Självkritik är en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap

Tvärsäkerhet som mål för vetenskapligt arbete är förkastligt. Hur kan du säga så, kanske någon tänker? Det jag menar är att eftersom vi människor har lättare att lyssna på och ta till oss det som sägs med säkerhet, av den som utstrålar självsäkerhet, kommer vi att ha svårt att hantera lika säkra och väl underbyggda forskningsrön som handlar om det som är vagt till sin natur. Viktigt vetande om det som är komplext såsom kultur, hållbarhet, kunskap eller lärande kommer i ett kunskapsklimat där säkerhet idealiseras att tas emot och uppfattas som problematiskt, och när säker kunskap om det som är vagt ställs mot tvärsäkra uttalanden som yttras av tvärsäkra och ansedda individer kommer kunskapen om det vaga att förlora i förklaringskraft och dess förmåga att nå ut försvagas. Och råder det konkurrens om pengar eller om tiden är knapp går säkerhet alltid före osäkerhet. Hur behagligt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör är det lika fullt förrädiskt och potentiellt riskabelt. Åhörare invaggas lätt i en falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar. Detta är en konsekvens av människans biologi, det är så vi är och fungerar. Det är en förutsättning för människans sökande efter bra och användbar kunskap om livet här på jorden som borde uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Både i samhället och inom akademin förväntas man vara tvärsäker. Det finns en dyrkan och en idealisering av den som är trygg, den som pekar med hela handen, den som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom. Hen kan man lita på, hen förlöser oss från oron och lättar vår ångest över tillvarons osäkerhet och framtidens öppenhet. Den som säger sig veta blir lyssnad på, för att det är inprogrammerat i oss. Den som söker pengar för sin forskning måste vara säker på sin sak, och det är den som lovar mest, med störst säkerhet, som kommer att erhålla anslag i den mördande konkurrensen om forskningsmedel. Och den som lyckats i konkurrens hyllas som en hjälte och betraktas som en vinnare och får tolkningsföreträde över historieskrivningen. Så länge dessa saker inte uppmärksammas är risken stor att en hel del kunskap som vi verkligen behöver går förlorad.

Människan är och kommer alltid att vara MÄNNISKA. Varför är det så svårt att förstå och acceptera den insikten, som dessutom är objektivt sann? Hur länge ska vi medvetet sätta hämsko på vår intellektuella förmåga genom att värdera säkerhet högre än kunskap? Paradoxalt nog väljer vi att lita mer på den subjektiva och grundlösa övertygelsen om att det går att nå objektiv kunskap om allt, än på vetenskapligt testbara resultat som visar på motsatsen. Och när det visar sig att övertygelsen inte stämmer med verkligheten skyller vi på den mänskliga faktorn, hänvisar till brist på bevis och fortsätter leva med villfarelsen som om ingen ting har hänt. Vi agerar som om vi inte visste, trots att vi vet. Titta på debatten om klimatet där tvärsäkra skeptiker tas på minst lika stort allvar som självkritiska klimatforskare. Finns det minsta lilla tvivel riktar skeptikerna in sig på det och framstår i kraft av sin säkerhet som mer pålitliga, med konsekvensen att nödvändiga åtgärder förhalas.

Den som är van att föra sig i maktens korridorer och som vet hur man använder språket, den som väljer ord efter sammanhang och som aldrig tvekar om något; den som har attityd och signalerar SÄKERHET, uppfattas som trovärdig och litas på i mycket högre grad än den som pekar på och talar om komplexitet och är mer intresserad av hur LITE vi människor vet egentligen. En som inte pekar med hela handen och säger hur det är uppfattas som opålitlig, oavsett vad hen talar om och helt utan hänsyn tagen till det faktum att människors kunskaper och kompetenser aldrig går att avgöra genom att titta på ytan eller ett CV. Med risk för att uppfattas som tjatig säger jag det jag sagt så många gånger ännu en gång: Vi människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs, vilket riskerar att leda till vår kollektiva undergång.

Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att skriva, tala och försöka. Jag höll tillbaka mig själv och betraktade mig som misslyckad, ända tills jag efter år av studier och egen forskning insåg att osäkerheten och det vacklande självförtroendet var något positivt; det gynnar kunskapsutvecklingen och ökar kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna jag tar till mig och använder. Bristande självförtroende gör det dessutom lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, för vem är jag att tala om hur det är. Dessutom leder avsaknaden av anseende och bristen på auktoritet till att jag kan agera under radarn eftersom få förväntar sig något av mig. Jag får på det här sättet distans till och kan studera kulturen som är mitt forskningsobjekt. Avsaknaden av självsäkerhet gör att jag hela tiden håller uppmärksamheten uppe och förmågan till kritiskt tänkande i trim. Det dåliga självförtroendet och självkritiken hjälper mig att vara tacksam och ödmjukhet och ger mig hela tiden nya perspektiv på det jag vet. Utan självkritik går det inte att öppna upp tänkandet för icke-kunskapen och allt som inte går att veta något om.

Säkerhet stänger in, låser fast och triggar försvarsmekanismer medan självkritik främjar nyfikenhet och lyssnande, vilket krävs för att utveckla ny kunskap. Säkerhet boostar egot medan självkritik utvecklar den intellektuella förmågan. Tvärsäkra människor kan bara umgås med likasinnade och samlar gärna ett hov av beundrare kring sig, medan självkritiska osäkra människor söker sig till andra som de kan lyssna på och lära av eller tillsammans med. Självkritiken håller både kroppen och tanken i rörelse och leder till att man aldrig slår sig till ro. Därför är självkritik en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap.