Pedanternas herravälde måste brytas!

Igår var jag och lyssnade på Jonna Bornemark, på stadsbiblioteket i Göteborg där hon talade om sin bok Det omätbaras renässans, som har undertiteln: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Fullsatt, till bristningsgränsen. Tänker att det vittnar om vantrivseln i det (post)moderna, för att travestera en annan stor och viktig tänkare, salig i åminnelse: Zygmunt Bauman. Något är väldigt fel i vårt samhälle idag. Bornemark ger oss inga svar, hon ger oss verktyg att tänka med för att förstå. Det är vi själva som försatt oss i den situation vi nu sitter i genom att ge pedanterna tolkningsföreträde och makt över vårt arbetsliv och vår vardag.

Tyvärr, eller vad man nu ska säga, talar hon för de redan frälsta. Som det så ofta är och blir när allt inte är som det ska lyssnar inte de som borde, bara de som berörs och som får känna av problemen och missförhållandena in på bara kroppen. Lärare, poliser och vårdpersonal; den offentliga sektorns fotfolk. Idag står inte kampen i samhället mellan arbetare och kapitalister, utan mellan alla de som utgör välfärdssamhällets ryggrad och som bränner ut sig eller på andra sätt kroknar under pedanternas orimliga krav. Bornemarks monumentala framgång, hon verkar dra fulla hur var hon än framträder, visar på allvaret i situationen. Vi är många som famlar i blindo efter förklaringar av det oförklarliga. Hur hamnade vi här? Hur kunde pedanterna ta över?

Inledningsvis berättar arrangören att det är kö på alla hennes böcker. Intresset för filosofi har ökat, och suget efter förklaringar som fungerar och förståelse som skänker tröst är stor. Pedanterna har kunnat ta över eftersom vi idag är fixerade vid evidens och fakta; eftersom vi har slutat lyssna på varandra och våra berättelser om våra egna unika upplevelser av att leva och verka i samtiden. Det unika avfärdas till förmån för det generella och statistiskt säkerställda, trots att vi vet att livet är din och min och alla andras upplevelse av våra personliga resor in i framtiden.

Det nya i Bornemarks filosofi är att hon riktar intresset mot och pekar på betydelsen av förståelse för icke-vetande, det vill säga allt det som avfärdas av pedanterna som är besatta av och fixerade vid det som går att bevisa. På högskolan förväntas vi därför producera mätbara resultat. Och som forskare måste man för att få medel för forskningen först i detalj beskriva exakt hur det vi redan vet ser ut, det vill säga beskriva kunskapspusslet. Sedan måste vi identifiera vilka pusselbitar som saknas och i detalj redogöra för vilka resultat vi förväntar oss att finna. Pedanterna har bestämt att det är så det är och vill man forska måste man följa reglerna. Kartan förväxlas därmed med verkligheten och allt som hör den till. Bornemark talar om betydelsen av att acceptera och i den kunskapssökande processen integrera icke-vetande. För att förstå verkligheten, samhället och det liv vi alla faktiskt lever måste även det vi INTE vet något om och det som inte går att veta något om beaktas. Kunskapen handlar om ALLT, och eftersom det alltid är mer vi inte vet handlar den framförallt om att förstå det vi inte vet något om, och om det som inte går att veta något om.

Bornemark skriver om och tänker med tre filosofer Cusanus, Bruno och Descartes, som alla sina unika sätt förhåller sig till icke-vetande och utvecklade metoder för att balansera ratio (förmågan att söka säkra svar) och intellectus (förmågan att förstå icke-vetande). Som av en händelse fångade jag under resan på väg till jobbet upp ett citat från Paul Tillich, som säger följande: "Motsatsen till att tro är inte att tvivla — det är att veta säkert." Bornemark talar om religionen, om dess många inslag av mystik och om bönen. Hon påpekar att det finns tvärsäkerhet i kyrkan och bland religiösa, men det viktiga är tron som en egen intellektuell kompetens. Tro handlar inte om att veta (alla former av fundamentalism är förkastliga) utan om att utveckla tekniker för att förstå det ovetbara, eller om att öppna upp sinnet för icke-vetande. Det är en värdefull egenskap som idag misstänkliggörs fån en rad olika håll. Den behövs för att kunna bekämpa pedanternas världsherravälde och bygga ett mänskligare samhälle. Religionen hanterar det okända och det ovetbara, liksom konsten, som bygger på skapande, på intellectus och förmåga att hantera frågor utan givna svar.

Livet öppnar alltid upp sig och relaterar till det okända, det som inte går att nå. Det unika upprepas i vardagen och är vad som kännetecknar människors levda erfarenhet. Idag strävar vi efter kontroll och sättet vi gör det på är genom att skapa generaliseringar, det vill säga typsituationer som i praktiken har väldigt lite med vardagen att göra. Typsituationer går att kvantifiera, räkna på och ta kontroll över. Problemet är bara att människor lever i sina egna vardagsverkligheter och har att hantera nya och unika problem varje dag. Inget möte är det andra likt även om variationen mellan alla möten inte är särskilt stor. Vi människor är väldigt lika varandra, men vi är också unika. Dagarna som går följer efter hand ett allt tydligare mönster, ändå är den ena dagen aldrig helt lik den andra dagen. Och det är skillnaden som är det viktiga, även om den är liten. Det vill inte pedanterna acceptera eftersom de söker kontroll.

En konsekvens av jakten på kontroll och målstyrning är att samhället allt mer kommit att delas upp i å ena sidan en förpapprad, teoretisk och generaliserad verklighet som uppför sig i enlighet med modellerna som skapats med hjälp av beräkningar av big data. Och å andra vardagen för människor av kött och blod som INTE består av typsituationer utan av unika händelser som visserligen liknar modellerna men som alltid skiljer sig mer eller mindre från dem. Skillnaden kanske upplevs som liten, men den är avgörande och det är förenat med stora risker att bortse från den. Modellerna och pedanterna, ledarna och ansvariga för ekonomin drabbas inte, men det gör alla vi som känner ända in i märgen att det Bornemark skriver och talar om är sant och viktigt.

Digitaliseringen av samhället drivs av pedanterna och den kräver standardisering av allt, vilket vanliga människor i vård, omsorg och skola idag får betala priset för. Problemet är att tillvaron upplevs subjektivt och förstås med hela kroppen, alltså både med känsla och intellekt. Verkligheten är inte rationell, det är en mänsklig föreställning och en fåfäng dröm om hur det borde vara. Utan balans mellan ratio och intellectus kan inget humant och hållbart samhälle byggas och förvaltas. Pedanterna liknar på många sätt de där grå herrarna, i boken Mommo och kampen om tiden, som planterar tanken om att man kan spara tid bland människorna och som så när föröder samhället. Steget mellan dagens syn på effektivisering och målstyrning och klimatförnekelse är inte långt, det är samma andas barn. Kritiken mot genusvetenskap och det bildningsförakt som växer fram där och när ratio överordnas intellectus är andra tecken på samma sak. Det är fundamentalistiska tankefigurer som bygger på förnekelse av icke-vetande.

Håller vi fast vid denna föreställning och syn på kunskap, på verkligheten och det unikt mänskliga, kommer datorerna förr eller senare ta över. Bornemark varnar för framväxten av ett pedantiskt ratio och pekar på betydelsen av att ratio balanseras mot en utvecklad förmåga att hantera intellectus. Utan öppenhet mot och förståelse för det omätbara och unikt mänskliga kan ingen verklig, användbar och hållbarhetsfrämjande kunskap växa fram och leda samhället rätt. Lyhördheten för det unika, det föränderliga, det känslomässiga ses idag som ett problem. Och det är detta som är problemet, inte den mänskliga faktorn.

Nya Karolinska framstår allt mer som en tragisk symbol för pedanternas nya sköna värld. Sjukhuset bygger på följande tanke: In till sjukhuset kommer en diagnos, som svarar mot en manual som tagits fram med stöd i evidens. Standardiserade metoder och ett löpande-band-tänkande driver verksamheten och problemen uppstår när den förpapprade verkligheten krockar med unika, tänkande och kännande, levande människor. Varken patienter eller vårdpersonal känner sig hemma i den hypermoderna miljön skapad som ett idealsamhälle av pedanter som avfärdar intellectus och icke-vetande. Och vi låter det ske, mot bättre vetande, för alla inser enkelt att ratio inte kan lösa unika, komplexa problem. Ratio kan bara hantera standardiserade, generella typsituationer som kan utvärderas och effektiviseras, vilket gör verksamheten människofientlig.

Nya Karolinska vilar på lösan grund eftersom det är en papperskonstruktion, en teoretisk idealbild. I farans riktning öppnar sig en hel arbetsmarknad upp som bidrar till att tillvaron klyvs i två delar. För att hålla illusionen om kontroll vid liv anställs fler och fler administratörer som ansvarar för fler och mer utvecklade kontrollsystem, som i sin tur kräver mer dokumentation. Förr hanterade administratörerna dokumentationen, vilket gjorde att lärare, läkare och poliser kunde ägan sig åt det de utbildats för. Idag skapar administrationen ett ökat behov av mer dokumentation, som läkarna, lärarna och poliserna får ägna allt mer av sin dyrbara arbetstid åt. Målet för pedanterna är absolut kontroll. Den levda verklighetens myllrande komplexitet betraktas som ett problem, inte som en förutsättning. Kvalitet i mellanmänskliga yrken handlar om relationsbyggande och om att hantera vardagens komplexitet. Inte om dokumentation och ordning på papper och inte om manualdisciplin.

Fjärrstyrning av samhället är målet för pedanterna. Kurser på högskolan och vården och polisens insatser ska styras med manualer, inte med erfarenhet och relationsbyggande. Lärare, läkare och poliser ska lyda order, inte ta egna beslut eller visa mellanmänsklig omtanke. Manualen styr och blir det fel är det manualens fel, inte någon enskilds. På det sättet klarar sig pedanterna alltid undan all kritik och anställda i den offentliga sektorn kan på motsvarande sätt aldrig riktigt känna sig trygga någonstans. Antingen offrar man sin mänsklighet och ger sig in i den riggade konkurrensen med datorer och robotar, eller också gör man motstånd och riskerar avsked.

Allt detta banar väg för samma banala ondska som ledde nazityskland mot och över avgrunden. Det är en oundviklig effekt av försummelsen av intellectus och förnekelsen av icke-vetande. Människor måste få ta ansvar och ska inte blint följa regler. Vad händer med demokratin? Hur går det med medmänskligheten och den långsiktiga hållbarheten? Vad händer med dig och med mig och allt mänskligt?

Intellectus handlar om förmågan att hantera nya, unika situationer som bara kan bedömas och dra lärdom av. Vad är viktigt? Vad ska och vad är lämpligt att mäta? Varför? Vilken syn på människan bygger vi dagens samhälle på? En humanistisk och förlåtande grundsyn eller pedanternas iskalla rationalitet? Utan att värna intellectus är mänskligheten och samhället utelämnat åt ett känslolöst ratio som inte tar några som helst mänskliga hänsyn. Omdömet återbildas när det inte används. Omdöme är en unik och värdefull, mänsklig egenskap som idag håller på och bortrationaliseras.

New Public Management som är en pedantisk tankefigur är fundamentalistisk till sin natur, säger Bornemark. När jag står där i trängseln på stadsbiblioteket klarnar bilden och jag får verktyg att tänka och förstå med. Världen och verkligheten kan och ska inte kontrolleras, för i enlighet med vems regler ska den kontrolleras? Vem ska tilldelas makten över allt och alla? Pedanterna bryr sig bara om en enda sak: ekonomi och allt som inte är ekonomiskt lönsamt måste med deras logik rationaliseras bort, vilket i praktiken gör att människor och det mänskliga kommer att förvandlas från samhällets förutsättning till dess problem. Det är är så den ansiktslösa banala ondskan agerar och det är priset vi får betala för tillväxten som tillfaller allt färre som blir allt mäktigare.

Humaniora är ingen motrörelse, men den behövs för att bryta pedanternas herravälde och samhället och verkligheten. Humaniora handlar om att utveckla kompetens att hantera det okända och förstå det okontrollerbara. Humaniora och bildning behövs för att värna demokratin, inte i betydelsen simpelt majoritetsvälde utan som en komplex och bräcklig uppsättning värdefulla tanketraditioner skapade för att hantera levt liv och människors unika vardag. Intellecus och demokrati kräver respekt för svårigheterna och omsorg om bräckligheten liksom förståelse för livets och tillvarons oöverblickbarhet.

Livet rinner ur oss om och när vi aldrig överraskas och där det inte finns utrymme för känslor. Samhällets själva livsnerv, det som gör tillvaron levande är icke-vetande och allt som är obegripligt och därför fascinerar. Förmågan att förundras är unikt mänsklig och den behöver återupprättas för att samhället inte, likt Nya karolinska ska implodera under den förkrossande tyngden av pedanternas människofientliga, verklighetsförnekande administrativa kontrollsystem.