Vissa tankar behöver upprepas och upprepas igen och igen för att fastna i det kollektiva medvetandet. Hållbarhet är en sådan tanke. Alla inser att förutsättningarna för liv på jorden är avgörande för mänsklighetens överlevnad, att det inte är en fråga man kan ta lätt på. Samtidigt lever vi alla här och nu och har en vardag att hantera och en massa drömmar och önskemål. Hur klok man än är orkar ingen vara rationell i alla lägen. Tar man inte hänsyn till komplexiteten i frågan och väger alla dessa aspekter mot varandra kommer ingen varaktig hållbarhet att uppnås.
För att människan även i framtiden ska kunna leva på jorden krävs dels att jorden är beboelig, dels att det finns resurser, teknik och kunskap att bygga samhällen som tillhandahåller skydd och stöd för människor. Att kolonisera rymden som en del drömmer om är pojkrumsfantasier. Det kan aldrig vara en lösning, av en hel massa skäl. Mänskligt liv, i den bemärkelse man vanligtvis lägger i begreppet, är bara möjligt på jorden. Våra kroppar må vara byggda av stjärnstoff, men människan är ett resultat av livet här på jorden och det är bara här som mänskligt liv kan (över)leva. Därför är det en allvarlig paradox att många av kulturerna som vuxit fram mellan medborgarna i världens länder inte är hållbara. Vi som lever här och nu har ett ansvar att göra något. Frågan är bara vad, och hur? För att komma någon vart krävs en bra och användbar definition av begreppet hållbarhet. Förslagen som brukar anföras är många och liknar på många sätt begreppet kultur. Antingen är de för triviala för att vara meningsfulla eller för komplexa för att bli användbara.
Hållbarhet är enkelt kan man tycka. Det handlar om att hitta sätt att organisera vardagen och samhället som förutom att fungera för ändamålet även hushållar med resurserna man förfogar över på ett sådant sätt att även kommande generationer får liknande eller helst bättre förutsättningar som vi. Ekvationen är enkel. Utgår organiseringen från icke förnyelsebara resurser är den inte hållbar. Hur enkelt som helst att förstå. Ändå är hållbarhet, som begrepp betraktat, något det bråkats massor kring och det råder ingen konsensus om innebörden. Detta beror på kunskapssyn, akademisk kultur och är också ett resultat av samhällets fokus på pengar och den ekonomisering som blir en följd av det. En viktig förklaring till problemen med begreppet är att det samtalas för lite och debatteras för mycket, och det i sin tur beror på att det finns en (ogrundad) kollektiv övertygelse om att sanningen är en och odelbar, oavsett vad frågan gäller, samt att det går att hitta en enda, bästa väg fram till ett på förhand definierat mål.
Hållbarhet är eller blir i praktiken ett komplext problem. Det är viktigt att ha med sig den insikten i arbetet med att främja hållbarhet. Det är svårt, men det finns inget annat val än att försöka. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras måste man kollektivt komma överens om vad som är problemet egentligen. Utmaningen rörande hållbarhet handlar om att ämnet ofta behandlas som ett komplicerat problem när det i själva verket är ett komplext problem. En del av svårigheten med hållbarhetsarbetet handlar om att man tar allt för lätt på skillnaden mellan komplicerat och komplext. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, som är ingenjörernas paradgren, är skapade för att hantera komplicerade problem som kan brytas ner i delproblem vilka löses för sig och därifrån byggs sedan fungerande helheter. Angriper man utmaningen med hållbarhet på det sättet skapas nya problem istället, hållbarhet kräver ett helt annat tänkande, en annan kunskapssyn. Förstår man bara att problemet är komplext öppnar sig helt andra möjligheter för helt andra samtal än dem som förs idag.
Problemet med hållbarheten handlar i hög grad om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det, med ansvariga politikers goda minne, ingenjörer och ekonomer som har tolkningsföreträdet. Följaktligen är det dessa vetenskapers kunskapssyn och grundläggande antaganden som avgör hur förslag på lösningar jämförs och värderas. Därför ropas det idag på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, vilka paradoxalt nog ofta är sprungna ur en ensidig ekonomisk logik eller teknik skapad av ingenjörer. Och därför bygger lösningarna på ekonomiska problem på samma logik som problemen som söker sin lösning. Arbetet med ökad hållbarhet sitter alltså fast i ett slags cirkelresonemang. Det är knäckfrågan eller grundproblemet och däri ligger utmaningen. Hur tar vi oss ur denna olyckliga låsning? Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.
Det kanske låter så, men jag är inte kritisk till ekonomer och ingenjörer. Kompetenserna som finns i dessa yrken är viktiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det jag däremot är kritisk till är den syn på kunskap som blivit allmänt vedertagen idag och som utgår från att kunskap är något enhetligt och entydigt. Hur spridd denna uppfattning än är så är den felaktig. Kunskap är ett verktyg, inte något absolut. All vetenskap utgår från perspektiv och bygger på en viss underliggande logik, vilket gör att vetenskapen som helhet är mångfacetterad och framförallt bra till olika saker. Därför går det varken att bygga ett samhälle eller lösa problemet med hållbarhet genom att välja en väg eller metod och pressa allt och alla genom denna trånga passage mot framtiden. Ändå är det precis vad man är i full färd med i Sverige och världen idag. Ingenjörer och ekonomer betraktas som samhällsbärande vetenskaper, och andra former av kunskap anses olyckligtvis mindre värda och i vissa fall till och med överflödiga.
Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens behövs, också. Om man verkligen vill bygga ett hållbart samhälle, socialt, ekonomiskt, tekniskt och ekologiskt kan man inte lita på forskning som bedrivs inom ett ämne, av några få forskare med samma utbildning, metoder och forskningsfokus. Ett hållbart samhälle kan bara byggas med gemensamma ansträngningar och med utgångspunkt i kombinationer av många olika vetenskapers skilda kompetenser. Det arbetet underlättas om man först inser att hållbarhet är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. Och komplexa lösningar kan bara skapas i och genom samverkan mellan olika kompetenser. Varken ingenjörer, ekonomer eller kulturvetare, ensamma kommer att kunna lösa problemen med hållbarhet. Inte ens genom att arbeta tillsammans finns det några som helst garantier för att insatserna resulterar i lösningar och strategier som faktiskt leder till hållbarhet.
Kunskap och kompetens, arbete och handlingsstrategier för hållbarhet kan bara skapas i och genom samverkan. Samverkan, inte mellan människor i första hand, utan mellan kompetenser. Människan och kulturen är idag de kanske största hindren för hållbarheten. Det är människan som är i full färd med att gräva sin egen grav, bland annat genom att träta om vem som äger frågan, har tolkningsföreträde, eller sitter på den bästa lösningen. Så länge debatter anses vara kungsvägen till det bästa svaret kommer problemen att leva kvar. Hållbarhet är en fråga eller ett problem som aldrig kommer att kunna lösas en gång för alla och därför hanteras utmaningen bäst genom samtal där olika kompetenser får samverka och komma till tals i frågor och aspekter där just deras kunskaper är användbara.
Lägg märke till att reflektionen inte alls har handlat om vad hållbarhet är. Det är min högst medvetna strategi att närma mig frågan från andra hållet. Hållbarhet är å ena sidan otroligt enkelt, och å andra sidan fruktansvärt svårt. Enkelt för att det handlar om att bygga ett samhälle som inte gör av med mer än det producerar. Det handlar om balans, kort och gott. Men just därför är det svårt. För vad innebär det? Vem ska bestämma, hur ska målet nås, och vilken nivå ska man lägga sig på? Det är frågor som inte har ett svar, bara många olika svar. Dock inte hur många svar som helst. Närmare än så går inte att komma en definition av begrepp som hållbarhet och kultur, men svaret finns någonstans däremellan. Det är ett sätt att förklara uppkomsten av och visa på komplexiteten som måste hanteras på något sätt, och det är mitt sätt att argumentera för en mer samtalande syn på kunskap och kultur.
Insikten, att det inte finns ett sätt, en lösning på problemet med hållbarhet är central. Den insikten är nyckeln till lösningen. Insikten om att problemet är komplext kan och får dock inte förväxlas med lösningen, men insikten om problemets natur bär på frön till något som skulle kunna leda i riktning mot hållbarhet. Det handlar om tillblivelse, om kollektiva processer, om rörelse och förändring. Samtalet är ett slags odlingsbänk där tankar och förslag kan planteras och vårdas för att i ett senare skede testas ute i samhället där idéerna, om klimatet är det rätta, kan växa till sig. Egentligen är varken hållbarhet, kultur eller kunskap svårare än så. Men det är en tanke som går på tvärs mot rådande syn på kunskap och därför blir det i praktiken svårt att dels förstå, dels omsätta förståelsen i praktisk handling ute i samhället. Inser man det, förstår man sakernas natur och dess karaktär, förutsättningarna för förändring, är mycket vunnet.
Jag har skrivit tre böcker där jag utvecklar dessa tankar, och jag har påbörjar arbetet med en fjärde bok som är ett slags syntes av de tre första böckerna, som jag ser som ett slags skisser till den kulturteori jag skapat genom att ta del av och reflektera kring en lång rad texter av framstående tänkare. Ambitionen är att få den sista boken antagen på ett ansett förlag, men skisserna finns publicerade open access på nätet. Följ bara länkarna, och tycker du innehållet är meningsfullt blir jag glad och tacksam om du sprider dem. Är du kritrisk blir jag lika glad och tacksam om du talar om det för mig så jag får en chans att modifiera tankarna.
Första boken, vars huvudbegrepp är samtal.
Andra boken, vars huvudbegrepp är nomadologi.
Tredje boken, vars huvudbegrepp är rizom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar