDIGA investeringar, som krävs för att nå upp till lägsta godtagbara standard, som en satsning. Allt medan oppositionen kritiserar hen för att göra för lite, allt för sent; trots att alla vet att man själva inget gjorde under sin tid vid makten. Då var det en annan fråga som debatterades. Skolan, till exempel.
Bristande underhåll i väg- och järnvägsnätet leder i bästa fall till förseningar och stora kostnader och i värsta fall till dödsfall. Bristande underhåll i skolan och ointresse för kunskapens egenvärde, i kombination med alla system för målstyrning och kvalitetssäkring, leder på sikt till att den generella kunskapsnivån i samhället sjunker. Vilket leder till att förståelsen för skillnaden mellan komplext och komplicerat blir ännu sämre och till att kraven på sänkta skatter, stängda gränser och andra populistiska förlag som gör att JAG får det JAG önskar, framförs än ihärdigare, vilket tvingar politikerna att ta beslut som går på tvärs mot mänsklighetens samlade och under generationer anrikade vishet.
Viljan att veta är stark och det måste man acceptera, men ett samhälle som låter kunskapen underordna sig människornas önsketänkande och som tvingar fram konformitet, kan aldrig bli ett kunskapssamhälle och kommer därför att få svårt att uppnå hållbarhet, vilket som bekant är den gemensamma undertiteln på böckerna jag skrivit och som presenterades igår. Avslutar med att upprepa det jag sagt så många gånger och som alla dessutom innerst inne vet är sant: Vi får inte den kvalitet vi önskar oss, utan den vi betalar för och därmed förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar