Viljan att veta är svår att skilja från viljan till makt. Kunskap innebär kontroll och innebär makt i många sammanhang, men det omvända gäller också; den som har makten kontrollerar även till dels kunskapen. Vad som ska räknas som kunskap är nämligen aldrig givet, dels finns det olika uppfattningar, till exempel om vad sanning är och hur den ska definieras, dels talar inga vetenskapliga resultat för sig själva, det krävs alltid tolkning för att rena data ska blir till kunskap. Problemet är att insikten om dessa sakernas tillstånd uppfattas som kritik mot vetenskapen, vilket det av uppenbara skäl inte handlar om, tvärtom är insikten ett resultat av forskning och den uttrycks av omsorg om kunskapen. Där och när viljan att veta inte hålls åtskild från viljan till makt, i avsaknad av förståelse för skillnaden, kommer makten att övertrumfa kunskapen och vetandet förlora sitt värde. Meningen med forskningen har då gått förlorad, för vägen till kunskap är alltid en snårig omväg medan vägen till makten, i alla fall för den som bara söker makt och inflytande, är rak och bred.
Forskning som bara handlar om att följa metoden till punkt och pricka oavsett vart den tar en och vilka resultat forskningen än leder fram till, banar väg för en akademi där det är viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. Där finns en uppenbar risk att man förr eller senare lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Regelföljande och disciplin kan och får aldrig bli viktigare än nyfikenhet och kritisk analys, i alla fall inte om det är kunskap man söker.
Utbildning brukar lanseras med slagordet att kunskap är makt, men i dagens hårt reglerade, strikt kontrollerade och nyckeltalsfixerade utbildningssystem där elever och studenter representerar en summa pengar som utbildningsföretag konkurrerar om att locka till sig är risken uppenbar att det bara blir en reklamslogan, helt utan mening. Bara i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde blir vetande makt. I ett samhälle och ett utbildningssystem där GENOMSTRÖMNING mäts och avgör hur mycket pengar man drar in, där skolor konkurrerar med varandra och där man aldrig slutar effektivisera, kommer den som bryr sig mer om makt än om kunskap att bli vinnare.
Inom forskningen har kvalitet kommit att bli synonymt med kvantitet. Därmed handlar forskning idag mer om att jaga citeringar och samla publiceringar, samt om att jämföra storleken på forskningsanslagen man lyckas landa i konkurrens med andra. Den synen på kunskap banar väg för egoism eftersom framgång i det systemet handlar om att bevaka MINA resultat, MIN kunskap. Det är inte den enskildes fel att viljan till makt blandas samman med viljan att veta, det är en konsekvens av sammanhanget man verkar inom. Fast är det ett kunskapssamhälle man vill bygga är detta saker man måste beakta, för om tanken på att den som PRODUCERAR mest anses vara klokast blir kunskap en fråga om att hävda sig i konkurrensen om mätbara resultat. Mål och medel blandas samman på ett sätt som INTE gynnar kunskapsutvecklingen.
Vetenskapen bevisar ingenting. Forskning handlar om att lägga fram väl underbyggda resultat för granskning, och så länge rönen håller för granskning kan man hålla förslagen till svar på frågorna för sanna. Utan beredskap och villighet att släppa taget om gamla sanningar som visat sig problematiska kan kunskapen inte utvecklas, bara makten och kontrollen. Därför är dessa tankar så viktiga att förstå och vara medveten om. Förmågan till kritisk granskning och värdering är dels avgörande för kunskapens vitalitet och användbarhet, dels är den samhällsbyggande och befrämjar långsiktig hållbarhet.
Forskningen behöver inte bara vara korrekt och pålitlig, den måste även betyda något. Meningslösa svar på meningslösa frågor må vara hur korrekta som helst, men om resultatet inte betyder något, om det bara publiceras för att få en publikation antagen i en tidskrift som tjänar pengar på att publicera vetenskapliga resultat, om forskning endast handlar om meritering och jakt på konkurrensfördelar, om det handlar om att bli bäst (istället för att bli bra och sträva efter att bli bättre) har kunskapen lämnat walk over till makten. Viljan att veta är en samvetsfråga, just eftersom det är så svårt att skilja strävan efter kunskap från strävan efter makt. Det krävs väl en utvecklad analytisk förmåga och djup insikt om hur människor samt saker och ting fungerar för att kunna avgöra vad som är vad och hur dessa saker hänger ihop.
Kunskap handlar inte om rätt eller fel, sökandet efter vetande är en långt mer komplex och grannlaga uppgift än så, än vad många tror och idag uppfattar som skolans och forskningens utgångspunkt. Vill man veta något bör man börja i vetenskapen, för att se om det går att nå ett svar. Och om det går ska man självklart söka och kritiskt granska det. Går det inte att finna ett entydigt svar på frågan man har måste man söka sig mot en mer hermeneutiskt tolkande ansats. Trots att svaret inte kan bli lika säkert är det den i många fall så säker kunskap som går att få, och det måste man acceptera. Det är så verkligheten och följaktligen även kunskapen är beskaffad. Finner man inte det man söker där kan man hitta vägar fram för tänkandet i trons värld. Jag ser det som ringar eller som ett slags kunskapspyramid, där vetenskapen utgör basen och tolkning befinner sig mellan. Trons sfär ligger bortom det vetbara och kräver att man närmar sig frågan på andra sätt än inom vetenskapen. Poängen är att ingen eller inget ersätter det andra, alla tre vägarna mot insikt behövs för att fånga och förstå livets komplexitet och för att leva livet fullt ut. Är det mening man söker har vetenskapen mycket lite att bidra med, mening handlar om att skapa kollektivt bestämda, föränderliga svar på frågor om vad som faktiskt betyder något. Att tro är en kompetens, och andlig utveckling är en förvärvad förmåga.
Det avgörande är att veta vad som är vad, när vilken kompetens är användbar och till vad. Det finns fundamentalism i alla tre ”lägren” och inget område är fritt från inslag av vilja till makt. Nyckeln till hållbarhet och utveckling är att kunna röra sig mellan och att motverka alla former av okritisk, dogmatisk fundamentalism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar